Åren mellan 20 och 35 vill Marika Lindström inte ha tillbaka. "Jag försökte vara allt till lags, blev stirrig, hit och dit. Nu spelar det inte så stor roll vad andra tycker om mina åsikter. Jag kan se mig själv i spegeln och säga att jag vet en hel del. Men det tog, banne mig, tid".
Foto: Dan Hansson
Det finns något farligt över Marika Lindström. Som när hon krävde att bli inmurad tillsammans med sin man – han som är hennes äkta också privat, det vill säga Ingvar Hirdwall – i filmen Om jag vänder mig om. Eller när hon nu beräknande som en panter smyger efter nytillträdde rektorn Olle över Stockholms stadsteaters stora scen i pjäsen Lärare för livet. Tätt bakom honom, med exakt samma steglängd. Det är klart att karln blir skraj – allt medan publiken jublar.
Kanske är det något med hennes hår också. Att hon numera gnistrar som silver över hjässan. Det ger extra blankt intryck.
Nej, nu vill hon själv komma in. Protestera:
– Farlig är nåt man bestämmer sig för att vara i en roll. Det är ingenting som bara kommer – det är ett val. Numera vet jag hur en situation kan utnyttjas, verktygen slipas med åren.
Och privat?
–Privat har jag lång stubin men när jag väl blir arg, då är jag inte att leka med. Annars är jag snäll. Även om jag som hustru nog kan vara rätt bestämmande också. Ska vi prata om mitt hår är jag en gammal brunett, som började färga håret svart för en roll på tv. Sen var det bara att fortsätta dessa eviga färgningar tills jag tröttnade och på inrådan av en av våra utsökta maskörer här på teatern avfärgade alltihop. Lät det bli grått. I början fick jag en chock när jag såg mig själv i spegeln – nu är jag van. Och nöjd. Men tala om i-landsproblem, är det här verkligen intressant?
För mänskligheten i stort är färgen på Marika Lindströms hår förvisso en icke-fråga. Men i ett halvtrist rum bredvid den långa raden av loger på Stockholms stadsteater når vi fram till att silvertonen inte bara är en färg. Den är också beviset på att hon inte längre har lust, eller behov av, att göra om sig. Hon står för den hon är, ut i hårtopparna.
–Att åldras ger frihet. Det är det positiva, säger hon och drar upp fötterna i soffan.
Och det negativa?
Överst på listan sätter hon kroppens försämrade ork, citerar sen Strindberg, ”det är inte roligt att åldras men det är intressant”.
–Och alternativet, att inte få åldras, är riktigt tråkigt.
Efter 35 år i yrket tar Marika Lindström ut stegen. Nästa vecka utökas svängarna när hon trår Strindbergs Dödsdansen, kastar sig ut i rollen som Alice, hon som firar silverbröllop med sin man Edgar. Honom hon hatar. Eller?
–En gång har de i alla fall älskat varandra. Nu sitter de isolerade på en ö, dit hennes kusin Kurt kommer av en ren tillfällighet. Men han flyr också till slut. Och de blir kvar, igen. Som min Alice säger på slutet: Detta är väl de eviga kvalen. Finns det då inget slut? Nej.
På bordet mellan oss syns märket efter ett vinglas. Nu ritar Marika Lindström en mindre cirkel bredvid den mörka rundeln, säger att om vi krymper ner kärlekens livsrum till något så trångt och isolerat som Alice och Edgar gör i Dödsdansen har äktenskap inte en chans.
–Man kan inte stänga ute andra människor. Man kan inte stänga ute samhället. Kärlek behöver syre och sammanhang för att leva vidare. Där kan jag tala utifrån egen erfarenhet. Ingvar och jag har varit gifta i 35 år och vi har väl inte skrattat hela tiden. Vi har gråtit också – även om vi i ärlighetens namn har mycket roligt ihop. Samtidigt respekterar vi varandras integritet.
–Det liv man bestämt sig för, det man har ihop i ett äktenskap; för mig är det inget att leka med.
