Vissa människor överlever sin ålderdom!
- Så är det, men det är ytterst få som klarar det, är Torgny Lindgrens enda kommentar samtidigt som jag tror mig skönja ett leende.
Vid 100 + blir de yngre, vitalare, håret växer ut och mörknar, huden blir slätare. Men det gäller att ta det försiktigt, blir man för ivrig, och alltför rastlöst svingar sig nedåt i åldrarna kan man sluta i ”fosterställning och oföddhetens tillstånd”, som det står i Pölsan.
Försiktig är romanens Berättare. Och övertygad om att han överlevt ålderdomen även om han inget kan bevisa. Den nu 107-årige notisskrivaren från det västerbottniska inlandet har hamnat på det kommunala ålderdomshemmet. När han fyllde 100 fick han telegram från kungen och några år senare avled den chefredaktör som dryga 50 år tidigare givit honom foten då han ansågs ha farit med osanning. Skrivförbud hade ålagts honom.
Nu är han dock fri, fri som den skrivande människan är när hon får ”göra en mening”. Den specialtillverkade skrivpulpeten tas fram ur gömmorna och för hand fortsätter han skriva på den notis som han då tvingades avsluta. Vad som hänt honom åren däremellan kan han inte säga för ”utan skrift rinner tiden bara förbi”.
Berättaren börjar berätta. Det gör också Torgny Lindgren, samtidigt bubblande frimodigt, inbjudande och pregnant. Som lyssnare - och läsare - gäller det att vara lyhörd för ordval och nyanser. Planerna på att skriva en bok om lungsoten är av gammalt datum och han bar länge på ett material som han inte vågade ta tag i.
- Hemma har vi ett gammalt skåp som vi kallar familjegraven där vi har lagt undan saker så att barnbarnen en dag skall kunna se vad morfar egentligen hade för sig. För många år sen, grävde jag där och upptäckte att jag redan 1974 hade börjat forska i tuberkolosen. Jag hade besökt landsbygdssanatorier i Norge, fotograferat sanatoriet i Hällnäs och till och med rest till Davos. I en holländsk bok om tuberkolos läste jag en utförlig beskrivning av en obduktion. Läkaren beskrev hur man skar upp bröstbenet, vek upp sidorna och vad han såg var pölsa. Två spår kopplades ihop.
Spår som präglat hans uppväxt. Som barn insjuknade han i lungsoten, han var den siste i hembyn Raggsjö som drabbades av sjukdomen. Han bar hostan och smittan och trodde sig aldrig överleva. När han några år senare, 13 år gammal, blev friskförklarad, var det en händelse som han än i dag minns som en blandning av chock och glädje.
- Grävandet i skåpet fick mig också att minnas en märklig barndomsupplevelse. Jag var ensam hemma då två okända män på motorcykel av märket Diamant kom förbi. Jag bjöd dem på pölsa och som tack började de sjunga, säger Torgny Lindgren som på det sättet yppar ännu en liten bakgrundsdetalj till romanen.
Under intervjuns gång märker jag att alla frågor och svar på ett eller annat sätt står att finna i romanen - så rik och allmängiltig är denna hans personligaste bok.
- Ja, den är jävligt personlig. Utan att vara anspråksfull vill jag säga att ingen annan än jag själv skulle ha kunnat skriva den. Så mycket av mina egna erfarenheter ryms i boken. Den är konstig på det sätt mitt eget självsliv är konstigt, en lätt men dock uthärdlig galenskap, ungefär.
Därför är det inte så märkligt att det går att urskilja åtminstone tre alter egon i berättelsen. Där finns pojken Torgny Lindgren i just motorcykelscenen, den lungsotsdrabbade Lars Högström som mot alla odds klarar sig och föklaras vara immun, ”ni skulle kunna äta smittämnen med matsked”. Han utbildar sig till lärare, flyttar till det starkt tuberkolosdrabbade Västerbotten för att sprida immunitet och upptäcker pölsan. Ja, och naturligtvis Berättaren själv.
- Jag har aldrig låtit någon bok gå så långt, jag har fullständigt släppt alla hämningar om hur krångligt det får vara. Pölsans konsistens har gett form åt den här boken. Till ytan är den lös och uppblandad men i djupet har den en påtaglig substans.
Pölsan som han alltid värnat om, som han utforskat - rätten tillagades olika från gård till gård - och som han själv tillagar: obs med 2 delar magert rimfläsk och 3 delar nötkött, absolut inga korngryn. Det är enligt författaren/kocken ett surrogat och sådant hatar han i vilken skepnad de än uppträder. Här pratar vi om den riktiga pölsan som i boken blir allt från delikatess, mänsklig värdemätare, samtalsämne, resmål, kärlekslockare till ibland - ursäkta en upplänning - en jäkla osmaklig gråtonad sörja.
