I ett konferensrum i källaren på Liljevalchs arbetar årets Vårsalongsjury enligt löpande band-principen.

–Nummer 1748, blandteknik, porslin och textil. Fem verk.

Bilder på alstren skickas snabbt över bordet, medan de fem jurymedlemmarna försöker bilda sig en uppfattning.

–Vad är detta egentligen, korsstygn på tallrik? Det berör inte mig i vilket fall och dessutom har vi väl sett flera mer intressanta bidrag på samma tema. Det blir ett nej från mig, säger Mårten Castenfors, konsthallschef och jurymedlem.

De andra nickar instämmande.

–Nummer 1749, fotografi...

–Nej, inte mer ensilage i morgonljus. Obäddade sängar, nakna kroppar och djurfoder i plastpåsar är annars årets vanligaste motiv när det gäller fotografi – och så dessa vita plastbollar, fortsätter Mårten Castenfors.

De blå postbackarna med påklistrade nej-lappar fylls snabbt. Ansökningarna granskas medan stämningen är förvånansvärt uppsluppen, samtidigt som alla kring bordet är på helspänn. Varje sprättat kuvert kan innehålla årets fynd – ett nytt namn, ett formidabelt verk, något som ingen sett förut...

Vad som skiljer agnarna från vetet verkar jurymedlemmarna vara överens om: kvalitet, men också att verket berör, är intressant och fungerar tillsammans med de andra utvalda alstren. Det måste bli en bra utställning, med både bredd och spets. Minst 40000 besökare ska lockas till visningen i slutet av januari och förhoppningsvis ska allt vara slutsålt när konstvåren klappar igen två månader senare.

–Har vi tillräckligt med naket, undrar Claudia Schaper, intendent på konsthallen i Kristianstad och viftar med en avklädd fotoserie.

Ett unisont ja förpassar även nummer 1750 till den överbelamrade nej-högen, medan en samling svenska landskapshönor i akvarell får tempot att klinga av.

–De här skulle vi kunna sälja i shopen som underlägg, men skriv inte det för jag vill inte såra någon, säger Mårten Castenfors samtidigt som han inte riktigt kan skiljas från de brokigt färggranna hönorna.

I pausen finns lite tid att diskutera dagens skörd, och jurymedlemmarna är nöjda så här långt. De menar att Vårsalongen ska vara ett möte mellan amatörer och professionella, inte bara en tummelplats för studenter från våra konsthögskolor, och att det sätter ramarna. De representerar alla konsthallar och museer runt om i landet och är vana utställningskommissarier.

Diskussionen om vad som är kvalitet är svårare att närma sig. Vårsalongen har kritiserats genom åren för att sakna just kvalitet, andra år har könsmässig ojämlikhet varit orsak till diskussion. Samtidigt lockar många amatörer och en brokig utställning fler besökare än en stramare dito. Och en konsthall som Liljevalchs bedöms snarare efter popularitet och höga besökssiffror än relevans och fördjupade konstdiskussioner.

Olle Granath, ständig sekreterare i Kungliga konstakademin, menar att det strikta konstnärliga kvalitetsbegreppet får man leta efter på andra ställen, men att Vårsalongen ändå fyller en viktig funktion.

–Kvaliteten är den egna konstnärens engagemang, glädje och möjlighet att bli sedd. Det är en viktig social kvalitet, helt enkelt.

Vilken funktion har Vårsalongen för oetablerade respektive etablerade konstnärer, anser du?

–För oetablerade: väldigt mycket. Det kommer kolossalt mycket folk och det säljer rätt bra. Men jag kan inte se att det annat än i undantagsfall kan ge permanent biljett till det etablerade konstlivet, säger Olle Granath.

Liljevalchs Mårten Castenfors har försökt att vaccinera sig mot konstnärliga grodor, genom att utse en professionell jury, som inte låter sig luras av det som ”försöker se rätt ut”.

–Vi har hittat en speciell klang, så fungerar alla jurygrupper. En egen ton, som garanterar en bra utställning i slutänden. Men när man sett 15 försök på raken att efterlikna Karin Mamma Andersson blir man så trött, säger Mårten Castenfors, som vill formulera ett råd till dem som vill komma med:

–Undvika de värsta schablonerna, var personlig och ärlig, visa något ur det egna lilla livet. Men det är förstås inte lätt, tillägger han.

Är det inte risk att ni missar något när ni gör urvalet så snabbt?

–Man ska aldrig säga aldrig och visst, det kan vara svårt att uppfatta måleri på en taskig utskrift. Men annars reagerar vi med ryggmärgen när något sticker ut.

Och hur står det då till med konstlivet i allmänhet?

–Jag går runt och längtar efter att bli överraskad på riktigt. Det var länge sedan.