Jag minns kvällen jag gick över till den andra sidan. Själva Facebook-kontot hade jag öppnat för flera månader sen, men mest gått in och accepterat kompisar när jag fick e-mail om att någon requestat mig.

Den här kvällen gick jag som vanligt in på MySpace och kollade kommentarer och meddelanden. Som vanligt hade inget hänt; sidan som en gång bubblade av trafik från kända och okända vänner stod nu tyst och död.

Då gjorde jag det – loggade in på Facebook. Bara sådär. Kollade news-feeden. Såg att Hansi Friberg var ute och joggade. Att Gustav Minnhagen hade taggat mig i tre foton. Att Elise ­Myrberg hade addat the Super Wall application.

Och där och då förstod jag – det här är framtiden. Åtminstone några månader framöver. ­Lunarstormandet-för-vuxna är här för att stanna. Det byter bara skepnad. En gång för länge sen – 2003 -hette det Friendster – en community som helt orättvist aldrig fick bli lika stort som dess efterföljare, MySpace.

Efter ett drygt år av frenetiskt MySpace:ande är vi nu redo för nästa användargenererade hit, Facebook. Lite smartare, lite fler roliga funktioner, lite enklare att använda. Och om MySpace alltid kändes en smula alternativt, är Facebook snarare preppy. MySpaces musikanknytning saknas – detta handlar bara om vänskap dödliga emellan.

Den ökade användarvänligheten, som gör att man inte behöver ringa en kompis för att fråga hur man får in en bild på kommentarssidan, gör också Facebook lite mindre underground än MySpace. Men i slutändan handlar det inte om vad som är bäst utan om var folk hänger. Och nu har folket bestämt sig för Facebook. Länge leve skolkatalogstittandet, i dess varierande former!