Som pölsan har romanen haft sin tillagningstid. För han sätter sig inte bara och skriver en bok. Nej, berättelsen måste vara färdig innan han skriver ner den. Eller som Berättaren uttrycker det i romanen: ”Jag gör bara en mening i taget. När jag gjort en mening skriver jag ner den. Har du någonsin tänkt på vad en mening egentligen är?
- När man gör en mening, då är man fullkomligt fri. Att skapa meningar, det är det högsta och förnämsta i människolivet.”
- När boken är klar försöker jag bli av med onödiga bisatser och eventuella metaforer. Ernst Jünger har skrivit att man inte skall krångla till språket med metaforer. Vill man tala om att det regnar skall man skriva det regnar: Det lilla problemet är emellertid att göra det så att det regnar.
I många av dina berättelser - Ormens väg på hälleberget, Bat Seba, Merabs skönhet för att nämna några - har du hämtat näring ur Bibeln och de bibliska berättelserna. Hur syns det i Pölsan?
- Jag har inte fått den frågan tidigare, måste fundera lite. Jag har ju läst Bibeln noga och där finns ju alla berättelser i någon slags urform. Jag tror att alla västerländska författare refererar till Bibeln även om de inte vet om det och att de där kan hitta urformen till sina egna berättelser. Jag råkar ju i någon mån vara religiös, men jag har problem med vissa sidor av det religiösa språket. Om en präst talar om meningen med livet vill jag inlägga protest. Livet har innebörd, det är möjligt att tolka men jag vet inte om livet har en mening ur ett evighetsperspektiv, berättar Lindgren som för många år sedan fann att den romersk-katolska kristendomen låg närmast hans föreställning om religionen.
- Tillvaron är ju laddad med något som måste beskrivas som gudomligt. Sen måste varje människa söka det system, det paradigm som talar till dem. Pascal har uttryckt det som att anta vadet. Det är intellektuell slapphet att inte bearbeta dessa frågor och jag har fösökt att anta vadet.
- Ja, den avgörande föreställning som Pölsan utgår ifrån är direkt biblisk; människan som sökande varelse. Den 40-åriga vandringen genom öknen. Kanske är det den mest bibliska bok jag skrivit eftersom jag uppfattar människan som oavbrutet sökande.
Möjligen är det en av anledningar till att läsaren får möta ett ganska vittomspännande persongalleri; passionerade, nyfikna, stelbenta, slitna och sjukliga, vårdande och maktfullkomliga. Där dyker Martin Bormann, en av de högst rankade nazistledarna, upp i en buss försäljande tygtrasor. Torgny Lindgren förklarar det med att just Bormann vid den här tiden, slutet av 1940-talet var Europas vandrande vålnad. Ingen visste var han var, om han levde eller var död. Han hade synts i södra Europa, i Danmark och i Sverige. Senare har det visat sig att han dött 1945 utanför bunkern.
Sist men inte minst finns här den märklige Bertil, han som bara dyker upp, han som bevakar och håller reda på allt - den symmetriskt byggde mannen, vars två kroppshalvor är exakt lika.
- Bertil är den arketypiske svensken. Jag kanske inte borde säga det här. Men jag har sett dessa symmetriska människor till förbannelse, de vet som Bertil allting bättre än alla andra, de kan förklara hur det egentligen ligger till, och de vet inte minst vad som bör göras även i trakter av världen där de aldrig satt sin fot. Symmetrin föder självgodhet.
- Jag vet inte vad det beror på, men jag tror att det är avsaknaden av en metafysiska tankevärld. Metafysiken i alla dess former är bannlyst. Den enskilde människan har här i landet fått skämmas för religionen och religiösa uppfattningar.
Detta är din 16 bok sedan debuten med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument 1965. Hur ser du tillbaka på dina böcker, är det några som du är speciellt fäst vid, andra som du helst inte vill veta av?
- Jag minns dem inte. Jag minns bara var jag satt när jag skrev ner dem, säger mannen som inte gärna kallar sig författare. Jag är inte författare på det viset. Det pågår för mig hela tiden, och jag kan notera att jag lämnar böcker efter mig.
Men ”skrivkarl” då, försöker jag med ett ord lånat från romanen.
- Människa, svarar han då med allvar i rösten, och jag glömmer att fråga, trollkarl kanske. För visst är det något magiskt med hans förmåga ”att göra en mening”. Och det är heller inte särskilt svårt att föreställa sig en Torgny Lindgren som överlever ålderdomen, lite tungt lutad över skrivpulpeten, plitande orden. En gång, för läng sen, var det ju en läkare som friskförklarade honom från lungtuberkolosen, som gudbevars gav honom föreställningen om att vara immun.
