Hitler tittar med glittrande ögon på ömsom den jättelika modellen av den tänkta framtida staden, och ömsom dess skapare, Albert Speer, den unge arkitekten från Mannheim som gjort en så fantastisk karriär i Tredje riket.

Ni är ett stort geni, Speer!

Adolf Hitler

Konstfärdiga snickare har omsorgsfullt efter Speers anvisningar satt samman byggnader, gator, träd och till och med blommor, alltsammans målat i de verkliga materialens färger och belyst av starka strålkastare i solens riktning. Den 30 meter långa modellen fyller nästan en hel, enorm sal i Berlins konstakademi vid Pariser Platz. Det är Germania, den ”världshuvudstad” som i den storhetsvansinnige nazistiske diktatorns drömmar ska resa sig över det gamla Berlin.

Modellen förekommer i en scen i filmen ”Undergången”, med Bruno Ganz i huvudrollen. Där hukar sig Hitler och kikar belåtet genom öppningen i Germanias triumfbåge. Den femtio meter höga triumfbågen i Paris erbjuder en imponerande anblick, men Hitlers stora båge skulle vara högre än två franska triumfbågar staplade på varandra. Med en planerad bredd på 170 meter och ett djup på 190 meter utgjorde Germanias triumfbåge en enorm massa även på översiktsmodellen som var i skala 1:1000.

Denna översiktsmodell kunde tas isär i smådelar på olika hjulförsedda bord. Från 1937 gjorde Hitler regelbundna besök på konstakademin för att drömma sig bort vid Speers modell. Führern hade till och med låtit hugga upp en öppning i den stora muren mellan rikskansliet och konstakademin så att han skulle kunna ta raka vägen dit.

Stor som 16 Peterskyrkor

I filmen ”Undergången” stirrar Hitler som hypnotiserad genom triumfbågens öppning på en annan, ännu mer vidunderlig byggnad: Folkhallen, som enligt planerna skulle bli 290 meter hög. Dess yttre dominerades av ett kupoltak med en inre diameter av en kvarts kilometer. Om den färdigställts, skulle den ha blivit världens största byggnad, så stor att den skulle ha kunnat rymma 16 stycken Peterskyrkor. Folkhallen var avsedd att bli en gigantisk mötesplats för naziledaren och hans folk – med plats för 150 000 åhörare.

Dessa båda storslagna byggnader hade uppstått som fantasier i den unge Hitlers hjärna redan på 1920-talet, men det var först genom Albert Speer som de fullständiga planerna utvecklades. Dessutom var triumf-bågen och Folkhallen bara en liten del av arkitektens fullkomligt makalösa planer för ett omdanande av Berlin. Mellan de båda byggnaderna skulle en 120 meter bred paradgata, kantad av departementsbyggnader (bland annat ett nytt tyskt kolonialdepartement), anläggas.

Denna så kallade ”nord-syd-axel” var tänkt att sträcka sig inte mindre än fyra mil. Och den skulle kompletteras av en ännu längre paradgata i öst-västlig riktning. Därmed skulle ”världshuvudstaden” Germania synas som ett väldigt kors högt upp-ifrån luften.

”Jag överträffade honom”

Speer skrev själv i sina memoarer efter kriget:

”Hans [Hitlers] grundidé föreföll betydelselös i jämförelse med denna omfattande nyplanering. Jag hade flera gånger om överträffat Hitlers storhetsbegrepp – åtminstone vad gällde utbredningen av stadsplaneringen.”

I filmen ”Undergången” tittar Bruno Ganz, som spelar Hitler, upp från modellen och säger med värme i rösten:

– Ni är ett stort geni, Speer!

Även om denna scen troligen inte utspelade sig under en av Hitlers sista dagar, som det framställs i filmen, förekom liknande stunder otaliga gånger i Berlins konstakademi från 1937 och framåt, även under en stor del av kriget. Speer berättar i sina memoarer om hur den nazistiske diktatorn i utställningssalen drömde sig bort från kriget och alla svårigheter:

”Han skärskådade till exempel det perspektiv som en resande fick när han anlände till Südbahnhof, eller också undersökte han vilket intryck man fick från den stora kupolhallen eller från mitten av gatan åt bägge sidor. Han lade sig nästan på knä med ögat några millimeter över gatans plan för att få det rätta perspektivet och talade med ovanlig livlighet. Under dessa få timmar släppte han sin invanda stelhet.”

Karl Hettlage, en av Speers medarbetare, vände sig en gång till Speer när han betraktat denne och Hitler vid utställningsbordet, och sade:

– Vet ni vad ni är? Ni är Hitlers olyckliga kärlek.

1930, när Albert Speer var 25 år, hade han bevittnat ett tal som Hitler höll för studenterna vid Berlins universitet och tekniska högskola. Det hade en omvälvande effekt på den unge arkitekten, som i sina memoarer erkände att han blivit så hänryckt att han tagit sin bil och bara åkt ut i natten, för att till slut stanna i en liten granskog där han länge vandrat omkring. I januari 1931 blev Speer medlem i nazistpartiet.

Genom att åta sig uppdrag åt olika nazistiska potentater blev han så småningom uppmärksammad av Hitler. Speers första riktigt stora uppdrag blev att konstruera det gigantiska Zeppelinfältet, där nazisterna höll sin partikongress 1934 – vilken förevigades i Leni Riefenstahls propagandafilm ”Viljans triumf”. Ett par år senare kallades Speer till Hitler, som utan omsvep gav honom sina skisser för ett framtida Berlin och uppdraget att konstruera den nya världshuvudstaden ”Germania”:

– Ta med de här teckningarna, sade Führern. När ni har något färdigt så visa det för mig. För sådant har jag alltid tid.

