Konsert

Krystian Zimerman, piano
Berwaldhallen
Verk av Mozart, Beethoven och Chopin

Älskare av klassisk musik i Stockholmsregionen kan knappast klaga på utbudet av världsartister. Bara i Berwaldhallen exponeras nu med kort mellanrum musiker som Krystian Zimerman, Hilary Hahn och Lang Lang. Den förstnämnde gav i söndags en extrainsatt konsert inför en fulltalig publik.
Intrycket av en chevaleresk person, en polsk aristokratnatur bekräftades när Zimerman efter förrättat värv kysste blomsterflickan på hand.
Men i den inledande Mozartsonaten C-Dur K 330 fanns inte mycket av ornamentik som kändes spontant tillskapad. Ett mjukt, kultiverat spel, stundom med dragning åt det konfektsöta. En viss spontanitet fanns dock i de sista takterna, i den utdragna pausen före den fullständiga helkadensen, vilken därpå följde som tre rappa pisksnärtar.
Troligen en bred publiksmak i en sådan Mozartuppfattning, vilken kontrasterar mot det spel som Andreas Staier uppvisar i sin inspelning (Harmonia Mundi) med bland
annat samma sonat. Antikvariskt korrekt spelar Staier på ett fortepiano, ornamenterar smakfullt men varierar även grundstrukturen på ett lekfullt sätt, på tvärs mot all Urtextdogmatik. Lekfullheten var kanske vad man saknade mest i Zimermans spel.
Zimerman grumlade första satsen av Beethovens Pathétique-sonat i onödan, generellt sett kunde pedalen använts sparsammare under hela konserten. En för övrigt hygglig, om än inte uppseendeväckande intressant Beethoventolkning.
Programmets andra avdelning, enbart ägnad Chopin, blev mer givande. När man tänker på hur Chopin själv sägs ha spelat, med en oändlig nyansrikedom i styrkenivån under forte, försvagad som han var av tuberkulosen, känns dagens konsertspel nästan groteskt.

I ballad nr 4 f-moll, den kanske finaste av dem, utfördes de subtila variationerna av temat återhållet, nästan stelt i början. Det blev smidigare längre fram och man noterade att för (nästan) en gångs skull spelades kadensackorden före codan i rätt tempo. Som helhet dock en tilltalande
tolkning.
Det gällde även om den dystra b-moll-sonaten (Chopins Pathétique om man så vill) som blev avslutning. Fängslande utförande med passion, underbart klart (Mozart)-spel i sorgmarschens trio och Appassionata-utlevelse i sista satsen där unisonerna jagade i pianissimo.