Det är en gråmulen tisdag i centrala Stockholm, men det är inte vilken gråmulen tisdag som helst för Linnea Henriksson. Just den här dagen har hennes debutskiva släppts digitalt, och hon bubblar inifrån och ut när hon hör musiken spelas på Spotify för första gången.

- Det känns precis såhär, säger hon och pekar på ett leende som går från öra till öra.

Hon fick skivkontrakt direkt efter fjärdeplatsen i ”Idol” 2010 och i drygt ett år har hon jobbat med ”Till mina älskade och älskare”, som hon beskriver som en personlig skiva:

- Det här är väldigt jag, väldigt nu. Om ett halvår kanske jag fnissar åt det. Men det här är det jag vill säga just nu.

Linnea Henriksson har skrivit många av låtarna tillsammans med Orup och samarbetet har hjälpt henne att få nödvändigt avstånd till det privata. I bakgrunden spelas som på beställning ”Aldrig blekna”.

- Det är en väldigt personlig låt. Det var skönt att höra honom säga ”Men du, vi fokuserar på det här i refrängen”, så fick man lite distans till det. Och så kan man säga: ”Det var Orup som skrev den där frasen” om någon skulle känna sig träffad, säger hon med ett skratt.

Låten handlar om minnena man fortfarande delar med en före detta partner när förhållandet är över:

- Man har varit någon väldigt nära, till och med närmast, och så ska man plötsligt bli främlingar. Jag förstår inte riktigt det där. Man gör sig själv en tjänst genom att minnas de bra grejerna. I alla fall funkar det för mig, jag blir mycket lyckligare av det.

Medan många av de artister som kommit fram i ”Idol”-fabriken skyndat sig att kränga sin musik innan publiken hunnit zappa över till nästa talangjakt har Linnea Henriksson låtit arbetet med skivan ta tid.

- Det är som att jag har städat mitt rum och nu vågar jag öppna dörren och visa upp det, menar hon.

Tiden i ”Idol” var omtumlande. För Linnea Henriksson, som också är sångerska i jazzpunkbandet Prylf sedan 2007, var det något helt nytt att ha en skara hängivna fans som fans där innan hon egentligen hunnit ta en ton.

- Jag bröt ihop inför varje final för att jag inte ville glömma bort vad jag egentligen ville. Man kunde lätt tappa fotfästet. Det var slitsamt, men det var värt det på alla sätt, säger hon och tillägger:

- Nu vill jag ta mitt ansvar och förvalta det jag fick. Jag vill inte slarva bort det här.