Det är hon som har valt mötesplatsen. ”För de mysiga sofforna, den underbara utsikten och för att det är så nära havet man kan komma i Stockholms innerstad.” Klockan är prick 9.30 när hon stegar in i Grand Hotels Cadierbar för en morgonfika, brottmålsadvokat Elisabeth Massi Fritz.

Hon har sina arbetskläder på sig – svart dräkt och högklackat. Till det en knallgul scarf. Hennes liv handlar mycket om just det: att sätta färg på tillvaron, att bryta det där mörka som präglar större delen av hennes yrkesliv med en ljus och glädjefylld fritid.

På ett tidigt stadium deklarerar hon att hon aldrig gör något halvdant. Därför har hon styrt om sin dagsplanering så att vi har två timmar på oss för intervjun. Hon talar lågmält, långsamt och med mörk röst. Men i de allvarsamma ögonen syns en spjuver, en som skrattar hejdlöst åt Mr Bean, som tar barnen till klätterväggar för att tävla om vem som snabbast når toppen och som övningskör för motorcykelkort i vår.

– Det var min 40-årspresent till mig själv förra sommaren, säger hon.En gammal dröm som hon äntligen har tid att förverkliga. Fritiden är viktig. Nej, mer än så. Hon beskriver den som ”bubblande” – som favoritdrycken champagne – som motvikt till det tunga som hon ägnar en så stor del av tiden åt.

Elisabeth Massi Fritz företrädde brottsoffren i de uppmärksammade rättegångarna mot de så kallade Stureplansprofilerna, mot plastikkirurgen i Malmö och mot de åtalade männen i gruppvåldtäkten i Husby. Hon är också Sveriges främsta expert på hedersrelaterade brott och blev nyligen vald till årets kvinna av Expressens läsare. Att hon behöver koppla av är uppenbart. Men kan hon verkligen det när hon är så hängiven sitt arbete?

– Det är ett medvetet val och handlar om disciplin, säger hon. Det innebär att jag så ofta jag kan loggar ut från datorn och stänger av mobilen när jag kommer hem. I början tog jag alltid med mig jobbet. Jag har fått träna mig på att hålla isär yrkesliv och privatliv utan att för den skull utesluta det ena från det andra.

Barnen hjälper mig att vara i nuet. Det innebär också att jag snabbt byter om till jeans och t-shirt och ägnar mig helhjärtat åt dem när de är hos mig. Elisabeth har barnen Erik, 10 år, och Elsa, 7 år, varannan vecka. Hon skilde sig från deras pappa för ett år sedan.

– Vi hade levt ihop sedan jag var 17 år. Jag upptäckte med tiden att jag satte mig själv allt längre ner på prioriteringslistan. Det var jobbet, sedan barnen, mannen, hemmet, båten och prylarna. I dag har jag en bättre balans och en större harmoni. Framförallt har jag mer egotid, säger hon och tillägger:

– Jag kan läsa böcker, träna, ta långpromenader och umgås med väninnorna. Och i dag är jag lycklig och tror på kärleken. Hon lutar sig fram och ler. En air av Burberry sprider sig över bordet och våra caffe latte-koppar.

– Den har jag fått av någon jag tycker mycket om, säger hon. Den går bra att använda till vardags. Annars är favoriten Diors J’Adore. Hon medger att hon tillhör en ganska grå yrkeskår där kvinnor tror att de måste klä sig som män för att lyckas i sina karriärer.

– Jag gillar inte det. Jag tycker om att piffa till mig med lite klack och lite färg, med parfym och andra accessoarer. Man måste få vara chic, tillägger hon. Livet handlar mycket om kontraster där yrkeslivet finns som en stark relief till fritiden, karriären till moderskapet, allvaret till leken.

– Humorn är viktig och att kunna se ljust på tillvaron trots det mörka och eländiga. Jag skrattar sällan i mitt arbete men jag blir oerhört lycklig när det går vägen, när mina klienter får upprättelse och jag kan vara med och påverka samhällsdebatten. Hon får numera de största brottmålen på sitt skrivbord.

Hon ser ondskan på nära håll: mord, våldtäkter, kvinnor och barn som tvingas hålla sig gömda.

– Hedersmordet i Högsby tog psykiskt mycket hårt på mig. Därför har jag nog extra stort behov av att hitta glädjen på min fritid och att se en mening med det som händer. Hon berättar att hennes barn brukar fråga: ”Mamma, finns det alltid något positivt med allt?” Hon är övertygad om att man kan välja förhållningssätt och på så vis påverka välmåendet.

– Många av mina kolleger går in i väggen, men där gör de ju ingen nytta. I dagens stresssamhälle måste vi stanna upp för att hitta oss själva och våra intressen, för att få plats i våra egna liv. Elisabeth hittar sig själv genom barnen och alla resor som hon kontinuerligt gör. Vart hon än åker ser hon till att få tid till research om kvinnornas situation. Hur lever de, vad har de för rättigheter ur jämställdhetsperspektiv, hur ser våldet ut? I Thailand gjorde hon en avstickare från stranden för att prata med de prostituerade och skaffa sig en bild av hur de har det.

– Jag blev också varse mina fördomar när jag besökte Dubai och såg kvinnorna med sina burkor och slöjor. Vi tror ofta att slöjan är förenad med förtryck. Men många av de kvinnor som jag mötte där var stolta över sig själva och sin identitet. De ville verkligen bära sin slöja och levde harmoniska och bra liv. I Sverige har jag däremot sett motsatsen, hur kvinnor vill ta av sig slöjan men inte får, hur de i stället blir både slagna och våldtagna. Elisabeth beskrivs ofta som stark och orädd. Varifrån får hon modet?

– Det kommer hemifrån. Jag har målmedvetna föräldrar som lämnade Beirut för Sverige och fick sex barn. Min mamma, som är fostrad i en patriarkalisk miljö, har framför­allt lärt mig att vara ärlig och tydlig, att aldrig vara rädd för att säga sanningen – även om den är känslig. Ett viktigt intresse för Elisabeth är inredning. Från sina resor tar hon med sig tyger, tavlor och konstföremål. Tidigare hade hon allt framme men nu har hon ändrat stil och skalat av – men den silverbelagda fårskallen från Nepal har fortfarande en hedersplats över öppna spisen. På de vita väggarna hänger modern konst med mycket färg. Det ger energi och gör henne glad.

– Jag kom hem med en jättetavla med abstrakt motiv, varpå min sjuåriga dotter sa: ”Men mamma, en sån skulle ju jag kunna måla.” I den tavlan kan man tolka in vad som helst. Efter ett par glas vin med väninnorna blir det extra roligt, tillägger hon. I hemmet finns också en motionscykel som hon trampar på en halvtimme varannan morgon. Roligast är den snabba stavgången eller löpträningen som hon ska göra tillsammans med sonen senare i vår. Och så ska de välja motorcykel.

– Man måste ha en motorcykel som man kan hantera. En gång när jag övningskörde stod jag stilla framför ett rödljus. Precis innan det slog om till grönt välte cykeln. Det var lite pinsamt, samtidigt komiskt. Eftersom jag är ganska liten måste jag se till att ha kontroll över cykeln så att inte den har kontroll över mig. Hon hämtar mycket inspiration från böcker också. Två böcker som delat utrymmet på nattygsbordet är Katarina Wennstams Smuts och Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari – som symboler för Elisabeths kontrastfyllda liv.