Runt Johanna Nilssons smala hals hänger en guldring i en kedja. Vigselringen tillhörde en gång hennes farfar. När hon är orolig brukar hon smyga in tummen i den och prata med honom.

Kanske har hon gjort det extra ofta när hon skrev sin nya bok, Jag är Leopardpojkens dotter. I den berättar hon om sina farföräldrars missionärstid i Kongo från 1930-talet och framåt.

Johanna Nilsson har gett mycket av sig själv i sina romaner sedan debuten. Men aldrig har hennes släkts år i Kongo ens skymtat förbi.

– Jag har inte varit redo. Det kändes så svårt att skriva om människor som fortfarande lever. Jag var jätterädd för vad pappa skulle säga, säger hon och fastnar med blicken på människorna i myrstorlek nere på Sergels Torg.

I boken beskriver hon Kulturhuset som ”min oas i storstadsdjungeln”. Teaterbaren ett par rulltrappor ned fungerar som hennes skrivarlya.

För två år sedan inträffade något som körde igång henne. När hon höll ett föredrag i Immanuelskyrkan i Stockholm kom ett missionärspar fram och berättade att
de hade träffat hennes farföräldrar i Kongo på 1970-talet.

Dagen efter började hon skriva. Maniskt. Läste gamla brev och dagböcker. Fantiserade ihop resten, som vad farmor och farfar egentligen hade känt.

Hennes pappa fick inte veta. Hon var rädd att bli hans sekreterare, bara skriva ned hans historia. När hon var klar blev han skakad, men glad. Att hon en gång skulle berätta om händelserna i Kongo har alltid varit självklart.

– Jag har vuxit upp med pappas Afrikasagor. Jag ville också bo i djungeln och nästan bli uppäten av en leopard. Det har präglat mig och mitt författarskap, som att jag ständigt har med Gud i mina böcker. Och pappa är svart i själen. Han känner mycket med de svarta. Lingala är hans modersmål som han kan bättre än svenska. Och han har aldrig klocka, för det hade man aldrig i Afrika.

Hon lyfter sin egen klockprydda arm och tar sig för pannan. Värmen påminner om den kongolesiska hetta hennes pappa levde i till sena tonåren.

Förutom om Johanna Nilssons farföräldrar berättar romanen om deras tre barn. Johanna Nilsson själv spritter också igenom. Plötsligt landar man i Stockholm där författaren beskriver sin panikångest och sina rutinbehov och grubblar på vad hon själv skulle ha gjort i farmor och farfars situation.

För det boken cirklar kring är hur de kunde välja kallet före sina barn. Det är det de gör, skriver hon, när de väljer att åka tillbaka till Kongo och lämna sin dotter Bengta och sin treårige tbc-sjuka son Sverker i Sverige och bara ta med sonen Mårten - som kallades för Leopardpojken och är Johanna Nilssons pappa.

Att skriva en dokumentärroman var nytt för Johanna Nilsson. Annars forsar fantasin och hon skriver ofta i ett rus under bara två-tre månader. Nu var hon tvungen att göra research. En annan stor skillnad mot de tidigare romanerna var att skriva om sig själv utan ett alter ego som filter.

– Jag kom fram till att det här behövdes för romanen.
Annorlunda var också att hon nu hade ansvar för någon annan. Hon balanserade mellan att inte censurera sanningen och att skada människor. Hon har tänkt mycket på vad farmor och farfar skulle tyckt om boken.

– Farmor skulle nog blivit sur och oförstående, fast samtidigt mallig över att jag berättar om hur mycket de gjorde för de svarta. Men det jag skriver om känslorna hade hon nog inte tyckt om. Hon var så otroligt rädd för känslor. Farfar skulle nog blivit glad, men också ledsen över insikten att han svek sina barn.

Hennes farbror har läst och verkar gilla boken.
– Min faster får väl läsa om hon vill.

Att vara ett andra generationens missionärsbarn har påverkat Johanna Nilsson på djupet.
– Jag skriver ju mycket om utkantsmänniskor. Inte om Stureplansmänniskorna som tycker de är bäst i världen. Det tror jag har med min kyrkliga bakgrund att göra. Jag har alltid fått höra att man ska bry sig om de svaga. Kanske på bekostnad av det egna jaget. Jag är nog egocentrerad ibland, men jag har samtidigt haft en tendens att vara allas terapeut tills jag har kollapsat.

Hon suckar, ler lite matt och säger att det har gått långsamt. Sakta har hon lärt sig att man inte kan leva så. Att hennes pappa växte upp i en familj där man teg om känslor har också satt spår.

– Pappa har visserligen alltid sagt att vi ska prata om allt, men det har varit svårt. Det är ett slags tystnad som har gått i arv, trots att ingen vill ha den. Fast det kan ha med hela frikyrkan att göra. Man ska vara lycklig och le och inte tala om sina tvivel.

Var står du själv religiöst?
– Jag har något slags Gudstro, även om jag ogärna kallar mig kristen. Jag är inte bokstavstroende. Ibland känns det som om jag bara famlar i blindo och att det inte finns någon mening. Men det händer rätt ofta att jag ber. Inte att jag sjunker ned på knä, utan att jag småpratar lite med Gud.

Boken har gett Johanna Nilsson en annan syn på det som hände i hennes släkt. När hon började dömde hon enbart sin farmor för sveket mot barnen och såg bara sin farfar som en toffel som farmodern släpade med till Afrika.