Örnen satt på taket

Speer gav sig genast i kast med uppgiften, och snart ställdes konstakademin i Berlin och en hel stab av medarbetare till hans förfogande. Även om detta arbete uppslukade mycket av hans tid, hann han även bidra till den tyska utställningshallen vid världsutställningen i Paris 1937. Som ett tecken på vad som komma skulle, skapade Speer den tyska paviljongen så att den gigantiska örnen med hakkorset högst upp på stenkolossen såg ut som om den hotfullt blickade ned på den sovjetiska paviljongen mittemot.

Under de närmast följande åren arbetade Speer intensivt med att förbereda bygget av det nya Germania. Detta förde honom samman med den ökända nazistiska terrorapparaten SS. Speer räknade ut att byggandet av Germania skulle kräva 450 miljoner stenar per år fram till 1950, mer än fyra gånger Tysklands totala produktion 1938.

Slavarna slet tills de dog

För att höja stenproduktionen inleddes ett samarbete med SS, som administrerade de nazistiska koncentrationslägren. Tiotusentals slavarbetare i lägren fick nu en ny arbetsuppgift – att bryta sten till ”världshuvudstaden”. Detta kastade ned fångarna i ett ännu värre helvete än de tidigare upplevt – med den förre koncentrationslägerfången Eugen Kogons ord:

”Stenbrotten var i alla läger rena himmelsfärdskommandot … Varje kväll fördes döda, svårt skadade och invalider in på bårar och kärror i lägret, många dagar var det både två och tre dussin.”

Det är okänt hur många människor som dog för att tillgodose behovet av sten för planerna på Hitlers Germania, men enbart från koncentrationslägret Sachsenhausen – där ett av de viktigaste stenbrotten för Germania fanns – dumpade SS i januari 1945 tio ton aska efter kremerade fångar i floden Havel.

Krigsutbrottet 1939 påverkade inte förberedelsearbetet för Germania, men 1942 fick Speer nya uppgifter. När riksministern för vapen och ammunition, Fritz Todt, omkom i en flygolycka utsågs Speer till dennes efterträdare. Året efter utnämndes han till Hitlers rustningsminister.

Vid det laget befann sig den tyska krigsproduktionen i ett tillstånd av kaos. Olika konkurrerande företag satte käppar i hjulen för varandra och enorma flaskhalsar bromsade produktionen av vapen och ammunition. Med Speer vid rodret förändrades allt detta.

Arkitekten från Mannheim visade sig besitta en rent genial organisationsförmåga. Kombinerat med nästan oinskränkta maktbefogenheter och allt stöd uppifrån, skapade Speer underverk med den tyska krigsproduktionen. Nazitysklands krigsindustri blev nu inordnad i en fullständig planekonomi, och den effektivitet och de samordningsvinster som därigenom åstadkoms gjorde att produktiviteten sköt i höjden.

Trots allierade flygbombningar steg den månatliga produktionen av flygplan från 906 i februari 1942 till över 2 000 de flesta månaderna 1943 och mer än 4 000 i juli 1944. Inte utan fog har det hävdats att Speer genom detta bidrog till att förlänga kriget.

Men denna produktionsökning hade inte heller kunnat åstadkommas utan det massiva utnyttjandet av tvångsarbetskraft från länder som ockuperats av Nazityskland. Miljontals människor tvingades arbeta under mycket svåra förhållanden. Många av de tyska storföretagen gjorde stora vinster på detta, och flera av dem har också efter kriget fått betala skadestånd till de drabbade.

Han erkände sin skuld

Albert Speer var själv en av de huvudanklagade vid den stora krigsförbrytartribunalen i Nürnberg efter kriget. Till skillnad från de övriga toppfigurerna i Tredje riket erkände han sin skuld och var beredd på att dömas till döden. Han skrev själv skuldmedvetet i sina memoarer:

”Jag visste att polackernas och ryssarnas nationella liv skulle utsläckas och att de skulle göras till slavfolk. Inte heller höll Hitler sina avsikter att utrota det judiska folket hemliga för den som ville höra på … Utan att någonsin direkt instämma med Hitler ritade jag dock byggnader och producerade vapen som tjänade hans syfte.”

Medan andra åtalade skyllde ifrån sig med att de bara ”lytt order”, sade Speer inför domstolen:

– Inom staten finns ett ansvar för den egna sektorn. För denna är man naturligtvis helt ansvarig.

Efter långvariga diskussioner enades rätten om att döma Speer till 20 års fängelse. Han avtjänade sitt straff i Spandaufängelset i Berlin. Efter frigivningen 1966 publicerade han sina memoarer, ”Tredje riket inifrån”, som räknas till standardlitteraturen om Tyskland under nazitiden.

Det Germania som han planlade när han stod på toppen av sin arkitektkarriär, blev aldrig förverkligat. Men fortfarande förevisas modeller som bygger på Speers ritningar på utställningar världen över.

Albert Speer, som drömde om att bygga den mest storartade stad världen någonsin skådat, avled den 1 september 1981 i London – ironiskt nog den världsmetropol som Hitlers bombflyg försökte förinta medan Speer ritade på Germania.