Carina Burman
Den finländska
Sapfo. Catharina Charlotta Swedenmarcks liv och verk
112 s. Lunne böcker.

Det svenska 1700-talet är en dröm och en anomali. Bland kärr och granskogar, frost och svältande torpare satt en grupp författare och diktade fram en arkadisk värld, halvt antik, halvt fransk, befolkad av herdar och gudar, övervakade av en välvillig kung, alltings skapare och garant. I formfulländade dikter av Gustaf Philip Creutz, Johan Gabriel Oxenstierna och Johan Henrik Kellgren återkom denna leende fantasivärld, och för dem blev den en karriärväg till samhällets topp och kungens absoluta närhet.
Men det fanns även gott om litterära dilettanter. Yrkesförfattaren i vår mening var okänd, dikt skrevs på social beställning i olika festliga sammanhang av både professionella och amatörer. En av dessa amatörer var den nyländska herrgårdsfrun Catharina Charlotta Swedenmarck (1744- 1813), född i Stockholm men överflyttad till Finland och gift där. Om henne har Carina Burman gett ut en vacker liten
skrift kallad Den finländska Sapfo, som innehåller en sakkunnigt och elegant skriven introduktion till tiden och författarskapet, samt Swedenmarcks bevarade verk, fem dikter och en liten dramatisk scen.

Swedenmarck var en litterär pionjär. Hennes "herdaspel" "Dianas fest", skrivet och förmodligen även uppfört för att celebrera kung Gustafs besök i Åbo 1775, var den första svenska originaldramatiken skriven av en kvinna. Carina Burman påpekar att de kvinnliga författarna inte ännu på 1700-talet sågs över axeln - kvinnoföraktet var ett påfund av romantiken. Swedenmarck ansågs som ung så pass lovande att hon upplevdes som ett allvarligt hot av den unge Kellgren. De konkurrerade om gunsten hos samme mecenat och titeln på Burmans bok, "Den finländska Sapfo", är ett citat ur ett brev där Kellgren hånfullt kommenterar sin kollega.

Ändå avbröts alltså hennes författarbana tidigt. Nu var ju detta inte helt ovanligt: det litterära 1700-talets superstjärna Creutz slutade efter ett fåtal oöverträffade mästerverk
att skriva, och blev ämbetsman, och inte heller Oxenstierna var särskilt produktiv. För Swedenmarck förmodar Burman att plikten att uppfostra barnen gick före författarskapet, samtidigt som rollen som dramatiker och skådespelare inte passade en herrgårdsfru.
Någon stor författare var hon väl inte heller, trots att ett par av hennes verk är charmerande tidstypiska. De kärleksträtande herdinnorna i "Dianas fest" illustrerar nästan parodiskt rokokobegreppet. Av hennes fem bevarade dikter är fyra ganska katalogartade kungahyllningar men den femte, "Afsked af Sommaren", ett fint exempel på naturbeskrivande dikt med en vacker ton av förgänglighet och avstående. Här tar, kan man tycka, Swedenmarck avsked inte bara av sommaren utan också av sin ungdom och sina författarambitioner.
Carina Burman har gjort en välgärning när hon har lyft fram denna okända bit av den rika svenska 1700-talslitteraturen.