– Vänta lite, säger Inger Sandberg när vi har satt oss vid hennes bord i baren på hotellet vid bokmässan.

Hon markerar med en gul blyertspenna.

– 11, 12, 13 … Jag försöker räkna ut hur många Lilla Anna vi har skrivit, säger hon och rättar till glasögonen.

Det är inte konstigt att det är knepigt att hålla koll på. Sedan debuten med Fåret Ullrik får medalj 1953 har hon skrivit och maken Lasse Sandberg illustrerat över 100 böcker om figurer som Spöket Laban och Labolina, Pulvret, Mathias och Tummen.

Att hon försöker klura ut hur många Lilla Anna det finns beror på att det nu kommer en ny. Det är första gången sedan 1982. Den allra första Vad Anna fick se, kom redan 1964.

Inger Sandberg lägger ned pennan och berättar hur det gick till när Lilla Anna föddes.

– När vi gjorde Lilla Anna var det för att vi skulle få en ­liten Anna, ett sladdbarn. Jag var bergsäker på att det skulle bli en tjej, för vi hade fått två barn som hade blivit vad vi trodde.

När hon letade i butikerna upptäckte hon att det inte fanns någon bok för små händer och för barn som inte pratar själva.

– Pekböcker är det dummaste jag vet. Då kan man ju lika gärna ha en Clas Ohlson-katalog! Jag bestämde mig för att den här lilla tjejen skulle få böcker med riktiga pärmar och som hade ett språk som gjorde att hon utvecklade sitt eget språk.

Det blev inte en Anna som föddes, utan en Mathias som så småningom också fick böcker skrivna om sig. Så har det varit, många av figurerna har verkliga förlagor. Men hur är det med Lilla Anna?

– Hon skulle nog kunna vara jag, säger Inger Sandberg och skrattar. Hon är inte ful. Men hon är inte så som man skulle vara när jag var liten, som Shirley Temple med korkskruvar och smilgropar. Jag hade spikrakt hår och var inte tjock och duktig som man skulle vara på 30-talet.

Efter år av refuseringar blev Lilla Anna parets genombrott. Inger Sandberg tycker själv att det är uppenbart varför Lilla Anna blivit så omtyckt generation efter generation.

– Hon är ju en så härlig liten ­figur. Hon är inte pretentiös. Och jag tror ungar mår bra av tjejer som ser värre ut än de själva, men ändå är söta på något vis.

Det är inget märkligt alls att det nu kommer en ny bok, Lilla Anna och lilla Långa Farbrorn, tycker hon.

– Anna dök upp och pockade på uppmärksamhet. Hon har ju inte åldrats på hela tiden, men hon är ett år äldre i år. Jag ville att hon skulle få gå i skolan och tappa tänder som andra barn. Och Långa Farbrorn ville vara liten. Det var han som ville det. Jag styr inte så mycket.

Hur mycket har Lilla Anna ändrats från 1964 till 2008 då? Inte ett dugg! säger hennes skapare.

Men sedan första Lilla Anna kom har en del runt om förändrats. I synnerhet senaste tiden har man intensivt diskuterat genusperspektiv i barnböcker.

– Anna och Långa Farbrorn är banne mig jämställda! Gråter han så fixar hon till det. Trollar han fel tar hon över. Och gör hon en flygmaskin där vingarna trillar av så är han där med hatten. De hjälper varandra hela tiden. Det är ingen som är starkare i den relationen.

Så var det med det. Men hur var det? Hur många Lilla Anna har hon och maken gjort?

Sexton stycken har hon kommit fram till. Det kan bli fler, trots att paret sagt att det nog inte ska det.

– Vi skrev till och med ”Tack för oss!” i ett upp- och nedvänt moln i en bok. Men vilken var det?

Hon slår numret till maken som är kvar hemma i Karlstad.

– Hej min älskling! Vad hette bilderboken där du skrev ”Tack för oss!” i molnet?

Hon bläddrar åter i häftet.

– Aha! Sandbergs ABCDEF. 1987! Då tänkte vi lägga av!

Men inte blir väl nya Lilla Anna deras sista? undrar jag när Inger Sandberg lagt på.

– Jag vet inte. Jag är ganska lat egentligen. Man lever ju inte bara för att jobba, jobba, jobba. Nu vilar vi oss lite grann.