E bit in i intervjun frågar JMG Le Clézio om jag lagt märke till att politiker gärna omger sig med författare… Nej. Inte? Nej, inte i Sverige. Verkligen…? Men i Frankrike och USA är det så, de vill gärna visa upp sig i kretsen av författare, helt enkelt för att politikens kortsiktighet och opålitlighet ska få en nimbus av större tidsperspektiv och tyngd – och somliga författare spelar ju med…

Hur då?

– Genom att försöka ge intryck av att de kontrollerar det de skriver. Det gör man inte. Som skönlitterär författare är man ett vittne, man ser och berättar, men att skriva är ingen politisk handling som resulterar i enkel vägledning om rätt och fel. Hur det man skrivit sedan läses, tolkas, lever vidare, allt detta är inte vår sak. Som författare är jag egentligen fullständigt oanvändbar som något annat än vittne.

– Förresten, tillfogar han efter en tankepaus – förresten skulle den ironi och sarkasm och illusionslöshet som er Stig Dagerman hade behövas bland författare ännu mer i dag än då han levde.

Le Clézios band till Dagerman är slitstarka; han läste honom tidigt och introducerade romanen Ormen i Frankrike på 70-talet. Kände igen skepticismens och sarkasmens kärna, säger han.

– Det träffade mig mitt i det koloniala arv jag var en smärtsamt kännbar del av som ung fransman.

I Allt är vind, den roman som senast kommit på svenska, tecknar Le Clézio med tydliga självbiografiska inslag en ung mans skolår i 50- och 60-talens Nice och hans väg ut i världen. Återkommande hot om inkallelse till ­Algerietkriget ligger som skuggor över berättelsens början. Den polyfoniskt byggda romanen ­leder långt tillbaka i historien med Mauritius – där familjen Le Clézio har djupa rötter – som ett slags korrektiv till nuet, ett förlorat förrädiskt paradis som bara kan trollas fram av gamla faster Catherine. Unge Jean besöker henne ofta, sitter tyst när det förflutnas skuggor tar gestalt i hennes lägenhet i Nice – gamla blinda Catherine som blundar när hon vill minnas riktigt tydligt.

– Jodå, en sådan ”faster” fanns, syster till min farfar, nästan blind, vi hälsade ofta på henne, säger han tvekande, nästan motvilligt.

– Att skriva har mycket mer med dröm än med verklighet och realism att göra – dröm, begär, önskningar, anfäktelser. Skrivandet handlar mycket mer om framtid än om det förflutna, minnena... När man skriver öppnar sig tiden för något nytt. Om jag skriver dör jag inte, brukar jag tänka.

Är det kanske förklaringen till att ni skriver så mycket, oavbrutet?

– En del av drivkraften, så är det nog, trots att jag vet att jag lurar mig själv – dö kommer jag ju att göra.

När JMG Le Clézio 1963 debuterade blev han en sensation som fick omedelbart internationellt genomslag; redan året därpå kom romanen, Rapport om Adam, på svenska bland många andra språk. Nu, 45 år senare, sitter han i en solstrimma på ett hotell i Stockholm och säger att han därmed förlorade sin oskuld som författare.

– Förläggaren i Frankrike avkrävde mig omedelbart ett fotografi och en biografisk text. Han fick en bild som någon tagit av mig på gatan i Nice men en biografi, nä, svarade jag villrådigt, det har jag ingen. Min far har, han har levt, inte jag…

Och oskulden?

– Sedan dess skriver jag för att publicera mig. Dessförinnan, från sjuårsåldern, hade jag skrivit för att uppnå frihet. Jag hade skrivit massor av berättelser innan jag debuterade, just för att hitta utrymmen för mig själv. Att skriva då var att vara i mitt eget liv. En sådan ”romantisering” är ju på sikt inte möjlig – man kan inte vara barn hela livet. Men något går förlorat när man har andra syften än att vara närvarande i sig själv.

När JMG Le Clézio var åtta år, med andra världskriget på tre års avstånd, reste han med sin något äldre bror och modern för att leva med fadern, sedan länge militärläkare i den brittiska armén i Nigeria. Åttaåringen hade då aldrig mött sin far.

– För att förbereda mig skrev jag en berättelse om en svart pojke – för att på förhand försöka klara av det som väntade var jag tvungen att uppfinna en svart vän. På den tiden var jag tvungen att skriva på ett helt annat sätt än i dag.

Den berättelsen lär vi aldrig få läsa; den vuxne Le Clézios skildring av de två åren i Afrika kom häromåret, den helt fascinerande Afrikanen. Det är inte otänkbart att vistelsen på ett genomgripande sätt kom att prägla Le Clézios livsväg – vad hade det blivit av mig utan Afrika? frågar han själv i boken.

Under sina 45 författarår har han varit Frankrikes mest kände nomad; långa ökenvistelser, perioder med tuareger i Sahara, han har levt med indianer i Panama, bott tolv år i Mexiko, nu senast tolv år i New Mexico. Kanske som en reminiscens av de vilda, fria barfotaåren i Afrika har han helst sandaler, så också i februari i Stockholm. Hit kommer han mer eller mindre direkt från en termins universitetsundervisning i Sydkorea – där det nog blir en termin till innan han och hustrun sannolikt flyttar till Frankrike. Hem? Tillbaka. Kanske Paris. Möjligen Bretagne.

Nice har han knappast besökt sedan moderns död häromåret.

– Hon gick ut en promenad, sedan hem och åt lunch – och så dog hon. Jag skriver en roman nu där delar av hennes liv inspirerar mig. En bortskämd ung kvinna från Paris, skicklig pianist, som genom äktenskapet med min far hamnar i ett liv hon inte alls var beredd för – svårt, fattigt, krig, rasism, de intellektuellas svek… Hur klarar en människa sådant? Vad gör krig med oss?

Modern hade vissa ”svenska fallenheter”, säger Le Clézio; hon gjorde något som kallades svensk gymnastik, gillade camping och att simma i kallt vatten. Och brodern, som är lingvist, talar svenska vilket Le Clézio avundats honom ända sedan han såg Sommarnattens leende med ”sin underbara språkliga musik”. Att Bergman, som han betraktar som en författare som iscensatte sina anfäktelser, är en favorit står klart:

– Sommaren med Monika är den bästa romantiska film jag vet.

JMG Le Clézio skriver oavbrutet, oftast på flera böcker samtidigt efter en lång uppladdning. Texterna är klara när de skrivs ned, han skriver aldrig om. En gång glömde han en färdigskriven roman i en väska på flygplatsen i Miami. I New Mexico ville han ta första planet tillbaka, men väntetiden var lång – han blev tvungen att övernatta. Hela den natten och under resan mot ­Miami rekapitulerade han boken, läste den i minnet.

– Jag kom ihåg allt. I Miami hade en vänlig själ tagit hand om min väska – där låg romanen. Ja, det var rätt längesen, innan de började spränga kvarglömda väskor i luften det första de gör.