James Ellroy vill inte förknippas med film noir-genren och avfärda en kritikers jämförelse mellan hans senaste böcker och barockverk. "Det är inte barock, det är Beethoven. Mina böcker är Beethovenianska", säger han.
Foto: Dan HANSSON
–Avbryt mig inte, säger James Ellroy, pekar med hela handen och spänner blicken bakom de tunna metallramarna rakt i mig. Ögonbrynen är befallande och pannan under den helblanka hjässan strängt rynkad.
–Don’t interrupt me, kommenderar han och fortsätter rada upp de stora europeiska bokmarknader, Spanien, Frankrike, Tyskland – hela gamla Västeuropa men inte ett enda östeuropeiskt land - han besökt i under sin fem veckor bok- och föreläsningsturné för nya boken Blood’s a Rover, Oroligt blod på svenska.
Men det är klart en dryg månad, det är många mil på pr-motorvägen med ständigt nya hotell och förlag som betalat dyrt för rättigheterna och satt ihop intensiva program.
Ändå är det ett kärt besvär för författaren, säger han.
–It’s a labor of love att marknadsföra mina böcker. Annars lever jag ett väldigt isolerat liv. Träffar min flickvän Erica, ett fåtal vänner, men tillbringar tiden mest med att tänka i nedsläckta rum.
Det är så han skapar sina böcker, säger han.
I sin nya roman, den avslutande i en trilogi, kommer han tillbaka till det Los Angeles han så ofta förknippas med, både litterärt och biografiskt.
Att han, som säger sig leva som en eremit, väljer att bo i en vimlande mångmiljonstad är något av en paradox. Men ett liv på landet är inte att tänka på. Ellroy vill ha nära till Hollywood.
–Jag skriver ett och annat kommersiellt manus och vill ha nära till branschen. Men jag ser inte på film, jag läser inte tidningar eller böcker. Jag har ingen dator. I don’t do culture, hävdar han nästan aggresivt.
I sviten på Dippan, hotell Diplomat – en klassisk plats för författarintervjuer, glider den gänglige James Ellroy inte bara fram och tillbaka i soffan, utan även in och ut ur sin karaktär, sin scenpersona som amerikansk alfahanne. Han är en extremt uppskattad föreläsare om sitt verk och sig själv, showerna med sin svordoms- och slangspäckade hårdkokta jargong är legendariska och gårdagskvällens författarkväll på Kulturhuset var slutsåld. Vi behöver inte ens be om ett smakprov. Det leverar han spontant som svar på en helt annan fråga:
–Jag har bånge på livet. Allt jag vill göra, och jag är 61 år gammal, är att kämpa, knulla kvinnor och skriva bra böcker. Jag har alltid varit sådan. Jag hatar att förlora och jag ger aldrig upp.
Men man lär sig mycket om livet genom att förlora?
–Jag har förlorat. Som ung var jag ute på gatan. Senare har mina kvinnor har sparkat skiten ur mig.
–Men jag är en passionerad sort och jag skriver passionerade böcker. Jag älskar passion inom konsten. Därför hatar jag minimalism och det som är småaktigt och snålt.
En kritiker skrev att dina böcker, särskilt de senaste, var utsmyckade och överrika som barockverk.
–Det är inte barock, det är Beethoven. Mina böcker är Beethovenianska, konstaterar James Ellroy med emfas.
Hårdingarnas författarhårding älskar inte bara de mer bombastiska passagerna likt Alex i A clockwork orange, Alan Burgess roman, filmatiserad av Stanley Kubrick. James Ellroy uppskattar särskilt adagion. I synnerhet den långa långsamma satsen i Opus 106, den så kallade Hammarklaversonaten.
–Bland det vackraste som någonsin skrivits om relationen mellan man och kvinna, hävdar Ellroy.
Han framhåller sovjetryske pianogiganten Emil Gilels inspelningar som de optimala, men vi enas om att Martha Argerich är enastående bland nu levande pianister.
–Hon har varit svårt sjuk, en storrökare, hon gör många fel, spelade för hårt och snabbt som ung, men vilken kvinna, vilken känsla. Så vacker!
James Ellroy hymlar inte med att han hatar modern populärkultur, särskilt musiken. Rock, pop, rap, you name it. Allt är fasansfullt.
40- och 50-talen är hans epok, inte bara litterärt utan även musikaliskt. Bandledaren och arrangören Stan Kenton är en favorit, liksom muskulösa men ändå understundom lyriska jazzsaxofonister som Ben Webster och Lester Young. Däremot närmast föraktar han Charlie Haden, en samtida musiker som länge hyllat Los Angeles musikaliskt i film noir-mättade stämningar.
–Jag gillar honom inte alls, tycker musiken är svag. Film noir är så överspelat, så ute.
Det var en överraskning att höra det av dig vars tidiga böcker närmast mytiskt förknippas med film noir-epoken?
–Jag har inte sett någon film noir förrän efter jag skrivit mina böcker och jag skulle inte hålla med om att mina böcker är stöpta i fim noir-genren.
Den senaste trilogin har hur som helst lämnat film noir-epokens 40-tal bakom sig och spänner över en mycket konkret tidsram 1958-72. Oroligt blod tar läsaren på 700-talet sidor från 1968 års turbulens till Watergateskandalen. Många recensenter, alla av dem män, är tagna. Stig Larsson i SvD närläser närmast kaballistiskt in dold betydelse och mening i de namn Ellroy gett sina gestalter i olika böcker. Jan Arnald i DN skriver de magiska orden The great american novel. Det är helt enligt författarens intentioner. Han uppmuntrar till båda läsarterna.
–Jag har en fantasi som spänner över brådjup. Jag är ute efter att skapa konst av historia. Jag återupplever den, återskapar den oerhört detaljerat och njuter av det.
Men kanske ändå Richard Rayner i Los Angeles Times, Ellroys husorgan om han skulle läsa tidningar, kommer närmast en åtminstone för mig användbar sammanfattning av Ellroys nya bok med orden Oliver Stone skulle älska att göra film av detta om han fortfarande kunde be om en så stor budget.
Men den storvulne och filmskaparen kanske skulle bre på för tjockt med Ellroys moraliska budskap där alla onda får sitt straff på slutet, som förr i världen. Men kanske världen så som den ser ut idag visar att James Ellroys moralism är överspelad?
–Nej det är den inte. Godhet är sin egen belöning. Jag är mest övertygad om vad jag inte kan se och det som inte kan bevisas. Jag tror på Gud.
