Kärlek. Det är ett ämne Jens Lekman har ägnat sina tio första år som artist åt att tonsätta, ofta ur ett storögt romantiskt perspektiv. Nu är känsloläget emellertid nedtonat. Lekmans senaste album har fått titeln ”I know what love isn’t” och fungerar som ett bidrag till den begränsade men livaktiga genren intellektualiserade skilsmässoskivor.

En låtkatalog som till stor del består av den brittiska singersong-writern Nick Lowes torrt självironiska produktion. Men som 2010 fick ett betydande tillskott i form av skivan ”Love and it’s opposite”, Tracey Thorns socialpsykologiska redogörelse för livet kring 50. Där fanns, som av en händelse, en direkt hälsning till Jens Lekman. ”Oh Jens, oh Jens, your songs seem to look through a different lens. You’re still so young, love ends just as easy as it’s begun”, sjunger Tracey Thorn i en låt om att man aldrig vet vem i bekantskapskretsen som står näst på tur att bryta upp.

På ”Become someone else’s” hälsar denne Jens tillbaka: Du har rätt, det handlar helt och hållet om hur man ser det.

– Tracey Thorn och jag mejlar en del, och vi har sagt att det här är något vi borde fortsätta med, både jag och hon tycker det är fint att skivorna liksom pratar med varandra, säger Jens Lekman.

De intresserar sig båda för samma ämne, fast från två olika punkter i livet, konstaterar Jens Lekman, som är nästan 20 år yngre än sin brittiska kollega. I hans fall handlar det inte så mycket om det spruckna förhållandet som om tiden efteråt, när man försöker komma underfund med vad det var som egentligen hände. Arbetet med ”I know what love isn’t” påbörjades i Melbourne, Australien. Det slutfördes i Göteborg, staden där Jens Lekman är uppvuxen och där han nu bor igen, sedan ett drygt år.

–Jag kunde inte hyra någon riktig lokal i Melbourne, i och med att jag inte hade uppehållstillstånd. Så jag hyrde ett litet rum i en källare. Det fungerade bra tills tjejen jag hyrde av skaffade en pojkvän som satt hemma hela tiden, och kom ner och påpekade hur mina låtar borde skrivas. Någonstans där insåg jag att nu funkar det inte längre. Nu måste jag åka hem.

Innan dess hann han överväga möjligheten att gifta sig för att få visum. En god vän erbjöd sig, men även om idén om ett skenäktenskap tilltalade honom på flera sätt, så stannade det vid just en idé.

– När man just kommer ur ett förhållande är det ganska lockande att prata om att bygga en relation på något helt konstruerat, med ett syfte.

Inte kärlek?

– Nej. Det är intressant. Vi genomförde det aldrig, men börjar man ens titta på reglerna för äktenskap i den här meningen så blir det tydligt hur extremt snäv definitionen av ett förhållande är. Man ska vara man, kvinna, bo i samma hus, sova i samma säng, kunna färgen på den andras tandborste.

Utöver tiden i Melbourne, och Göteborg så har Jens Lekman tillbringat en stor del av de gångna åren på resande fot. Både som turnerande artist och som dj.

– Det är det man får livnära sig på. Jag tjänar inget på att spela live. Men när man spelar skivor finns det inga produktionskostnader, då får man verkligen de pengar man får.

Är det verkligen så? Du tjänar mer på att spela skivor än på att spela live?

– Ja, verkligen. Allt är upp och nedvänt i musikbranschen. Det som verkligen har räddat mig de sista åren är att Drew Barrymore köpte mina låtar till filmen Whip it.

Jens Lekman spelar på KB i Malmö den 14, på Pustervik i Göteborg den 15 och på Dramaten i Stockholm den 17 september.