– Jag var både rädd för och enormt fascinerad av farmor. Hon var fanatisk, men fick mycket uträttat. Hon kallades för Pakapaka, buffeln, hon körde med alla.

Johanna Nilsson ser nu, med visst motstånd, flera likheter mellan sig själv och farmodern.
– Jag har mitt fanatiska konstnärskall och ställer också frågan: ”Om jag hade barn, skulle jag överge dem för konstnärskapet?”

Skulle du?
– Jag har inte barn, så jag vet inte.

Johanna Nilssons författarkall uppfyller hela hennes värld. Överallt ser hon romanfigurer. Hon önskar ibland att hon kunde trycka på en pausknapp så hon slapp jobba jämt.

– När jag skriver på en roman upphör allt annat. Och så är det den här krampaktigheten. Jag mår så dåligt om det inte går som jag tänkt mig eller om jag inte får skriva en dag. Då blir jag hemsk. Farmor var likadan. Minsta lilla grej som inte gick hennes väg gjorde henne otroligt ångestfylld.

Hon drar lite med fingrarna på bordet. Rätar på ryggen som redan är rak.
– Jag har nog kommit att förstå farmor bättre.

En större gåta har farfadern blivit.
– Han var en känslig person som ömmade mycket
för sina barn, men ändå lämnade två av dem i Sverige. Det är obegripligt.

Det sista säger hon med stampande bokstäver. Kanske tänker hon att farfar hör henne. För medan hon skrev blev farmor och farfars närvaro stark. De dök upp när hon promenerade eller när hon satt framför datorn.

Boken har också fört Johanna Nilsson närmare sin pappa. När hon skrev längtade hon efter honom hela tiden, säger hon med lite ostadig röst.

– Jag såg mer den människa han är. Otroligt stark men också väldigt känslig för andras smärta. Det beror ju på att hans syskon övergavs.

Det är nu tio år sedan Johanna Nilsson succédebuterade med romanen Hon går genom tavlan ut ur bilden om elvaåriga Hannas utanförskap.

– Jag trodde det var normalt att alla debutanter blev intervjuade överallt, säger hon och ler ett upptinat leende.

Hon fick en massa frågor om mobbning, något hon tyckte var jättekonstigt. Hon hade varken förstått att boken handlade om mobbning eller om henne själv.
– Jag var i ett konstigt rus och tyckte bara det
var jättekul att skriva.

Redan då var hon övertygad om att hon tio år senare skulle vara en etablerad författare. Hon är väldigt målinriktad och har bra självförtroende när det gäller skola och jobb.

– Men jag kan få för mig att jag borde skriva fortare eller borde ha gjort något för Dramaten. Jag kan få lite storhetsvansinne ibland.

I böckerna som följde fortsatte Johanna Nilsson att introducera tjejer som kämpar med ett oroligt inre. Men i sin förra bok, De i utkanten älskande, hade något hänt.

Romanen om transvestiten Sofia och unga vackra Mirja skildrade visserligen tilltufsade människor i samhällets yttre, men rädslan för att växa upp som präglat de tidigare romanerna var nästan bortsuddad.

Johanna Nilsson spricker upp i ett leende. Visst har något skett. Mycket förändrades på det personliga planet mellan Konsten att vara Ela och De i utkanten älskande.

Nästan för första gången gömmer hon sig under sitt skal. Väljer att inte berätta.
– Det är för privat. Jag gjorde ett slags resa kan man säga.

Men det fanns också andra skäl.
– Det kändes som om folk tänkte: ”Jaha, Johanna Nilsson skriver om småtjejer som skadar sig själva.” Jag ville testa något nytt. Och det hade inte funnits stoff till ännu en bok om en sådan tjej.

För att stoffet inte fanns i dig?
- Ja. Fast jag kan fortfarande känna mig vilsen och undra vad jag ska bli när jag blir stor, men inte på samma sätt. Och jag visste redan efter Rebell med frusna fötter att det fanns en risk i att skriva om ännu en sådan tjej. Det var okej i första och andra boken, då var jag ung och lovande. Men sedan förväntas man skärpa sig och växa upp.

Hon tystnar:
– Jag kanske har det då. Skärpt mig och växt upp. Men det är inget någon kan tvinga en till. Man måste få ha sin känslighet och sin tid.

Under de svåraste åren blev fantasin ett sätt att överleva. I fantasivärlden var hon en stark, vacker hjältinna. Den påminde inte alls om den jobbiga verkligheten.

Tjejerna i böckerna blev ett sätt att få ut känslorna, men också ett substitut för hennes eget liv.
– Jag har haft alla deras negativa drag och överkänslighet, men inte vågat säga ifrån och gå mina egna vägar som de. Men de har sonderat terrängen. Jag har låtit de göra något först och sedan har jag blivit lite mer som dem.

Nu knåpar Johanna Nilsson på ett filmmanus och i huvudet surrar hennes nästa roman. Inte heller den ska handla om en osäker tjej utan om en man, eftersom ”det verkar så coolt att gå in i en mans kropp”. Några äventyr liknande hennes farföräldrars drömmer hon inte om.

– Jag är rädd av mig rent fysiskt. Jag är kinkig och vill ha det så bekvämt som möjligt. Jag fantiserar fram äventyr, längre vill jag inte gå. Min mission är att skriva.