Jonas Gardell och Marie Lindberg.
Hej Marie, rör mig inte, för Guds skull, tänk om jag är sjuk eller nåt! Hur hypokondrisk är du förresten inför lördag?
- Inte alls. Jag har redan haft min bli-sjuk-en-viktig-dag-grej. Vi skulle på bröllopsresa julen 2002. Alla barnen hade vinterkräksjuka i skolan så jag torkade kräks i trappor och bänkar och tänkte att det blir nog ingen resa. Men så blev det jullov och vi var fortfarande friska, vi hade lämnat julklapparna till mamma och pappa och lagt oss att sova - och vaknade två timmar innan vi skulle åka med att jag kaskadkräktes! Som en fontän! Det var min bröllopsresa det. Nu hoppas jag att det aldrig händer igen.
Jag är småbarnsförälder och var i ett bollhav häromdagen där varenda bakterie och virus som nånsin funnits kröp omkring. Men som lärare borde du ha ett rätt bra immunförsvar vid det här laget.
- Just det. Och det kommer jag ihåg från att jag var liten att lärarna aldrig någonsin var sjuka. Lärare är bara sjuka när det är lov. Då passar de på.
I regel tappar alla Regina Lundare och Irma Schultzare och Carolor rösten inför en schlagerfinal. Man kan undra hur man kan tappa rösten så flitigt, men det gör de. Det är en stressreaktion.
- Problemet är att jag inte ens fattat att jag ska vara stressad. Förresten är jag så glad att inga baciller biter på mig.
Vad kan mer gå fel på lördag?
- Det är mycket men man behöver inte tappa rösten för att inte kunna sjunga. Det märkte jag i Scandinavium för jag blev så rörd att min stämma inte fungerade.
Ett helt svenskt folk satt och var nervöst för din skull. Det var ungefär som när Ingemar Stenmark åkte när man var liten och visste att med ett enda felskär var han ute. Vad idiotiskt att det första du gjorde var att knäppa på gitarren, människa!
- Det var skönt med gitarren för då hade jag något att tänka på.
Jag tänkte att hon kommer att knäppa och sen kommer hon lägga av och säga "Nej hörni, det här går inte".
- Jag tänkte faktiskt tanken att man bara kunde kliva av scenen. Men så blev det ju inte, tack och lov.
Första gången jag uppträdde var i min barndoms baptistkyrka och min bror hade mixtrat med klarinetten så det kom bara fram en enda ton. Då var jag tvungen att säga mycket artigt att "det har blivit någon vajsing på klarinetten". Jag tror faktiskt att du skulle ha blivit ännu mer älskad om du slutat sjunga och sagt "det har blivit någon vajsing". Så kom av dig på lördag! Du är i en situation där du inte kan förlora.
- Det är det som är så skönt. Ingen kan ta ifrån mig den bekräftelse som jag fick när Christer Björkman ringde hem till mig. Jag är så nöjd att jag hittills inte varit nervös. Det värsta som kan hända att jag kommer tia av 3300 bidrag. Det är inte illa pinkat.
Vad tror du att du kommer att känna i ögonblicket du börjar sjunga på lördag?
- I Scandinavium blev jag så berörd av publikens reaktion. När jag kom in skrek alla först, men när jag började plocka på gitarren blev det helt tyst och sen började folk spontant att klappa med i denna lugna låt. Jag blev varm i hela kroppen och ville bara börja gråta.
Jag pratade med Sarah Dawn Finer som skämdes lite för att hon gråtit i rutan men just det där ögonblicket när hon försökte torka bort en tår var väldigt fint. Du hade också ett sådant ögonblick i delfinalen när du plötsligt tog av dig glasögonen och ett helt svensk folk, jag lovar, skrek framför tv-apparaterna: "Sätt på glasögonen, kärring!"
- Veckan innan pratade förståsigpåare om att inga artister har glasögon, men i så fall måste jag ju ha dem på. Och, äsch, det är ju så här jag ser ut.
"Den här drömmen är kort men den är lycklig" skriver Manuel Puig i Spindelkvinnans kyss. Var befinner du dig i denna din korta men lyckliga dröm?
- Februari vet jag inte vart den tagit vägen. Scandinaviumkvällen har jag inte tagit in ännu över huvud taget, men jag börjar faktiskt förstå och tro att Christer Björkman verkligen har ringt och sagt att jag ska vara med i Melodifestivalen, det har jag gjort. Och det var i oktober. Där nånstans är jag. Och jag har förstått att jag kommer att få världens möjlighet att få folk att lyssna på min musik. Det där med att folk känner igen mig på gatan har jag inte förstått än. Klart att man kommer att förändras men jag har inte hunnit med det i den takt omvärlden fått syn på mig.
