Sitt-ligg-vilsoffan Tajt av Gillis Lundgren kommer att bli en av utställningens verkliga samtalsämnen. Inte bara för att den är från 1973, av jeanstyg och skapad för det flexibla hem som var tidens ideal – den här är dessutom nytillverkad och inbjuder därför till kreativt sittande i mysig miljö.

I en annan sal har alster av Ikeas tygformgivare knölats ihop bakom blanka plexiglas, och där i taket hänger också Inez Svenssons popkonstinspirerade tygskapelse Randig banan från 1986. Så långt är allt frid och fröjd, men trots att utställningen inte ens har slagit upp dörrarna ännu, har den redan mött kritik.

Det handlar förstås om huruvida en kommunal institution ska visa en helsponsrad utställning (Ikea bidrar med tre miljoner kronor) och hur det i så fall påverkar konsthallens frihet.

–Det är ett växelbruk, vi har visat allt från Jan Håfström till Ikea och till hösten kommer Märta Måås-Fjetterströms mattor och vävnader. Vi blandar det svåra med det mer publika. Och vi har dessutom satsat en himla massa stålar på den här sommarutställningen, säger konsthallchefen Mårten Castenfors.

Han påpekar också att de flesta utställningar idag är sponsrade och understryker gång på gång att de haft full frihet att utforma utställningen på det sätt de vill. Staffan Bengtsson menar att ”det alltid blir debatt när det är pengar inblandade” och att detta inte är en designutställning i vanlig bemärkelse utan mer att betrakta som ”en version av den svenska folkhemspjäsen”.

Om man dessutom läser Kulturutredningen ställer den sig bakom ökad sponsring: ”Det behövs en reell ökning av enskild finansiering som komplement till den offentliga finansieringen av kulturverksamheter”.

–Jag tycker det är bra att våra institutioner får in pengar från andra intressenter och litar helt och fullt på Liljevalchs integritet, säger Stockolms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt

Är det här en mönsterutställning utifrån ditt perspektiv?

– Jag vill inte uttala mig om enskilda händelser, men är positiv till sponsring i stort, säger hon.

Om Ikea-utställningen på Liljevalchs ska bli en succé krävs det uppemot 50000 besökare. Och kanske kan Mårten Castenfors infria sina förhoppningar. För visst har Ikea en plats i den svenska folksjälen, men samtidigt är det många som inte bara betraktar sin Billy-bokhylla i ett lyckoskimmer.

Historien om Ikea innehåller också många andra kapitel, som förlupna skruvar, idiotiska monteringsbeskrivningar, den estetiska likriktningen, miljöaspekten (exempelvis långa frakter av både paket och kunder) och inte minst den ständigt aktuella plagiatdebatten. Inget av detta har fått en framskjuten plats i utställningen.

– Jag är romantiker och ingen Janne Josefsson. Men vi har ett seminarieprogram där många av dessa frågor kommer att tas upp, säger Staffan Bengtsson.

Mårten Castenfors har tidigare många gånger diskuterat konstens essens, men vad anser han egentligen om gränsdragningarna mellan konst, konsthantverk och formgivning?

–Jag kan tycka att en stol är lika intressant som ett konstverk, även om just en möbel sällan har lika många lager som ett konstverk. Men i dag är gränserna väldigt suddiga, säger Mårten Castenfors, som nu valt att visa det som kallas ”demokratisk design” signerad Ingvar Kamprad.

Att det blågula företaget har sina rötter i den småländska myllan och att den egna designen jämförs med motsvarande på ”fina gatan i stan” är numera en självklarhet, precis som att det hela tiden handlar om prisvärda varor, snarare än lågprisditon. Givetvis är detta ett resultat av skickligt utmejslad marknadsföringsstrategi kombinerat med det som Donald E Norman beskriver i sin bok Emotional design – Why we love or hate everyday things: ”När en produkt är estetiskt tilltalande och dessutom knyter an till vår egen uppfattning om oss själva och vårt samhälle, upplevs den som positiv och bra.”

Hur mycket positiva värden Ikea som varumärke och företag får av att visas i en kulturell högborg får vara osagt och frågan varför utställningen inte lika gärna kunnat visas i Kungens kurva, besvarar Staffan Bengtsson med en motfråga.

– Ja, säg det?

Och frågan är om man ska problematisera eller att helt enkelt leva mer efter Ingvar Kamprads egna slutord i utställningskatalogen.

”Att ständigt vara på väg inspirerar oss att i morgon göra lite bättre av det vi gör i dag, det ger en positiv mening åt livet. Vi är bara i början – underbara framtid!”