Carl von Linné hoppades att koschenillsköldlusen skulle kunna odlas i Sverige, så att vi slapp att importera det dyrbara, röda färgämnet. Lusen lever på en speciell kaktusart, och Linné bad därför en av sina utsända apostlar, Daniel Rolander, att skicka hem några kaktusar med löss från de sydamerikanska tropikerna.
Kaktusarna och lössen överlevde mot alla odds den långa resan, och levererades lyckligen till professorsbostället i Uppsala.

Dessvärre var Linné på annat håll när försändelsen anlände. Den togs emot av trädgårdsmästaren, som trodde att lössen var ohyra och omsorgsfullt tog kål på dem alla innan adressaten själv kom hem.
Linné har berättat att händelsen utlöste ett häftigt anfall av ”migraine” hos honom, ”en av de swåraste paroxysmer” han upplevt.

Med undantag för denna kända anekdot är det sällan man hör talas om Linnélärjungen och insektsforskaren Daniel Rolander. Till skillnad från de flesta av Linnés apostlar står han inte i Nationalencyklopedin, och inom Linnéforskningen har han haft rykte om sig att vara en lat, feg och på det hela taget misslyckad figur. Han var sjuk i stort sett hela tiden under de sju månader 1755 som han tillbringade i den holländska kolonin Surinam, där han vantrivdes och dessutom lade sig till med kolonisatörernas dryckesvanor. Han kom hem alkoholiserad och på gränsen till vansinnig, har det sagts. Linné var arg och besviken och de bröt med varandra.

Men nu är det dags att återupprätta Daniel Rolander, anser James Dobreff, nypromoverad doktor i latin vid Lunds universitet. James Dobreff är huvudöversättare av Rolanders reserapport, Diarium Surinamicum, till engelska, och huvudredaktör för en kommande, vetenskaplig utgåva av originaltexten som ges ut med stöd av Riksbankens jubileumsfond.
– Ingen av alla dem som uttalat sig om Rolander har uppenbarligen läst vad han har skrivit, konstaterar James Dobreff.
Och det är kanske inte så konstigt. Diarium Surinamicum består av 699 handskrivna sidor på latin, men den blev aldrig tryckt och utgiven i samtiden.

Handskriften har visserligen varit känd, men den har i alla år legat obeaktad på Botaniska biblioteket i Köpenhamn – ända tills den engelska stiftelsen IK Foundation beslöt sig för att låta översätta och ge ut samtliga reserapporter av Linnés apostlar.
– Det visar sig att Rolander långt ifrån var någon halvgalen stackare som inte gjorde rätt för sig, berättar James Dobreff.
– Tvärtom, han arbetade hårt hela tiden i Sydamerika, trots att han inte mådde bra. Han gjorde utförliga beskrivningar av allt han såg, samlade in allt han kunde, och följde till punkt och pricka Linnés instruktioner. Dessutom håller hans Diarium en mycket hög litterär kvalitet, väl i klass med Linnés egna landskapsresor. Jag vill påstå att vi faktiskt har upptäckt en ny svensk författare av rang i Daniel Rolander.

Den engelska översättningen av Diarium Surinamicum är redan färdig, trots att den vetenskapliga utgåvan av den latinska originaltexten ännu är under arbete.
– Ja, det är lite grann att spänna vagnen före hästan, medger James Dobreff.
– Det var IK Foundation som var så angelägna om att få ut den engelska översättningen just i år till jubileet. Arbetet med originaltexten är tidskrävande, och många specialister på olika områden medverkar. Men om vi i efterhand upptäcker någon miss eller tveksamhet i den engelska översättningen får vi påpeka det i den textkritiska utgåvan.
För att en vetenskaplig utgåva ska hålla måttet krävs förstås att man försöker skaffa fram så mycket material av och om författaren som möjligt. James Dobreff har varit i kontakt med mängder av arkiv och bibliotek i Sverige och utomlands, och bett att få se allt de har med anknytning till Rolander, framför allt brev.

I början av maj besökte James Dobreff det lilla medicinhistoriska Hagströmerska biblioteket på Karolinska institutet, och begärde som vanligt fram alla Rolanderbrev och vad mer biblioteket kunde ha av rolandriana. Dagen därpå fick han breven han bett om, och så berättade bibliotekarien Gertie Johansson att hon hade hittat ytterligare något som möjligen kunde vara av intresse.

Det visade sig vara ett bokstavligt talat enormt manuskript, på totalt över tio tusen handskrivna sidor, bundna i fem tjocka volymer. James Dobreff kände genast igen handstilen, trots att texten den här gången var på svenska. Det var en översättning av den berömde franske 1700-talsentomologen, med mera, René Antoine Ferchault de Réaumurs jätteverk Mémoires pour servir à l'histoire des Insectes, eller, som Rolander betitlade de delar han översatt: Utdrag af Herr Reaumurs Handlingar at tiena til Historien om Insecterna.
– Och till skillnad från manuskriptet till Diarium har detta, så vitt jag vet, hittills varit helt okänt, säger James Dobreff, som inte heller har hört talas om någon annan svensk översättning av Réaumurs verk.
När Daniel Rolander gjorde översättningen vet inte James Dobreff, men han gissar att andra forskare kan reda ut den saken.
– Själv håller jag ju på med latin så detta är egentligen ingenting för mig, men jag föreställer mig att Rolanders manuskript måste vara en guldgruva för idéhistoriker, vetenskapshistoriker och forskare som sysslar med översättningsteori.

Samtidigt kastar fyndet ytterligare ljus över Daniel Rolander och hans öde. Han var smålänning som Linné, född i ett fattigt hem 1723, eller möjligen 1725, och omtalas som tystlåten och tillbakadragen. Han blev sjuk redan på väg till Surinam vintern 1755, och återhämtade sig aldrig helt. På hemvägen var han utan pengar, och oroade sig antagligen för sin framtid, tror James Dobreff.
– Kanske ville han använda en del av sina enorma samlingar från Sydamerika för att skaffa sig en utkomst efter resan? Jag vet inte, men i varje fall lämnade han bara en del av sitt material till Linné. Och det är klart att Linné blev sur för att han inte fick full utdelning av Rolanders resa. Det var ju Linné som hade rekommenderat honom, som hade ordnat finansieringen och sett till att resan över huvud taget blev av. Det där kunde Rolander ha skött mycket bättre, säger han.

Efter hemkomsten från Sydamerika fick Rolander en tämligen anspråkslös tjänst som trädgårdsmästare vid Serafimerlasarettets medicinska trädgård i Stockholm. Men ganska snart flyttade han till Köpenhamn, där han sålde sin reserapport, liksom en del av de herbarieark från Surinam som Linné så hett eftertraktade. Efter några år återvände han till Sverige.

Rolander framlevde sina sista år i Skåne, där han bland annat ska ha skrivit ön Vens naturalhistoria, ett manuskript som ännu inte har hittats. Han dog i Lund 1793, ensam och utblottad.
– Jag tycker att Rolanders öde är så tragiskt att man nästan börjar gråta, säger James Dobreff.
– Det var en man som var allt annat än lat, en man som satsade hela sitt liv och arbetade hårt, men som aldrig fick något riktigt erkännande.

Men, som sagt, kanske är det dags nu. Från och med augusti i år kommer alla som kan engelska att själva kunna bilda sig en uppfattning om Daniel Rolander och hans kvalitéer som författare. Då kommer hans Diarium Surinamicum ut i tryck, för första gången sedan den skrevs vid mitten av 1700-talet.