Albumet ”Svag doft av skymning” har fått sin titel efter Peter LeMarcs cancerbesked i december 2009.

–Jorden rämnade och jag skulle köra bil hem från Sophiahemmet. Då tänkte jag bara på att jag vill leva, inte på att ge ut en skiva – utan på familjen. Efter nästan 54 år har jag lyckats komma på att livet går ut på att ge de räknade dagarna någon sorts mening och för mig är det att skriva sånger, något jag tycker jag blivit bra på. Skrivandet är meningsfullt och lustfyllt. Känslan av att ha ett blankt papper, blyertspenna, gitarr eller tramporgel. Då finns ingenting och tre timmar senare finns en låt.

Låten ”Den nakna sanningen” har den finaste texten: ”Ibland blir det inte bättre sen, inget solsken efter regn, ibland finns det ingen tröst att få, och allt runtomkring bara pågår ändå.”

–Det är nyckellåten på skivan, den sista vi spelade in. Den handlar om att det som inte går att förändra får man lära sig leva med. Som att min vän, musikjournalisten Lennart Persson som dog 2009, inte kommer tillbaka. Jag kan inte ringa honom. Låten ”Memphis i himlen” handlar om mina känslor efter hans död. När jag var klar med den tänkte jag att jag måste spela upp den för Lennart.

Handlar låtarna om din sjukdom?

–Nej, det är ingen sjukdomsjournalsplatta. Men cancern har påverkat ”Den nakna sanningen”, att lära sig leva med sjukdomen och acceptera den. Kämpar man emot blir det värre. ”Fuck cancer” säger jag bara.

Peter LeMarc skriver låtar väldigt disciplinerat, men framförallt snabbt.

–En låt får inte ta mer än 2–3 timmar och ska komma i en enda uppkastning. Det handlar om en brist på tålamod och spontanitet.

Vi sitter hemma i hans hus i Bagarmossen som hyser gamla vinylspelare och en studio. Hans nya platta ligger på bordet både i vinyl- och cd-format. Vinylen står honom fortfarande närmast.

–Till den här plattan skrev jag 25–30 låtar och då gäller det att plocka ut de elva som fungerar mot varandra och tematiskt hänger ihop. Jag är medveten om att inte en käft bryr sig om i vilken ordning låtarna ligger. Men det skiter jag i.

Inte nog med att Peter LeMarc drabbades av cancer och tvingades ställa in en turné. Plötsligt damp det ner ett kuvert på hallgolvet där hans gamla bandmedlemmar krävde honom på 400000 kronor för turnén som inte blev av.

–Brevet tog väldigt hårt. Efter cancerbehandlingarna var jag inte så himla kaxig utan låg här hemma. När livet började återgå till rutiner kom nästa slägga i huvudet. En i bandet upplevde jag som en nära vän. Jag ringde honom och frågade: ”Vafan är det här, vi kan väl snacka om det.” ”Nej”, svarade han, ”man måste skilja på ”Peter” och ”LeMarc”. Även nu när jag sitter med dig är jag ”Peter”, jag kan inte vara någon offentlig person, någon kändis. Du har aldrig sett mig vara med i ett lekprogram på tv eller gå på premiärer. Mitt jobb är att vara hantverkare och skriva sånger.

Är tvisten löst?

–Nej, jag har ingen kontakt med dem. Advokater sköter det.

Någon ny turné är inte aktuell?

–Jag har inga planer. Något kanske dyker upp.

Det har skrivits otaliga artiklar om Peter LeMarc sedan han slog igenom med den självbetitlade plattan ”Peter LeMarc” 1987. När SvD läser upp några rubriker genom åren skrattar han, som till exempel åt ”Skivbranschen är som ett slakteri – därför står Peter LeMarc utan kontrakt” (1999).

–Det har blivit ännu värre. Stackarna i Idol är som lamm till slakten. De spelar in en skiva på en vecka och ett år senare sitter de på pizzerian i Bredäng och harvar. Det är cyniskt mot unga människors drömmar.

Eller ”Det är jag som är nöjesflinten” (1993):

–Jag har aldrig uppfattat min sångröst som speciell eller identifierbar. Mera ”wishywashy middle of the road”. Mitt fokus under turnén 1993 var inövat mellansnack. Då hade Billy Butt kallats för ”nöjesprofilen” och därför skämtade jag om ”nöjesflinten”.

WEBB-TV: SE PETER LEMARC SPELA ”MEMPHIS I HIMLEN”