Att visa kampen mellan det goda och det onda på scen har traditionellt gjorts via kontraster. Där orden slutar tar kläderna och värdeladdade symboler vid. Guldfärgade lockar och rosa fluff ställs mot raka svarta hårmaner och sorgeskrud. I vår visas också den underliggande svärtan i de ljuva rollerna tydligt.

Till exempel har capen ofta fått ta den mörka rollen, men i vår ser vi den på blondlockiga Amanda Seyfried som Rödluvan i Bröderna Grimms legendariska saga. I Darren Aronofskys omtalade och hyllade Black swan är det en mörk historia som tecknas i Natalie Portmans dubbelroll – hon spelar den vita svandrottningen Odile och dess svarta motsvarighet Odette. Den hårt hållna och rigida ballerinan ställs mot hennes önskan att förlora sig själv i dansen. Känslor som översätts i klädernas färger och form.

Till skillnad från många tidigare kostymfilmer är kläderna i Black swan ritade i samarbete mellan designer och kostymör (Amy Westcott). Laura och Kate Mulleavy, systrarna bakom märket Rodarte, är kända för sina dekonstruerade materialval och har här ritat sju av balettkostymerna. En utmaning var att hitta balansen i den perfekta ballerinakjolen. Tyllkjolen kräver 80–100 sytimmar, berättar Eva-Lena Lidström som är damskräddare vid Kungliga Operan i Stockholm. Den är uppbyggd av tolv tyllvolanger som sys fast på en trosa. För att kjolen ska stå ut ligger en tunn stålring i en kanal på mittersta volangstycket. Principen är att volangerna är bredare och längre upptill och smalare och kortare nertill. Och efter upprepad användning får den stretchmärken, revor och slitage – men för publiken ska den se intakt ut. Och duon lyckades. När Natalie Portman nyligen mottog sin Oscarsstatyett som Bästa skådespelerska för rollen tackade hon dem – och då var hon också iklädd en purpurfärgad draperad sidenchiffongklänning signerad Rodarte.

Danskläder skapar med viss regelbundenhet avtryck i modet. Nu syns balettmodet hos Sarah Burtons design för Alexander McQueen, exempelvis i en kjol i fasanfjädrar och en aftonblåsa med fjädertäckt liv. Chloé föreslår en puderfärgad lätt danslook med ballerinainspirerade kjolar, kroppsfärgade leotards tillsammans med plisserad kjol och platta ballerinaskor. Svenska Ida Sjöstedts förkärlek för tyllkjolar och prinsessklänningar är det svenska bidraget. Samtidigt laddar modebutikerna för rusning efter balettinspirerade plagg. American apparels stretchmode med bodys och tajts i chockfärger spås ha en svindlande åtgång i butikerna i vår. Dessutom är kostymernatill baletten Altro Canto, som just nu visas på Kungliga Operan i Stockholm, sydda av Operans kostymateljéer utifrån originalplagg ritade av Karl Lagerfeld.

Att gestalta svårmod i kostym för scen eller vita duken är inte bara en svartvit historia. Nyligen mottog kostymören Colleen Atwood en Oscar för sina kostymer i Alice i Underlandet. Hon har ofta arbetat med regissören Tim Burton, som började sin karriär på Disney. Men även om här finns mycket utsmyckningar kallar hon estetiken minimalistisk.

–Tim gillar inte röra och minimalism är på ett konstigt sätt hans stil, och även min, säger Colleen Atwood till SvD.

–Jag tror vi ser det på samma sätt. Du behöver inte ha hela rutan fylld med saker – istället är den fylld med den absolut perfekta dörrknoppen, de exakta sakerna. Det handlar inte om tio ringar utan en fantastisk ring.

Ett annat exempel på klädernas minimalism är deras proportioner menar hon. I exempelvis Helena Bonham Carters look i rollkaraktären som den röda drottningen, korresponderar klänningens kjolfåll med hennes enorma hjärtformade huvud. Att Tim Burtons filmer kategoriseras som svarta är en missuppfattning enligt Colleen Atwood. Istället bör de ses som magiska och nyckfulla med en mörk underton som ska tas med en nypa salt.

I kostymdramat Water for elephants, som har Sverigepremiär i april, tecknar kostymören Jacqueline West bilden av det bitterljuva cirkuslivet under 1930-talets depression i USA. Utmaningen var enligt henne att porträttera cirkuslivets glamour med den då rådande jordbrukskrisen.

–Då var modet som vackrast och mest elegant, men samtidigt det mest sorgsna och det mest luggslitna, säger Jacqueline West, som inspirerats av bland annat Jean Harlows svepande biasklänningar och Greta Garbos look som Mata Hari.

Svenska designern Behnaz Aram har ritat kostym för balett och teater vid ett flertal tillfällen. Hon menar att skillnaden mellan när en modedesigner och en kostymör skapar är att kostymören inte tar hänsyn till trender och försäljning. Dessutom arbetar kostymören ofta historiskt medan modedesignern befinner sig i nuet, något hon själv tänkte när hon såg Rodartes kostymer i Black swan och som hon vill återge i sina kostymer till teaterföreställningen Jobs lidande som har premiär på Judiska Teatern i höst.

–Det kommer inte att vara patinerade plagg, där man gjort att det ser dammigt och slitet ut. När man tittar på föreställningar så ska man inte veta vilken värld man befinner sig i, säger Behnaz Aram.