Alice i Dödsdansen drömde en gång om att bli skådespelerska, nu finns mest den fräna bitterheten kvar. Marika Lindström har gjort motsatt resa, hon lever sin dröm. Den som varken var självklar eller lättförverkligad. Uppkrupen i soffan berättar hon om tonårens längtan på bryggan utanför familjens sommarställe vid Nedre Fryken i Värmland, hur hon stod där och stirrade in i solnedgången och undrade om hon alltid skulle stå där. Inte komma längre. Sen fick hon vänner, det var efter studenten i Karlstad, som tyckte att hon borde syssla med teater.
Polletten föll ner, äntligen visste hon.
–Men det var tuffa år, fasansfulla, när det kändes som jag skulle gå sönder varje dag. Fyra gånger sökte jag till scenskolan utan att komma in. Ett år hoppade jag till och med över, jag gav upp, orkade inte. Det kändes som jag hängde i en lös tråd som kunde släppa när som helst – och då, då skulle jag störta ner i avgrunden
Varför var det så viktigt att bli skådespelare?
–Jag vet inte men det var det enda jag ville. Även om jag inte sett så mycket mer än Jarl Kulle på Oscars, vilket var tradition varje år familjen besökte Stockholm.
Hon kom in på scenskolan, till slut. Och hon mötte Ingvar Hirdwall, som redan då var etablerad skådespelare och numera är hennes kollega på Stockholms stadsteater.
Hade det inte varit enklare om ni arbetat på olika håll och sluppit konkurrera?
Marika Lindström förstår inte frågan, sätter fötterna på golvet och undrar hur den konkurrensen ser ut? Han är man, hon kvinna. Inte kämpar de om samma roller.
–Och när vi spelar ihop, vilket sannerligen inte hänt mer än någon enstaka gång, är det enbart roligt.
Senast hände det i Änkeman Jarl, som går upp på repertoaren igen i augusti. Ingvar Hirdwall spelar änkemannen som behöver en ny fru, Marika Lindström gestaltar grannkvinnan Gustava som nog kan tänka sig att diska hans tallrikar men också vill ha ekonomiska garantier.
Att hon själv går långa promenader för att nöta in sina repliker berättar hon gärna. Hur hennes man gör vet hon inte. Har aldrig frågat. Kärlek behöver, som sagt, en viss enskildhet.
–Hur han gör och hur jag gör, det ser vi väl när vi kommer upp på scen.
Finns inte risken att man blandar in sitt privatliv i rollerna? Ger igen, till exempel, om man är sur på varandra?
Nej, det var ingen bra fråga, den heller. Återigen ser Marika Lindström förvånad ut, innan hon tålmodigt förklarar:
–På scen är man värre utsatt än i verkliga livet. Där tjafsar man bara om det ingår i pjäsen.
Dödsdansens silverbröllopspar har mist kontakten inte bara med grannar och vänner. Strindberg låter dem inte ens ha kvar en relation till sina barn. När jag följer en repetition på Strindbergs Intima teater, där pjäsen hade sin Sverigepremiär redan 1909, famlar Marika Lindströms Alice i ett allt större tomrum. Privat verkar hon vara en lejonmamma. Dottern Agnes, som föddes efter många års hopp och längtan, är idag 26 år och har egen familj. Men i soffan på Stadsteatern sitter hennes mamma och säger med en röst som är nästan skälvande i sin ärlighet:
–Relationen barn-förälder har man hela livet, oavsett vad man tycker om den. Agnes är oerhört viktig för mig. Jag är beredd att göra vad som helst för henne, vad som helst. Om det så skulle vara att riva ut mitt eget hjärta. Tack och lov är hon klok och schysst nog att inte utnyttja min kärlek.
En gång stod Agnes blivande föräldrar i St Paul´s Cathedral i London och hennes pappa sa att om hon blivit till, om Marika redan var gravid, skulle de få ett helgon. Agnes var till – och föddes på allahelgonadagen.
