Om litteraturbedömning är en näranog exakt disciplin, vilket Horace Engdahl antydde i radio i samband med att JMG Le Clézio tilldelades Nobelpriset, bör Nobelpristagarna skriva världens främsta böcker. Desto märkligare att Le Clézios roman ”Öken”, ansedd som hans genombrott, uppvisar så många brister. Den har lösa delar som aldrig sammanfogas, den är stillastående, monoton och oavsiktligt repetitiv. Karaktärsskildringen är romantiserad och undflyende, språket kvasivackert med adjektiv och substantiv i förväntade parbildningar. Samma ökenbeskrivningar återkommer hela tiden. Stenarna beskrivs genomgående som ”dolkblad”, växterna är ”köttiga” tre gånger på 17 rader, sanden ”slungar nålar” mot huden två gånger inom två sidor. På sidan 243 köper huvudpersonen, 17-åriga Lalla, en brun kappa i en judisk butik med begagnade kläder. På sidan 376 står det att hon fick kappan av sin faster.
Nomadstammarna och deras underdåniga dyrkan av auktoritära gåtfulla ledare med övernaturliga gåvor idealiseras bortom all rimlighet. Att kalla nomaderna för ”de sista fria människorna” och ”Guds välsignade folk” är aningslöst, fånigt och djupt kolonialt, författarens antikoloniala lidelse till trots.
Att Lalla inte kan läsa är förstås bara en styrka. Hon har ju istället ett bomärke som liknar ett hjärta. När hon kommer till Marseille är hon givetvis outsägligt god mot de utstötta och fula medan hennes egen skönhet är så kopparfärgat anslående att en fotograf gör henne till en världsberömd modell på några veckor, och det fastän hon är höggravid. Den passagen är direkt dåligt skildrad, också om monotonin äntligen bryts av den dramaturgiska vändningen. Eftersom berättarperspektivet är så oskarpt och löst i konturerna, helt i avsaknad av friktion, närvaro eller ironi, blir händelsen fadd och konstruerad.
Berömmelsen och pengarna från modelljobbet är Lalla som väntat inte intresserad av. Varför hon ändå väljer att posera förblir okänt. Och att det innebär att hon överger sin vän zigenaren som är tjuv är bara en av många trådar som lämnas hängande. Mer följdriktligt är att vårt naturbarn på slutet återvänder till öknen där hon i en orgie av språklig känslosamhet föder ensam under ett fikonträd. Hon biter av navelsträngen och gräver ner moderkakan ”med instinktiva åtbörder, som hon inte förstår”.
”Öken” dränerar mig på energi med sin naiva exotism i människo- och kultursyn, förstärkt av det oavbrutet hänförda språket och det obehärskade, bitvis slarviga hantverket.
