Foto: scanpix
Ibland vet man redan från början att man är med om ren teaterhistoria. 2005 övertalades Lena Nyman att spela Shakespeares Julia på Teater Brunnsgatan Fyra tillsammans med Erland Josephson som Romeo – iscensättningen spelades sittandes. Lena Nyman var redan då svårt lungsjuk, Erland Josephson led av Parkinson. Ändå var uppsättningen känslostark och vital. Kärleken är alltid ung, också inuti en åldrad, sliten kropp. Teatern, denna magiska låtsasvärld, kan göra två gamla scenrävar till ett par som glittrar av kärlek. Här fick språket en tydlig huvudroll, deras utsökta diktion, pauseringar och betoningar. Förälskelsen som språk, begäret som vers – en helt genial tolkning.
Lena Nyman är död, knappt 66 år gammal, och därmed en portalfigur inom svensk teater och film. Hennes finstilta gestalt var fylld av en så enorm energi, en kraft som kunnat blåsa bort en annan spröd skådespelerska som Inga Tidblad från scenen. Lena Nyman var liten, tunn men försedd med stora röstresurser och en utstrålning och scenisk kraft som aldrig kan förknippas med det lilla. Bräcklighet blev en effektiv kontrast till hennes sceniska auktoritet. Hon tog varenda replik genom sin kropp, orden blev delar av hennes känsla och lätt nasala, mycket medvetna naivitet. Så var det ju – Lena Nyman steg aldrig ner från sin position som tjej. Ungflicksattityden, den aningen retsamma barnsligheten blev en underdogkvalitet och ett vapen mot allt översitteri och tung chauvinism.
Det var ingen slump att Lena Nyman blev skådespelerska, redan som sexåring fick hon börja på Operans balettskola. Första långfilmen, thrillern Farligt löfte, spelades in när hon var elva. Redan då fick hon tillräckligt med pengar för att överleva som scenkonstnär.
Hon slog igenom med rejäl skandalfaktor, i filmen Jag är nyfiken – gul, men kom från en ordnad, traditionell familj från medelklassen. Mamman var pälssömmerska, pappan konstnär.
Efter att ha gått Dramatens elevskola kom en rad stora rolltolkningar på scenen. När hon 1973 blev revyartist i Glaset i örat blev det en stor överraskning för många men åren med Hasse och Tage gav henne tillgång till en storartad komisk ådra som för många kanhända skymmer hennes mer konstnärliga sida.
Lena Nyman var tunn men repertoarmässigt bred och fick en enorm publikkontakt. Hon bedrev en form av växelbruk från Nyfiken-filmernas politiskt radikala budskap till Hasse och Tages finurliga galenskaper samt till Dramaten.
En av hennes absoluta konstnärliga höjdpunkter var Hustruskolan 1983 på Dramaten och rollen som Agnès, den lilla flicka som tvingas gifta sig med förmyndaren, gubben Arnolphe. Stycket fick premiär trots att regissören Alf Sjöberg dog efter att ha blivit påkörd av en buss. Iscensättningen med Allan Edwall som Arnolphe och Stellan Skarsgård som kärlekskrank yngling är också den teaterhistoria. Iscensättningen är Dramatentradition av allra bästa sort där intelligens och lekfullhet blandades. Just så ska en nationalteater ta vara på sina resurser. Lena Nyman var ett under av stora ögon, tillgjord oskuld och spelad förvåning. Till att börja med. Molières text var som gjord för hennes uppkäftigt rebelliska sida och hennes förmåga att kasta sig mellan underdånighet och fräckt övertag.
Det där med bredden var viktigt. Hon var lika intresserad av alla olika genrer. Hon var aldrig Dramatenskådisen som var skojig på kvartstid eller farsskådespelerskan som lyckas få en tragisk roll. Hon var allting och tog lika allvarligt på alla sina uppgifter. Kul på revyscenen, stark på Dramaten, avklätt anarkistisk eller moderligt varm på vita duken. Hennes nakna kropp var för Vilgot Sjöman mer ett uppror mot tradition och borgerlighet än pornografisk.