Tror du också på under?
–Jag vet inte. Men nog finns det saker som är så märkvärdiga att de inte går att sätta ord på. Dem ska man låta vara ifred.
Att hon en gång var vår första stora tv-såpastjärna kan däremot betonas. Med glada ögon talar Marika Lindström om åren när hon spelade i Lösa förbindelser. Och efteråt kom Varuhuset, där hon och Christina Schollin stred om chefsmakten tills hon själv fick nog. Och bad att någon skulle ta livet av henne. I tv-serien, alltså.
–Jag hade inget mer att komma med och längtade tillbaka till teaterscenen, till att få spela en historia från början till slut. Men det var inte helt lätt att komma ifrån Varuhuset. Mitt eget förslag att jag skulle bli skjuten accepterades inte. Sen kom nån på att jag kanske kunde dö i barnsäng, vilket inte kändes särskilt trovärdigt 1988. Till slut tog man till en bilbomb.
Och sen?
–Det blev ett himla rabalder. För inte så länge sen talade jag med en kvällstidningsjournalist som berättade att bara en enda verklig händelse, jag har glömt vilken, skapat samma uppståndelse som löpet att min Karin Forss var död.
Hon fnittrar vid minnet – och avvärjer raskt frågan om såpaåren skamfilade hennes rykte som seriös skådespelare.
–Så har jag aldrig känt. Verkligen inte. Vi var ett gäng bra skådespelare, riktiga skådespelare. För mig var det också ett test på om jag skulle klara det höga arbetstempot som serierna krävde.
Hon orkade – och lyckades. Ett av bevisen var när hon fick Aftonbladets tv-pris, det var 1987, som Årets svenska kvinna.
Nu väntar ampra Margareta i Lärare för livet, hon som lockar till så många skratt också för att det fortfarande, detta är åtminstone Marika Lindströms gissning, finns kvar åtskilliga Margaretor på våra skolor. Lärare av den gamla stammen. Som menar att det inte är ett yrke man utbildar sig till utan något man blir, med tiden. Pjäsens Margareta når sin smärtgräns, det vågar vi väl ändå avslöja, först när den nye rektorn fyllespyr i hennes gröna shoppingkasse från Harrods.
–Det är inte Margaretorna själva som skrattar åt min roll. Det är deras yngre kolleger.
Marika Lindström har mängder med minnen från sin egen skoltid i Karlstad. Inte ett enda finns med i programbladet, där hennes kolleger delat med sig av både minnen och gamla klassfoton.
–Jag vet, de tjatade på mig också men jag sa att jag inte mindes någonting. Och gamla bilder, nej, nej. Det här är också något med att bli äldre. Man gör inte alltid som folk säger till en. Och inget hemskt händer när man låter bli….
Vilket råd skulle hon ge Strindbergs Alice, hon som snart börjar dansa sin dödsdans?
–Jag skulle säga till henne att börja umgås med grannarna, ta sig från ön, återuppta relationen med sina väninnor.
Och om hennes man Edgar förbjuder henne? Enligt Marika Lindström skulle de nog behöva gå och ”prata med någon”, flera av Strindbergsdramernas äkta makar behöver förvisso familjeterapi.
–Vägrar han förändras måste hon väl överväga om hon ska stanna kvar. Att leva ihop är inget uthållighetsprov. Samtidigt måste vi skilja på scen och verklighet. Det finns ingen dramatik med lyckliga människor, mår alla bra blir det ingen dramatik.
Hon har lämnat soffan, är på väg till sminket och kvällens föreställning av Lärare för livet. Om Marika Lindström har några hyss för sig innan hon går in på scen?
–Nej, nej, försäkrar hon. Sen kommer hon på: Jo, hon måste borsta tänderna före sin första entré.
Redan rollen som läraren Margareta kräver rent bett. Dödsdansens Alice hugger ännu hårdare.
08-13 52 04, karin.thunberg@svd.se
