Som i det lilla behändiga Deine Raumkapsel (Din rymdkapsel) från 2006. En dockskåpsstor interiör inuti en fraktlåda, som kan ses som en kommentar till stadslivet där lägenheterna svävar som små upplysta skepp om natten. Vart och ett en liten värld för sig.

Verket består av en madrass på golvet, en golvlampa som lyser, utspridda böcker och tidningar som hemma hos vem som helst. Men parkettgolvet splittras halvvägs genom rummet och öppnar sig mot världsrymdens avgrund. Från ena väggen tränger en kraterförsedd blek meteorit just in. Ett fruset ögonblick där en speldosa kan höras spela internationalen i slowmotion. Kanske en uppgörelse med ett vänsterförflutet? Samtidigt projiceras en film med äldre personer på ena lägenhets-/lådväggen, konstnärens morföräldrar visar det sig.

–Jo, ”das Zeugs” (grejorna) har många olika bottnar, säger Pipilotti Rist.

–Mitt personliga liv bildar utgångspunkten i mitt verk. Men precis som i ett familjefoto, som – om det nu är tillräckligt bra – kan vara relevant för betraktare som inte känner människorna på bilden. Det är mitt kriterium.

Hon är en underfundigt filosofisk konversationspartner just i färd med att med hjälp av två stora Mac G5:or och en assistent med laptop slutredigera filmen till det stora allkonstverket Tyngdkraft, var min vän, utställningens huvudnummer.

–Vi är som skygga rådjur, säger hon.

–Ensamma i urbana sammanhang fast vi alla tränger ihop hos. Och ju närmare vi är varandra, desto mer isolerade blir vi. Vi tittar på de andra lite från sidan, vill egentligen vara med andra människor, men samtidigt inte komma för nära…

Pipilotti är inte döpt så. Elisabeth Charlotta Rist, 44, fick sitt smeknamn tidigt i livet efter familjens barnboksfavorit och det har följt henne genom livet. Huruvida det uttrycksfulla namnet bidragit till kometkarriären på den internationella konstscenen är en öppen fråga. Men att hon blivit ett starkt varumärke är ett faktum man blir varse så fort man kastar ett öga på hennes cv.

I dag är hon något av en schweizisk nationalkonstnär med ambassadmottagningar i de metropoler hon ställer ut. Det kan tyckas märkligt att ett land som närmast associeras med korrekt borgerlig perfektionism fastnar för en konstnär med vänstersympatier och feministisk agenda.

Längre från Zürichs propra lifestyle än med videon Ever is over all från 1997, där hon låter en leende kvinna i vacker blå klänning krossa bilrutor utmed en storstadstrottoar med en rejäl slägga, går det inte att komma.

På Magasin 3 visas den i en tv som står framför en överdimensionerad soffgrupp i vilken en vuxen tvåmeterskarl sitter liten som en treåring.

–Jag vill att mina verk ska vara tydliga utan att vara simpla. Vägen till reduktionen, att ta bort det som är onödigt, är en balansgång.

Eller som Pipilotti Rist säger med schweizertysk intonation och alpint bildspråk, ”eine Gratwanderung”, att vandra utmed bergskammarna med avgrunder på bägge sidor.

–Intellektuella schweizare har ofta distanserat sig från sitt land. På grund av banksekretessen, självgodheten och för att de antiprogressiva krafterna varit så chauvinistiska. Därför har det inte varit politiskt korrekt att bekänna sig till schweiziska värden.

–Men jag retar mig på att vänstermänniskor är så förstenade i sina åsikter och intresserar mig för kulturarv, folklore och folkmusik.

För fotografen byter hon om till en vit etnoklänning med röda broderier eftersom konkurrenttidningen just porträtterat henne i mjukis-arbetskläderna.

Pipilotti Rist berättar att hon år 2001 ofta bar en schweizisk folkdräkt under uppdraget som konstnärlig ledare för Landesschau, en nationell konstmanifestation. Men hon hade jympaskor till. Det blev uppror bland Schweiz många traditionsbevarare.

–De gick till regeringen och krävde min avgång. Jag blev en symbol, säger hon och tillägger:

–Jag förstår inte heller varför man gillar mig så mycket.

Kanske just därför att hon på sitt – ursäkta uttrycket - Pippi-aktiga – upproriska manér ofta lyckas sätta pricken över i. Som när hon, tillsammans med Gudrun Gut, kultmusiker i elektronikagenren, ombads göra en liten installation på den polska ambassaden i Berlin. Då skrev hon stort och färgglatt ”Polish girls rule the world” på väggen utmed paradgatan Unter den Linden.

–Men ambassaden lät måla över det, jag vet fortfarande inte varför. De trodde kanske att jag drev med dem eller så tänkte de på prostitution…

Pipilotti Rist själv tänkte på att de polska kvinnor hon mött har energi och integritet. Som Ewelina Guzik, en dansare från Krakow som haft huvudrollen i hennes filmtrilogi om hjältinnan Pepperminta. Första delen projicerades upp i den välvda kupolen på barockkyrkan San Stae i Venedig under biennalen 2005, den andra delen uppe i taket – en före detta banklokal – på galleri Hauser und Wirth i London i fjol. Och den tredje delen, liksom de andra ett allkonstverk med film, musik och rumsinstallation, visas nu på amöbaformade skivor i taket på Magasin 3:s för ändamålet turkosmålade undervåning. Samma organiska former går igen i de små berg av mattor i rostbrunt och beige som ligger på golvet.

–Kanske det är sår som läker, säger Pipilotti Rist.

Och tillägger:

–Jag är influerad av att vi just nu lever i en tid när vi tror att vi påskyndar undergången. Men det måste sägas att människor alltid tycks ha trott sig göra det.