Orden bränner överallt där yttrandefriheten står på spel. Det kan handla om avslöjandet av en obehaglig sanning i en tidningsartikel, en roman som är frispråkigt satirisk eller som mellan raderna uppenbarar missförhållanden, en dokumentärskildring om korruption, pedofili, kvinnomisshandel eller om maffians härjningar.

Men även några enstaka ord i en dikt kan väcka makthavares, myndigheters och lagföraktande organisationers missnöje. I länder där makten är absolut, där envåldshärskare kontrollerar yttrandefriheten är repressaliemöjligheterna många och varierade; alltifrån censur, utgivningsförbud, indragna tidningar och böcker, till fängelse, försvinnanden och mord. Dessvärre händer det också att länder som är mer eller mindre demokratiska varken kan eller vill skydda sina skarpskrivande medborgare – mordet på Anna Politkovskaja (Ryssland), hoten mot Lydia Cacho Ribeiro (Mexiko) och Roberto Saviano (Italien).

Men den skrivande människan har sällan något alternativ. Hon måste formulera sig och som Per Wästberg påpekar i skriften ”Fängslade ord” (Ersatz, 2007) kan varken regim eller samhälle tygla den kraften: ”En författare måste gå långt utöver osynliga gränser för att avgöra hur långt han kan gå; ingen kan veta det i förväg. Därför kan litteraturen inte svara för lag och ordning, ty den är ingen funktion eller institution utan en process utan slut.”

Den 15 november är sedan början av 1960-talet Fängslade författares dag. Varje år försöker svenska PEN på olika sätt uppmärksamma utsatta kolleger världen över. I en manifestation på Forum igår deltog bland andra årets Tucholsky-pristagare Lydia Cacho Ribeiro. I hennes hemland Mexiko har sju författare och journalister mördats bara i år. Enligt den statistik med kända fall som internationella PEN sammanställer sitter mer än 200 författare i fängelse, de flesta i Kina och på Kuba. Dessa diktaturer använder sig av många raffinerade sätt för att stampa på det fria ordet, om vilket den landsförvisade kubanske författaren Amir Valle kan vittna: ”En vän som är bokhandlare visade mig i smyg hur tusentals av mina böcker ruttnade bort i ett förråd i Havanna. Böckerna hade samlats in från alla boklådor (på Kuba gömmer man undan böckerna, de blir inte brända, man vill inte riskera jämförelser med Hitlers bokbål).”

Samtidigt som vi blickar ut över förföljelsen i vår omvärld får vi inte glömma den svenske journalisten Dawit Isaak. Idag har han varit fängslad i 2 610 dagar. Hans brott var ord.

Många författare sitter, efter summariska rättegångar, fängslade på obestämd tid, utlämnade åt de mäktigas godtycke. De kan bara hoppas på omvärlden och deras främsta fiende är med Elie Wiesels ord vår likgiltighet: ”Likgiltigheten utlöser ingen reaktion. Likgiltigheten är ingen reaktion. Likgiltigheten är inte en början, den är ett slut”.