I söndagens Aftonbladet kallade Carl Johan De Geer mig, Per Gudmundson och Expressens kulturchef Björn Wiman för sentida efterföljare till McCarthy. Anledningen till min hedersutnämning var att jag i en tv-krönika för ett halvår sedan skrev om Blå tågets våldsdyrkande texter.

För sena tiders barn kan nämnas att Blå tåget var ett rockband med ett par musiker, som Kjell Westling, och några konstnärer och poeter som lekte musik. Innan de tog sig namnet Blå tåget kallade sig gruppen Gunder Hägg, men den gamle storlöparen var inte road.

I samma grupp lekte Tore Berger musik. I den här tidningens ledarblogg visade han nyligen, i förbigående i ett svar till Gudmundson, irritation över att jag beskrivit låten ”Kalla kriget” (på Gunder Hägg-skivan ”Glassfabriken”, 1971) som grovt förljugen. Några rader ur minnet: ”När folket hade segrat och fördrivit Chiang Kai-Shek, var det slut på all terror och plundring och skräck.”

Om Tore Berger fortfarande tror på den historieskrivningen kan det bara skyllas en obotlig cynism.

Historieförfalskning, halsbrytande rim och våldsdyrkan var Blå tågets signum. Den senare fick sitt vidrigaste uttryck i den revolutionsromantiska våtdrömmen ”På väg till koppargruvan” på skivan ”Brustna hjärtans hotell” från 1972, en sång som vilar på idén om våldet som själslig rening. Att påpeka detta jämförs av Carl Johan De Geer med Joseph McCarthys kampanj mot påstådd kommunistisk infiltration i den amerikanska förvaltningen. Ack, vilket sinne för proportioner!

Det är lustigt att proggrörelsens gamla låtsasmusiker är så lättstötta, när de påminns om nästan fyrtio år gamla synder. Fast visst är det kul att proggmumierna rör sig.