Vanna Rosenberg vankar fram och tillbaka på Stadsteaterns scen. När vi ses är det fortfarande repetitionstid kvar till premiären av Margareta Garpes nyskrivna Älskar dej också, en pjäs om kärnfamiljens och tvåsamhetens eviga omöjlighet.
– Jag är småpirrig, samlar koncentration och preparerar mig mentalt.
Vanna Rosenberg spelar Sanna som precis ska gifta sig och hon har motspelare som Jessica Zandén, Lennart Jähkel och Helena af Sandeberg.
– Sanna är en skilsmässounge som på lillasystersvis mopsat upp sig. Jag kan nog putta bort S:et från Sanna och ersätta med ett V för hon är lik mig. Hon har en slags naiv, sund inställning och vågar tro på att allt ska bli bra.
Och så den där otroliga längtan efter familj, ordning och reda, kontroll och även någon slags prydhet. Det är mycket jag.

Är det svårare att spela när du liknar rollfiguren?
– Det borde inte vara det men när jag spelar någon som är helt annorlunda är det mycket lättare. Om vi är för lika kan det dyka upp en genans inför mig själv.

Vill du bevisa något med att vara skådis?
– Nej, det är just det jag inte vill. Om jag ska vara uppriktig och kaxig så är jag skådespelare för att jag är lämpad att berätta en del historier. Då måste jag kunna erkänna det och inte säga ”oj, det är så svårt”. Men det är klart att jag drabbas av fåfäng förtjusning när jag får en roll.
En snabbscanning av tidningsintervjuer med Vanna Rosenberg för ett decennium sedan visar att hon som ett mantra svarade så här om sitt yrke: ”Jag ser mig inte själv som skådespelare”. Nu kan hon utan någon röd nyans i ansiktet säga de där orden: ”Jag är skådespelare”.

Vanna Rosenberg slog igenom i Ulf Malmros uppskattade serie Rapport till himlen 1994 där även Kjell Bergqvist, Thorsten Flinck, och Lina Englund var med.
– Sonja var en glad skjuts in i karriären där hon satt i sin randiga soffa i sitt glasspalats med sitt surrealistiskt drömska tilltal. Hon var en spetsad version av mig själv, en tårtornas tårta, och det är egentligen alla roller jag spelar.

På den tiden var Vanna Rosenberg definitivt mer speedad. När SvD träffade henne då var hon en virvelvind som berättade om dåligt självförtroende, skuldkänslor och att vännerna tyckte hon var tjatig för att hon inte trodde på sig själv. Jag utgår från att hon gjort sig av med de vännerna.
– Det har jag inte, men jag är mycket mer samlad och tryggare i dag. Skuldkänslorna är kopplade till nuet, som att jag inte bjudit farmor på middag. Men när någonting går för bra kan jag känna att jag är för lättsinnig och nonchalant med min lycka. Då kan skuldkänslorna komma tillbaka.
Även i hennes judiska identitet dyker begrepp som skuld och skam upp.
– Jag känner faktiskt viss skam över att jag kan så lite, när jag nu känner så starkt med det judiska folket. Varje gång vi firar det judiska nyåret eller påsken hos min 80-åriga farmor så får jag ändå lite ny kunskap. Sedan finns något i den drastiska humorn som jag och mina vänner har gemensamt. För mig är annars judiskhet ett ständigt tvivel och ifrågasättande, något jag tycker är sympatiskt, slår hon fast.

Bara åsynen av Vanna Rosenberg på en scen eller i tv-rutan får många att skratta och det gör inte saken sämre att hon är rätt underhållande även i intervjusituationer. När hon får höra att flera ville följa med på intervjun just för att hon är så rolig börjar hon vråla ironiskt för att värja sig mot komplimangerna:
– Jag blir så jävla sur när jag hör det och får något vilt i blicken. Nu river jag det här stället för jag vill inte ha någon tråkstämpel!
Eller när jag sätter på intervju-bandspelaren:
– Nu stramar jag upp mig, blir helt onåbar och tillrättalagd.
Vanna Rosenberg är också sångerska och har hunnit göra tre plattor hittills. När jag nämner debutplattan med eurodance-gruppen Adastra från 1994 säger hon själv att hon drabbas av tonårsblossande kinder bara vid tanken på hur de såg ut.
– Hur vackra kläderna än var så var jag helt fel. Jag undrar fortfarande vad jag gjorde där i paljetter när alla kläder bara skavde.
Mest stolt är Vanna Rosenberg över duetten hon gjorde med Magnus Uggla i hans Hamburger Börs-show Nya drygare Uggla 1997.
– Jag minns när vi repeterade ett potpurri i hans kök och generat insåg att jag kunde alla hans låttexter.

Vad hette duetten ni sjöng?
– Den hette ”Visa” och så inom parentes ”pattarna”, haha. En sorglig sång om fulla, dräggiga midsommarbusar som bara ölar och skriker sönder allting.
Vanna Rosenberg är numera etablerad med filmer som Adam och Eva, musikaler som Spelman på taket och tv-roller som Kvarteret Skatan för att inte tala om samarbetet med Nilecity-gänget i Percy tårar och Guldmasken hon fick för Maken till fruar, där hon spelade mot Suzanne Reuter, Claes Malmberg och Robert Gustafsson.
– Jag trodde aldrig att jag skulle få utmärkelsen. Det var stort och pampigt. Jag tog ut min glädje med tryffel, skrattade och var glad.

