För några veckor sedan drog det amerikanska förlaget Berkley Books tillbaka en annonserad memoarbok, ”Angel at the Fence”. Det var en häpnadsväckande berättelse om hur pojken Herman Rosenblat, fånge i ett mindre läger tillhörigt koncentrationslägret Buchenwald, träffade sin blivande hustru första gången. Förklädd till bondflicka gömde hon sig för nazisterna, såg honom bakom stängslet och kastade äpplen till honom. Sedan sågs de inte mer. Tolv år efter kriget träffades de på en blindträff i Coney Island, deras tidigare band uppenbarades under samtalet och de gifte sig. Denna hjärtskärande kärlekshistoria i grymhetens skugga har publicerats i tidningsartiklar, blivit föremål för en barnbok och skall bli film. Två gånger har paret Rosenblat uppträtt hos Oprah Winfrey.
Problemet var bara att det inte stämde. Berättelsen var, bokstavligt, för bra för att vara sann.
Det var inte första gången förlaget – eller Oprah Winfrey – fallit för en uppseendeväckande historia som sedan visat sig ha baserats på fantasier. Tyvärr har det inom såväl journalistiken som litteraturen blivit allt vanligare att tänja på marginalerna, fejka helt enkelt, för att få uppmärksamhet. Ett flertal journalister har förlorat jobben i USA efter att ha avslöjats som lögnare. De har belönats med läsarnas förakt. Författarnamn som Binjamin Wilkomirski, J T Leroy och Slawomir Rawicz kanske klingar bekant. De har alla anklagats för att ha hittat på sina dramatiska och kritikerrosade berättelser – i de första två fallen är det helt klarlagt, i det tredje är granskningen övertygande.
Många skribenter tycks alltså ha svårt att hantera sanningen såväl som ordet sanning – ett litet ord med en tung, för vissa betungande, innebörd. Maja Lundgren hävdade i en tv-intervju i samband med utgivningen av ”Myggor och tigrar” att det hon skrev var sant. Några månader och debatter senare gled hon på formuleringen och sa att det var ”min sanning”. De senaste dagarna – i debatten om Liza Marklunds bok ”Gömda” – har sanning återigen visat sig vara ett både laddat och missbrukat begrepp.
Respekten för och ambitionen att söka sanningen måste för varje journalist vara absolut. Riktmärket för all journalistik är således sanningslidelse och metoden är att försöka sammanföra alla befintliga fakta och synpunkter till en läsvärd berättelse, inklusive de eventuella luckorna. Helt enkelt en strävan efter objektivitet. Tyvärr är det ett förhållningssätt som alltmer överges – det är onekligen mer säljande att påstå att man sitter inne med sanningen.
Därvidlag har journalistiken troligen influerats av skönlitteraturen där spelutrymmet varit större – fakta och fantasi har blandats frimodigt och sedan fått beteckningen dokumentärroman, utan att läsaren riktigt vetat vad som är dokumentär och vad som är roman. Marklundaffären bör leda till eftertanke och en uppstramning kan vara på sin plats.
Vi bör umgås varsamt med sanningen.