Lena Nyman var också en skicklig sångerska. Hennes tolkningar av Karin Boyes dikter, till musik av Bernt Egerbladh, fick många att upptäcka en annan Boye – en mer lekfull, studsigt levnadsglad men också svartsynt kvinna som alldeles uppenbart var en del av Lena Nyman. Att göra en sketch om stockholmskan på vischan utesluter inte en djup och innerlig känsla för det stora resenärstemat hos Boye, det som handlar om färden som absolut mening och målet som bisak.
Lena Nyman var en av få som lyckades bli enormt folkkär av olika samhällsgrupper.
En stor del av denna stora kontaktyta kommer från åren med Hasse och Tages alla revyer. Många kommer särskilt ihåg sketchen Jag har pratat med Hasse Tellemar där kombinationen Ring så spelar vi, Lena Nyman och Hasse & Tage fångar en rad alldeles typiskt svenska företeelser men också fungerar som ett eko från en tid som flytt, från en litet, tryggt land där människor delar vanor, radioprogram och oskuld.
Det var hos Hasse och Tage som hon fick vara den där söderbönan som fick dra ut på vokalerna men också pröva en fysisk spelstil.
2003 fick hon spela en annan text av Kristina Lugn, Två solstrålar på nya äventyr, en pjäs om en individ som möter sig själv. Lena Nyman kom in på scenen klädd som en kvinnlig Chaplin komplett med käpp och full-i-fan-attityd. Hon var en rapp och energisk spelmotor som lyckades gestalta svartalfssidan av sig själv. Hon var solstrålen som bestämt sig för att steppa sig igenom dödsskuggans dalar.
Möjligen ligger hennes enorma framgångar som komiker just där – och det var det Kristina Lugn såg. En stor och svart sorg och ensamhet bakom estradören, under det kvickt slagfärdiga. Hon var en artist av stora mått, en som naglar fast publiken med en blick och ett tonfall men som ändå ständigt tvivlar på sin egen identitet och mening.
Lena Nyman var aldrig särskilt privat eller hemlighetsfull. När hon fick hunden Kaxe blev han hennes fasta punkt. Vi med hund som bor runt Vanadislunden sprang på Lena Nyman dagligen. Hon var alltid pigg på att prata medan vi gick vattentornet runt men aldrig som privatpersoner, aldrig som skådespelerskan och teaterkritikern, utan alltid som hussar och mattar och hundmatskonsumenter.
Hon var oftast iklädd stora stövlar och regnjacka som fick hennes skuggtunna gestalt att verka ännu mer liten. Kaxe blev hennes dagordning som då, på 90-talet, var nödvändig för att hennes dag fick morgon och kväll samt rejäla portioner motion och sociala kontakter.
Med Lena Nyman dör också rollfacket ingeny – den rena och vackra flickan. Inte för att Lena Nyman var särskilt oskuldsfull men därför att hon gav denna standardroll en undertext av revolt, ironi och improvisation. Lena Nyman var ett taggigt midsommarblomster som var helt medveten om när, och på vilket sätt, man bröt med alla konventioner.
Den allra sista rollen på scenen blev Katarina den stora, också den på Brunnsgatan Fyra 2006. Ett kongenialt avslut på en makalös karriär. Hon klev in på scenen med all den auktoritet hon samlat under sitt liv, som kortvuxen blandning av Karl XII och Napoleon. Hon var rysk kejsarinna iklädd rock och hatt. Här står en despot som mycket väl vet vilken makt hon har, det är som om Kristina Lugn skriver en parodi på verkligheten och det sätt på vilket den stora mängden kvinnor lever: utsatta, hierarkiskt underlägsna, tysta. Subjektet Katarina är en våt dröm om kvinnlig kraft – men samtidigt också en uppvisning av scenisk styrka, av magnifik kraft. Rollen är en eruption av vilja – och ändå drog då och då en darrning genom händerna. Sjukdomen visar sig under masken, liksom kvinnligheten bakom strategen Katarina.
Detta dubbelporträtt av jag och roll sammanfattar hur den egna kroppen alltid är förutsättningen för rolltolkningen. Katarina var en mycket värdig avslutning på ett unikt liv på scenen och framför kameran.
Nu har Lena Nyman abdikerat. Inte från rollen som en av våra allra bästa skådespelerskor, det kommer hon alltid att vara, men från själva livet.
