”Det är inte lätt för en levnadstecknare att ta fram Nelson Mandela bakom ikonen. Det är ungefär som att försöka urskilja någons konturer i starkt motljus.” Orden är hämtade från Anthony Sampsons mäktiga biografi över världens mest hyllade politiker, skriven under ”Mandelas årtionde” mellan frigivningen 1990 och slutet på det femåriga presidentskapet 1999. Sampson gör allt han förmår för att hålla distansen och det räcker långt. Men motljuset är starkt och det är kanske typiskt att åren efter 1999 inte blev som han förutspådde.

Hur uppstod ikonen? De vanligaste förklaringarna utgår från de nära 27 år som Mandela tillbringade i fängelse. Överläggningarna med fängelseadministrationer och fångvårdsmyndigheter var små övningar i den stora förhandling med apartheidregimen som med tiden skulle bli nödvändig. Så också de första kontakterna med regeringen. President P W Botha erbjöd frigivning redan 1985 i utbyte mot ett ensidigt avstånds­tagande från det väpnade motståndet. Mandelas svar: ”Bara fria människor kan förhandla. En fånge kan inte ingå några avtal.” Det dröjde ytterligare fem år innan han vandrade gen­om grindarna vid Victor Verster-fängelset med en knuten näve höjd som signal för fortsatt kamp.

I sådana handlingsmönster finner man gärna bevis på en enastående inre styrka. Men det finns också ett yttre sammanhang. Mandela blev tidigt en ”känd” fånge men hans namn nämndes ändå oftast i samband med rörelsen, ANC. Det var först på 1980-talet som ANC aktivt började personifiera motståndet mot apartheid. Målet var att flytta fokus till mänskliga rättigheter, bort från det kalla krigets logik som gjorde Sydafrika till en del av västvärldens förlängda kamp mot kommunismen och reducerade ANC till en terroristorganisation. Därav behovet av en symbol, ett ansikte.

Så långt de konventionella perspektiven. I nyare analyser framträder en mer komplex bild av Mandelas auktoritet. Statsvetaren Tom Lodge beskriver så hans gärning med utgångspunkt i erfarenheterna från Kapprovinsens missionsskolor, inte utan vikto­riansk disciplin, och vidare genom hans utveckling som praktiserande advokat i Johannesburg under 1950-talet. Redan då började han bygga sin politiska identitet på en strikt tillämpning av valda sociala och professionella normer. Förebilden var rättssalen, vars språkliga och juridiska ordning förberedde honom på en politisk förvandlingsprocess som, när den än inträffade, måste ske under ett begränsande regelverk.

I analytiska termer är detta ett skifte från karisma till performance, med andra ord till ett studium av hur Mandela har använt sitt moraliska kapital för att uppfylla förväntningar och påverka opinioner. Berättelsen ger i denna tappning förslag på de mekanismer med vilka han konstruerade sitt budskap, inte bara till disparata grupper inom Sydafrika utan också till det internationella samfundet. Samtidigt integrerar den Mandelas (ofta idealiserade) minnen av afrikansk landsbygd, med konservativa maktstrukturer, och hans djupa respekt för den liberala demokratins institutioner. Där andra har sett faser i ett liv ser Tom Lodge kontinuiteter. Mandela är och förblir en person som följer gamla protokoll för att skapa nya.

I dag fyller Mandela 90 år och firandet sker i Johannesburg i regi av hans privata stiftelse för välgörande ändamål. Det blev nämligen inte som Anthony Sampson hade tänkt: att han skulle flytta hem till Östra Kap och fullborda myten om ”en enkel grabb från landet”. Någon ny uppenbar brytpunkt har inte infunnit sig. Tvärtom fortsätter kampen för progressiva reformer. ”Någon ängel är jag inte”, har han sagt i en av få kommentarer till den kult som omger honom. Dagen till ära hoppas många sydafrikaner likafullt på evigt liv.

Anders Carlsson

Anders Carlsson är frilansskribent och skrev under många år för SvD från Pretoria i Sydafrika