Lina Wolffs nya bok har fått många lovord, och det är tredje gången på en vecka som hon tar tåget från Hörby till Stockholm för att möta journalister. Vi träffas nära Centralstationen, högt uppe på en bar med utsikt över järnvägsspåren.

Mest nöjd är hon med att man ”lyssnar på rätt sätt” och ”respekterar bokens form”.

Debuten var en novellsamling. Tvåan är en roman, även om boken kan uppfattas som en hybrid med fyra relativt separata delar.

–Den här var svårare att skriva, just för att jag gör min egen grej, säger hon och läppjar på en latte.

–Den krävde att jag mobiliserade min tro på mig själv, mitt mod. Endast en person fick läsa, min förläggare, och han gav mig redan från början stor frihet. Hade någon haft invändningar, hade någon kritiserat formen, ja, då hade nog allt fallit ihop. Jag hade inget som helst pansar under skrivprocessen.

Sedan konstaterar hon att det viktigaste är ”vad detta gör med läsaren” och inte ”vad det är”.

–Målet är uppnått om han eller hon blir fastklistrad, har kul och samtidigt funderar över den moraliska dimensionen.

Formen kan alltså ses som mindre väsentlig, titeln däremot är avgörande.

–Mario Vargas Llosa menar att har man titeln, då har man halva boken. Det blir lättare att fokusera mot ett mål om man har en titel som känns bra att skriva mot, som ett sammanhållande kitt.

Hur ska jag tolka titeln på ”Bret Easton Ellis och de  andra hundarna”?

–Den som säger så befinner sig i ett underläge, som flera av mina karaktärer, talar nedifrån, men det är också en röst som kämpar emot, som försöker förändra sin situation, som många i boken, även om det inte alltid går så bra.

Bägge Lina Wolffs böcker utspelar sig i Spanien, där hon bodde sex år med man och barn.

–Det visade sig vara en kultur som det tog lång tid att komma in i, och jag hade länge svårt att hävda mig, även efter att jag behärskade språket.

Hon tyckte att folk var oartiga och burdusa, talade högt och avbröt varandra, och ingen brydde sig om utlänningen från Sverige.

–Sedan flyttade jag hem och skrev mina historier, och det blev en sorts revansch. Min tur att bre ut mig. Men skrivandet var också ett sätt att undersöka kulturen, försöka förstå den.

Idag dras hon framför allt till det svarta och djupt pessimistiska i den spanska traditionen. Tanken är att allt ändå kommer att gå åt pipan. Vilket genererar en mängd lust och humor, som hon ser det, mer så än i Sverige. Annars skulle man inte orka överleva.

Hon har egna mörka stråk, inte minst genom att alltid ha känt sig utanför, från uppväxten i Hörby och framåt.

–Kommer jag till en sammankomst där alla skrattar och ser glada ut, då börjar jag genast försöka känna vad som finns under, och misstänker att det finns en hund begraven, eller flera.

Varifrån kommer alla märkliga bilder, som när du skriver att någon hade samma typ av lysrör som man har haft i Spanien sedan Francotiden, och som får middagsgästerna att se ut som patienter på ett sjukhus?

–Man bryr sig inte om belysningen i Spanien, vilket är svårt för en svensk att förstå. Antingen är det ljust eller mörkt, antingen tänt eller släckt. Jag minns alla frukostar hos min spanska svärmor. Helst ville jag dricka mitt morgonkaffe i trädgården, fast den var stängd, och jag var tvungen att sitta i det bländande neonljuset i köket, som dessutom inte hade något fönster.

Men andra boken var också lättare att skriva, den här gången har hon haft ett arbetsrum, en dörr att stänga, och en stadig struktur.

–Skrivdagarna har alla sett likadana ut. Frukost mellan 7 och 7.30, sedan en kort promenad, därefter jobbar jag fram till 13, med en paus för kaffe. Det är nödvändigt att ha det så, i och med att skrivandet är så kaotiskt.

Under arbetet gäller att utsätta sig för så få intryck som möjligt, inte resa, gå på bio eller träffa vänner, för allt kan distrahera, och ”läser jag till exempel en bra bok finns risken att den också vill vara med på något sätt”.

Själva skrivandet är nästan alltid lustfyllt, inklusive att forma miljön, storyn och karaktärerna – och att skriva de dagböcker som hon sätter samman åt sina karaktärer, för att lära känna dem bättre, och som hon sedan slänger.

–Det minst lustfyllda är början. Då känns osäkerheten som störst, och jag vet inte riktigt vilka mina karaktärer egentligen är. Men när jag till slut får korn på dem; oj, det är en underbar känsla!