Linnéträdgården med Linnés professorshem, i dag Linnémuseet, dit han fick tebuskarna. Samma trädgård syns också på våra 100-kronorsedlar.

Den spännande historien om Carl von Linnés äventyrliga försök att odla tebuskar i Sverige berättas i en utställning på Linnémuseet i Uppsala. Det är en historia om en entusiastisk botanists obändiga tro på att allt är möjligt tills motsatsen har bevisats.

Te från Kina hade redan på 1600-talet nått Europa. Då användes te som en medicinalväxt och såldes av apotekare. Men under Linnés 1700-tal exploderade intresset för såväl tedrickandet som för allt kinesiskt. Svenska Ostindiska kompaniets fartyg for i skytteltrafik till Kanton. Resorna tog bortemot två år innan fartygen kunde återvända fullastade med siden, porslin, tapeter, medicinalväxter samt dyrbart svart och grönt te.

Belöningar utfästes till den som kunde hitta en acceptabel inhemsk ersättning till det dyrbara teet. Åtskilliga förslag skickades till Linné, men avslöjades som mer eller mindre fiffiga förfalskningar med hjälp av bland annat salixblad och slån. Eftersom många andra växter hade förts till Sverige vid den här tiden och visat sig kunna trivas i vårt klimat, framhärdade Linné i sina ansträngningar att få hem odlingsbara exemplar av den äkta kinesiska tebusken. Problemet var bara att få frön eller växter att överleva den långa transporten.
Linnés mest lämpliga lärjungar sändes ut på kompaniets resor till Kanton som skeppspräster eller läkare, men med det viktiga sidouppdraget att föra hem en levande tebuske. Den förste som försökte dog i feber redan på ditresan. Nästa lärjunge var Per Osbeck som skickades ut 1751. Han inhandlade en tebuske i kruka och skötte den ömt under fyra månader och tio dagars vistelse i Kina. Men vid lastningen inför hemresan råkade en sjöman tappa busken och slängde den därefter överbord, till Osbecks förtvivlan.



Teodling i Kina från bildsamlingen La culture du thee, Östasiatiska museet.

Under ett annat försök klarade sig tebuskarna hela vägen hem till Göteborg, bara för att bli uppätna av utsvultna skeppsråttor "så att de kort därefter utdödde", när de hemlängtande sjömännen skyndade sig i land. En direktör vid Ostindiska kompaniet lyckades vid en annan resa forsla hem vad han trodde var en tebuske. Men Linnés botaniska argusögon upptäckte att det endast var den sköna tesläktingen, kameliabusken Camellia Japonica, som med stor möda hade fraktats hem från Kina.

Den som till slut lyckades var en av kompaniets mest kända skeppare,
Carl Gustaf Ekeberg. På Linnés rekommendationer tog han med sig tefrön och sådde dem ombord på fartyget under resan hem. Efter 19 års ansträngningar kom äntligen fjorton levande teplantor till Göteborgs hamn 1764 med fartyget Finland. Därifrån fraktades de varsamt av kapten Ekebergs hustru till Uppsala. Lådan med de ömtåliga tebuskarna höll hon hela tiden i knät för att de inte skulle skadas av vagnens skakningar. Men ack. Tebuskarna trivdes inte i sitt nya hemland och Linnés dröm om svenska teodlingar tynade bort i samma takt som de kinesiska plantorna.

Agneta Ullenius
08-13 50 65