Bakom kassor, i budbilar och framför dataskärmar surrar fredagsstinna hjärnor: ”dags att plocka ut rullskidorna så att vasaloppsträningen inleds i tid i år”, ”barnen kan nog tänka sig att följa med ut i skogen för att plocka lite trattkantareller – det är ju så gott att ha egenplockat när man bjuder hem gäster”, ”just det, jag måste komma ihåg att skriva ut mitt påhittade brottsregister”.

Bli inte oroad om du under helgen stöter på ett gäng till synes vanliga Stockholmare utanför en skum lagerlokal som planerar hur de ska övermanna Tjuvarna och tycks tro att staden styrs av ett brottssyndikat.

Lajv är bara ett i raden av fysiska fritidsintressen, konkurrerandes med paintball i skogen eller insamling av föremål som okända människor gömt. Skillnaderna är att förutom att fly vardagen tar sig utövarna ämnen så som samhällets klyftor eller de första dödsfallen i hiv

SvD besökte i somras 1980-tals lajvet Just a little lovin’ på temat lust, vänskap och rädslan för döden.

–Blunda så räknar jag till tre. Kom ihåg att när du öppnar ögonen är du min kusin Clara och så pratar du bara engelska.

Arrangör-Petters order är tydliga – det finns ingen återvändo. Att som utomstående få en inblick i lajvvärlden kräver ett steg över tröskeln.

Tröskeln är i det här fallet gräsmattan efter parkeringsplatsen där de alltför sentida bilarna parkerats utom synhåll från de röda stugorna med vita knutar.

En amerikansk flagga som vajar på sin stång signalerar att just den här sommaridyllen ligger minsann inte på Gålö i Stockholms skärgård. I själva verket befinner vi oss några mil utanför 1980-talets New York i stugområdet dit storstadens gaykretsar åkt för en helgs ostört festande och stött ihop med en årlig träff för anhöriga till cancersjuka.

–Hi! So great that you could come in from town and help us out.

Dinermadamen Peggy drar fram ett rödprickigt förkläde och förklarar att gästerna redan håller på att trilla in bakfulla och kaffesugna – och kan inte jag plocka fram mer jordnötssmör?

Säg lajv och de flesta associerar till fjuniga tonårspojkar i mantlar som slåss med klumpigt hemsnickrade svärd i skogen. Petter Karlsson, en av de organiserande krafterna bakom Just a little lovin’, minns första gången han hörde talas om lajv.

–Tänk om det inte bara var jag och min kompis i skogen som låtsades att det sprang runt en massa monster. Tänk om alla var med på det!

Först och störst var fantasylajven men de senaste åren har en ny rörelse växt fram med det uttalade syftet att väcka frågor om mänskliga värderingar och samhällets utveckling.

Etnologen Erika Lundell var själv med i förra årets tappning av hiv-lajvet. Kanske kan hon använda det till sin doktorsavhandling eller till något senare projekt.

Via forskningen hittade hon till lajvvärlden i vuxen ålder men beskriver hur många jämnåriga började på 90-talet och sedan blev kvar.

–Nu skapar de lajv som passar deras ålder och intressen.

En viktig skillnad mellan lajv och andra kulturformer är att det saknas stillasittande publik som eventuellt medverkar genom att applådera, det går inte heller att ta del av spelet via sin dator. För etnologen är det ett intressant fenomen:

–I den värld vi lever i händer mycket på internet men här ska det hända i kroppen. Man måste vara på plats fysiskt och ska kunna känna direkt på huden.

I förstukvistens solsken utanför Peggy’s diner sitter Jerrod, pojkvännen till Claras kusin, med huvudet tungt lutat i händerna.

Clara, som tagit en paus i frukostruschen, får höra om allt hon missade på gårdagens fjärdejulifest. Om dans, galenskap och ett brutalt erkännande – Jerrod har testat sig positivt.

–Jag var tvungen att berätta men kan fortfarande inte fatta att det är sant, suckar han matt.

Tafatt – inte av sitta och lyssna på ett uppdiktat sjukdomsbesked – utan för att jag som Clara inte riktigt vet vad det här innebär, försöker jag lyssna och humma medkännande. Under tiden sprider sig en orolig känsla i magen – jag måste gå och prata med min kusin Reginald och höra hur han mår.

Ibland kan det bli lite tydligare vem man är om man får vara någon annan emellanåt.

Johanna Koljonen, lajvare

Där och då finns reportern Josefin bara med långt bak i huvudet och noterar vad som händer, berättelsen har tagit kommandot.

För författaren och programledaren Johanna Koljonen är det en van känsla.

– Så länge man är inne i en fiktion där andra människor konsekvent behandlar dig som en person som har bröstcancer, är en alvdrottning eller en rymdkapten så kommer det att vara lätt att bete sig som den personen. Även våra roller i det vanliga livet konstrueras ju av hur andra människor behandlar oss.