Du fick ju stående ovationer under prisutdelningen?
– Fick jag? Ja, det fick jag!
Med tittarsuccén Kvarteret Skatan, där hon spelar kontrollfreaket Frida, som strök sina dockkläder som liten, har hon blivit igenkänd på stan. Nu ska tv-serien bli scenshow på Rival i slutet av januari men då ersätts Rachel Mohlin och Vanna Rosenberg av Cecilia Frode.
– Det krockade med Stadsteatern så jag kan tyvärr inte vara med.
När Vanna Rosenberg växte upp jobbade hennes mamma Annika Isaksson som dramapedagog och därmed började dottern tidigt på Vår teater i Högdalen. Redan som 7-åring var hon med i barnprogrammet Du måste förstå att jag älskar Fantomen.
– Jag kanske har hittat helt rätt med skådespeleriet men jag ifrågasätter hela tiden hur jag hamnade i det här, även om det är fåfängt och jag har det superbra. Men vem vet om jag kommer ta mig vidare i någon annan riktning. Margareta Garpe sa till mig en gång att teater handlar om att se och förädlas. Det tycker jag är ett bra koncentrat. Som buljong. Drick. Bli varm. Bli inte förkyld, säger hon på typiskt Rosenbergskt manér och konstaterar att hon i framtiden kan tänka sig att jobba som lekterapeut för sjuka barn.

Har du press på dig att vara rolig privat?
– Nej, inte med mina närmaste vänner. Men när livet gränsar mot avgrunden kommer skrattet. De är bra att ha när man faller, skrattskärmarna. Ibland fjärmar humorn mig från mig själv, när jag skämtar bort allting. Där kommer blygheten in i bilden, att jag försöker dölja vem jag är och vad jag känner. Det pretentiösa bäddas in i någon slags vitsighet, vitshusboden.
Hennes pappa är den välkände skribenten och tv-programledaren Göran Rosenberg. Hans kändisskap har inte fått henne att avstå från att bli skådespelare och därmed igenkänd. Däremot var det jobbigare när pappan under ett par år var korrespondent
i Washington och dottern tvingades vinka till honom i tv-rutan för att säga godnatt.
– Jag var rädd för att jag skulle bli tillfångatagen och nerstoppad i en låda. Jag hade fastnat för en artikel om en tjej som blev kidnappad för att hennes pappa var känd.

Ett annat problem var Göran Rosenbergs intellektuella stringens i analysen av olika samhällsproblem med den svårlösta Mellanösternkrisen som ett ständigt återkommande tema.
– Folk kan be mig göra en analys av läget i Israel, men hos mig finns
inget bakom panngloben, säger Vanna Rosenberg med ett stort stänk av ironi.
Faktum är att det finns hur mycket som helst innanför pannbenet och Vanna Rosenberg bemödar sig om att svara på alla frågor, tänker länge och blixtrar ibland till med något häpnadsväckande uttryck eller en dräpande kommentar.
– Pappa brukar fråga mig hur jag kan lära mig all text i en pjäs. Då svarar jag ”du är inte klok, det är inte ens jag som skrivit den, det är bara att plugga in”. Medan han skriver sina egna texter. Skärp dig, säger jag till honom.

Vanna Rosenberg har varit med i spalterna genom åren och berättat om sin övervikt. Dessutom var hon fotomodell, modell större, för Indiska 1998.
Nyligen syntes hon på omslaget på Aftonbladets Kropp & Hälsa med rubriker som ”Så gick jag ner 5 storlekar” och ”Jag bantade bort min personlighet”.
– Jag har gått ner i vikt för jag kände mig obekväm. När jag inte känner mig tillfreds hindrar det mig i mitt yrke eftersom jag inte står upp för mig själv. Jag tycker det är schysst med människor som vill berätta om viktproblem och att man kan lyckas. Men det viktigaste var insikten att personligheten inte satt i vikten.
– Självbilden är svår att ändra på och ibland poppar den runda, knubbiga tjejen upp. Hon finns bitvis kvar inuti mig även om jag försöker få henne att leka någon annanstans. Det är inget stort drama för mig.

Du drabbades av lärare på Teaterhögskolan som tyckte att överviktiga inte ska spela vissa roller?
– Ja, det blev en smärre skandal. Utseendekommentarer gör att man lätt tappar fattningen. Jag tog åt mig och kan erkänna att jag satte mig på diettåget. Men jag borde ändå ha sagt att ”det har inte du med att göra”. Jag kan se att det fanns en viss omtanke, även om det var opedagogiskt, för han såg något som var ett problem för mig.
– Konstigt nog tas jag på större allvar nu, det stora gör att man förbarnsligas. Eller kanske är det så att jag tar mig själv på större allvar och tidigare ville skydda mig med ett par extra
kilon.

Just nu sitter Vanna Rosenberg och skriver på sin första pjäs, ett familjedrama med tre döttrar, där ena föräldern blir allvarligt sjuk. Själv är Vanna Rosenberg skilsmässobarn, blev en varannan helgunge och drabbades av en fruktansvärd tragedi när hennes syster rycktes bort.
– Det var min styvpappas dotter men vi var som systrar, bodde i samma rum och gick i samma klass. Hon dog i cancer när jag var elva år och hon bara tio. Det var en lång sjukdomsperiod och sedan kom sorgen. Som barn är det svårt att formulera och förstå varför man känner som man gör. Jag var ju den som överlevde och där kom skuldkänslorna.