Ingibjörg Magnadóttir och Nils Granberg i invigningsverket på Lilith performance studio i Malmö.
–Vi är inte intresserade av att vara ”gränsöverskridande”, utan det vi gör är konst. Det blir ett forum där teater och bildkonst möts, utan att det är ett galleri, säger Petter Pettersson och Elin Lundgren, grundare och konstnärliga ledare för Teater Lilith.
Deras studio etableras i en tid där ramarna för olika konstgenrer håller på att luckras upp. Teatern nafsar på bland annat dans, nycirkus och videokonst, medan bildkonstnärer arbetar alltmer med objekt och berättelser i rumsliga installationer. Inom teatern gillar en del att locka med ”crossover”-uppsättningar medan konstnärer som målar till musik inför publik ibland lanseras som performanceartister.
Elin Lundgren och Petter Pettersson vill klargöra begreppen. Performance är en egen konstform och ska få utveckla sina specifika uttryck i egna rum, inte bara finnas som dekoration på hippa vernissager eller bli en sidogren till samtida dans och teater.
–Performance är bildkonst live, framhåller Petter Pettersson. Konstnären finns själv på scenen för att berätta något. Performance blir dåligt när man bara försöker göra abstrakt teater med dansare eller skådespelare som visar något ogenomtänkt.
–Många undrar ju om det alltid ska vara naket och konstigt i performance, inskjuter Elin Lundgren.
Teater Lilith öppnar sitt hus, en fabrikslokal där även Galleri Elastic för ung, nutida konst håller till, för konstnärer som vill utforska och utveckla formen. Till och med våren 2008 kommer de att ta emot internationella performancekonstnärer, som utarbetar 15 olika produktioner med premiär i Malmö. Projektet är upplagt som ”artists-in-residence”, vilket innebär att konstnärerna vistas i Malmö under en-två månader, får kost, logi, lokaler och tekniska hjälpmedel för sina verk.
Isabell Dahlberg, nyanställd producent på Lilith (hon kommer närmast från nedsläckta Rooseum), framhåller det positiva i de långa perioderna av samarbeten med konstnärerna, att det inte bara blir korta gästspel eller festivalnedslag. Därigenom kan man också bygga upp en publik kring denna konstform.
Först ut är alltså duon Ingibjörg Magnadóttir och Kristín Eiríksdóttir med ”I‘m crying everyone‘s tears. King of sorrow”, ett verk som gestaltar kärlek, död, sex och hat i en stil som går ”bortom logiken” och utan löpande historia.
– Vi undviker koncept och teorier, vi vill bara skapa och uttrycka känslor, här och nu. Vi försöker skapa något som sätter gränserna mellan teater och konst i gungning, bryter med deras konventioner. Bildkonstnärer blir arga på att vi gör teater, och teaterfolk blir arga på att vi gör bildkonst. Så vi har många fiender! skrattar Ingibjörg och Kristín. Vår scen är definitivt inte en säker plats.
De har skrivit ett detaljerat manus för sin produktion och skulpterat både kostymer och scenografi. I Malmö iscensätter de dessutom 17 lokala statister som trängs i det lilla rummet. Performance ska kunna säljas vidare som konstverk, menar de, och säger att allt är till salu efter deras framförande: manus, koncept, kostymer och scenografi.
Ingibjörg Magnadóttir och Kristín Eiríksdóttir, 32 respektive 25 år gamla, har verkat tillsammans i snart två år i Reykjavik. De tycker att det isländska kulturklimatet är oerhört kreativt och stimulerande. Nästa år börjar de också undervisa i performancekonst vid konsthögskolan i Reykjavik.
Petter Pettersson, som själv är bildkonstnär, tror också att högskolorna måste våga ta nya steg om performance ska kunna utvecklas. Han har intrycket att skådespelarutbildningen inte naturligt öppnar sig mot denna nya konstform och att konsthögskolorna ligger efter.
I samband med Lilith Studios produktioner kommer man i samarbete med Malmö konsthögskola att genomföra öppna föreläsningar, diskussioner och samtal med konstnärerna, just för att öka kunskapen om dessa uttryck. Musik- och teaterhögskolorna är också inbjudna men har ännu inte svarat, säger Elin Lundgren och tror det finns en utbredd skepsis mot performance inom institutionerna.
Deras svårigheter att bli erkända utanför festivaler, som till exempel den årliga Perfect Performance i Stockholm, kan också ha att göra med bidragsgivares och massmediernas svårigheter att kategorisera performance. Lilith-producenterna ironiserar över kulturrådets traditionella konstindelningar där det är oklart om deras ansökan ska behandlas av dans-, teater- eller bildkonstnämnd. Samma problem möter på tidningar, där det inte alltid är tydligt vad för slags kritiker som är bäst skickad att granska och uttolka performance.
–Nu blir det 15 olika uttryck och ingen vet vad det egentligen blir, säger Elin Lundgren nästan uppsluppet, som om man ställer till med något förbjudet i det välorganiserade Kultursverige.
Stiftelsen Framtidens kultur har satsat en miljon kronor i detta äventyr, och Lilith har fått stöd även från Sparbanksstiftelsen Skåne, Folkuniversitetet, kulturrådet samt regionala och kommunala bidrag.
–Vi är med och skapar de här konstnärernas drömprojekt, konstaterar Elin Lundgren som tillsammans med Petter Pettersson och Isabell Dahlberg är övertygad om att performance kan bidra väsentligt till att vitalisera både scen- och bildkonsten.