–Ibland kan det bli lite tydligare vem man är om man får vara någon annan emellanåt.

Hon har genom åren deltagit i och skapat en hel uppsjö lajv sedan hon som 17-åring överraskades av en pälsbeklädd varelse som dök upp ur en buske.

–Fanimej, det stod en satyr där! Det tog mig kanske 2–3 sekunder, sedan fattade jag och kom ihåg att jag var på ett lajv. Men den kicken och den lilla osäkerheten – att kunna tillåta sig själv att tro ens för en sekund att ”det här kan vara på riktigt” – visade sig vara ett väldigt mäktigt berättarredskap.

I takt med att den då ganska nya lajvrörelsen mognade har hon själv blivit en drivande kraft i utvecklingen mot den genre som hon lite skämtsamt kallar för konstlajv. I utlandet är stilen svepande känd som ”nordic larp”, nordiskt lajv, och utmärker sig för sina höga både konstnärliga och temamässiga ambitioner och i bland annat USA går det nu att spela nordiskt producerade lajv.

Johanna Koljonen beskriver även ett växande intresse från konst- och performancevärlden och poängterar att när det började se ut som något som vuxna kan göra utan att skämmas så blev det också intressant för andra.

Men varför tar egentligen vuxna människor paus från sina liv ett veckoslut för att leka?

Svaren är många och väldigt olika: ”en chans testa saker man aldrig hade vågat annars”, ”för att jag är girig på livet”, ”här kan jag dela mina svåraste känslor”, ”det är som en drog, som att bli hög på känslor”.

Det vanligaste svaret som Johanna Koljonen brukar ge är att det är som att titta på film – fast mer, underhållning och reflektioner kring en verklighet som inte är ens egen. Men utöver det finns ett motiv som är svårt att förmedla för den som inte har provat.

–Det är lite som att åka på semester, eller som en sådan där mindfulnessövning. För att upprätthålla illusionen av att vara en annan person måste man vara väldigt närvarande i den fiktiva situationen med både kropp och sinne. Att samtidigt tänka på sitt eget liv går inte, inte alls faktiskt.

De få timmarna som Clara är över. På en stenhäll i gröngräset håller bröderna Rain och Skye i bandet Urban renaissance på att återgå till sina vanliga jag som Miki Habryn och Josefin Westborg.

Lajvet har just avslutats med en drömliknande scen frikopplad från de andra händelserna, där en lottdragning fick avgöra vilka som skulle ligga i kapellets tre kistor under en begravningsceremoni.

–Jag känner mig lite avtrubbad, medger Miki Habryn, en systemvetare på Google som flugit hit från USA för att delta i sitt första lajv.

”Som psykologisk hacking”, tänkte han när den svenske kompis som fick honom att resa hit beskrev lajv för honom.

Han hade inte alls förväntat sig att bli så uppslukad men ämnet har krupit tätt inpå.

–Jag växte upp i Australien med rädslan för aids ständigt närvarande, den försvann aldrig riktigt.

Josefin Westborg kan nu delvis försörja sig på att jobba med lajv i olika skolprojekt men i perioder har andra stora intressen såsom ridning och MMA, mixed martial arts, tagit över.

–Jag kommer hela tiden tillbaka, det går inte att släppa, säger hon och sträcker lite på benen där ovana muskler tvingats att gå mer manligt de senaste dygnen.

När det som till en början främst var en ungdomskultur började växa i Sverige fanns en oro för att utövarna inte skulle kunna skilja den påhittade världen från verkligheten och bland annat kopplades ett styckmord grundlöst ihop med att offret hade deltagit i ett vampyrlajv.

I takt med att lajv blivit mer etablerat har moralpaniken lugnat ned sig.

Johanna Koljonen avfärdar oron med att ”ingen tror plötsligt att de är rövare eller cowboys efter att de lekt med sina barn”. Hon deltog själv i förra årets uppsättning av Just a little lovin’ där hon spelade Beatrice som så småningom fick hiv.

–De lajv jag är intresserad av handlar ofta om stora samhälleliga frågor. Men har jag egentligen förstått något om hur det är att leva med hiv? Nej.

Min berusande känsla av att faktiskt ha vågat släppa taget klingade av när bilen susade fram på Gålös grusiga vägar in mot redaktionen.

Kvar finns fortfarande ett sug av att testa på riktigt. Att leva flera dygn i en annan persons öde, några mil hemifrån men en rejäl färd utanför trygghetszonen.

Att lägga ett par dagar av nästa sommars semester på 1800-talslajvet ”Den sista sommaren”, där ”världen nästan är som den en gång var men bara nästan”, känns plötsligt mycket mer spännande än en kanothelg.