Hinner du alls ta ett steg bakåt och häpna eller handlar det bara om att hålla i hatten?
- Det kommer över mig ibland och jag får det där flinet, du vet, jag bara flinar hjälplöst. I Göteborg fick jag träningsvärk i kinderna av att le så mycket när alla kom fram och sa: ”Grattis! Grattis!”. ”Tack så mycket”, säger man och ler, men fattar inte ändå. Det är nog mest att hålla i hatten. Jag försöker skriva ner lite varje kväll i min dagbok vad jag gjort, halvsovande i sängen. På sommarlovet ska jag sätta mig och återuppleva allt det här för det jag fått göra på en månad kunde man lägga ut på ett par år och bara njuta.
Jag vet att du ska åka helikopter senare i eftermiddag med Expressen och Mark. Sketna SvD bjuder på en ostmacka utan smör medan Mark får åka helikopter. Jag är bitter. Olika falla ödets lotter. Är ditt liv just nu en oavbruten helikopterfärd?
- Ja, och jag får träffa så många roliga människor bara för att jag råkade sitta på rätt ställe vid rätt tillfölle och spela den här låten. Hemma har jag suttit på min pall hundratusentals gånger och spelat låten men precis där och då på Scandinavium blev allting bara rätt.
Många säger att jag är en ”vanlig” människa men alla jag träffar är faktiskt vanliga. Supersympatiska, trevliga människor. Du har synts i tv och i tidningar och jag tror att jag har en bild av vem du är. Men det har jag ju inte. Jag vet inte vem du är. Hinner du vara sådär klok de här veckorna när allt bara snurrar runt?
- Jag tror att det är därför jag inte blir nervös. Det är som barnen i skolan. De är inte så lättimponerade ska du veta. De säger: "Åh fröken vad roligt det var att få se dig på tv.” Men i nästa ögonblick säger de: ”Fröken, han tog min spade!"
Så småningom måste du ju bestämma dig om du är en fröken som sjöng i tv men som sedan åter igen ägnade dig åt dina elevers vardag och spadbekymmer. Eller om det var här ditt liv växlade spår.
- Det där är svårt. Människor har hört en låt och jag vet inte alls vad det finns för efterfrågan på mig och min musik. Jag har inte vågat tänka på det vilket kanske är naivt och dumt. Jag var i skolan och jobbade förra veckan och märkte hur jag saknat gemenskapen…
Du svarar inte på min fråga.
- Nej, jag vet. Men jag har inte förstått än att jag kanske måste göra ett sådant val.
Det är ju inte så att du bara skrivit en enda sång…
- Jag hoppas folk märker av min skiva att jag har något på riktigt i bagaget och inte bara den här lilla sagan. Att musiken ska bära själv.
Jag blev fascinerad av att låten var så bra som den var och att den egentligen är fullständigt omöjlig i Melodifestivalen. En sorgsen låt om ett förhållande som går åt fanders, en dröm som går sönder.
- Sången är på riktig. Demon spelades in 1999 och har funnits i samma form sen dess. Det fascinerande är att nu är det inte längre bara de närmaste som ska tycka till om min musik, utan jag får lämna ut mig själv till hela folket.
Varför skriver du förresten inte på svenska?
- Jag har grym respekt för det svenska språket. Mina låtar blir lätt visor och på svenska blir det väldigt mycket visa. Jag lyssnade mycket på Lisa Ekdahl när hon slog igenom.
Och felet med svenska vore att...?
- Jag tycker det är jättesvårt.
Det är intressant. I Idol kunde många sjunga rätt bra och framförallt waila, men i ett avsnitt måste alla sjunga på svenska och då svimmade alla, föll omkull och sjöng sämre än någonsin. För plötsligt fick orden betydelse Det var inte bara vokaler och konsonanter. Spontant tänkte jag att jag skulle vilja höra dig sjunga på svenska.
- Jag säger inte att det är mer utlämnande att sjunga på svenska men det blir så direkt och du måste väga varje ord så väldigt tungt. Sen vill jag inte blanda svenska och engelska låtar på skivan. Det är mitt ordningssinne.
Du är sådan va?
- Ja, mycket. Jag knäppte jackan på min man en dag och då blev han lite orolig. Vi skulle ut på promenad, så jag gjorde som på barnen i skolan. Tack, men nej tack, sa han.
Det är väl okej bara du inte gör kissförsök på honom innan ni går ut.
