Det börjar rulla på nu. Tidningar och tv står på rad, strax efter vi ses ska hon och bandet spela på radion. Lisen Elwin är ingen duvunge i musiken, men nya cd:n I mitt akvarium är ändå bara hennes andra. Efter första skivan, Coming home, uppmärksammades hon för sin personliga countrystil. Det var 2004, och sedan dess har mycket hänt som lett till att berättelserna nu ville komma ut på svenska.

–Jag har fått barn, blivit mognare och är inte lika rädd för att lämna ut mig. Även om man är bra på engelska så är det en begränsning att inte skriva på sitt modersmål. När jag var yngre var jag nog rädd att det skulle låta fånigt.

Det har hon inga problem med nu. Låtarna har kommit till under många års tid och i texthäftet finns resuméer, varje låt har sin egen historia.

Nashville går som en röd tråd genom musiken. Dit hon drog för 10 år sedan, ensam, lite planlöst men ändå med ett klart mål: att hitta sin egen musik. Där fann hon också Tom Kimmel, som hon samarbetat med sedan dess, som också skrivit till Johnny Cash, Emmylou Harris och Dolly Parton. På nya skivan finns han med, bland annat i blueslåten Här går min gräns, om hur allt kan haverera när man försöker uppfostra sin partner: Jag ger en meter / Och du tar en mil...

Hon ser glad och nöjd ut. Men den såriga tillvaron i texterna, det liv som kan leverera en rak höger när man minst anar det; var kommer det från?

–Mycket är självbiografiskt, på olika sätt... Det handlar om den lilla världen, den nära. Jag skulle vilja skriva om den stora också, kanske politiska texter. Men det blir så här.

Som sången om Julius. På fyraåringars vis består han av frågor. När de passerade en kvinna på en bänk som drängfull satt och skrålade kom förstås frågorna. Mamma Lisen förklarade lite besvärat att ”tanten nog var lite tokig”. Pojken funderade, och sa: Jag vill också sitta på en bänk och vara tokig och sjunga.

–Vi stannar upp för sällan i den fantastiska värld som barnen bjuder in oss i. Han såg ju något helt annat än vad jag såg.

Men genom den ”lilla världen” skriver Lisen Elwin faktiskt också om ”den stora”. Inte direkt politiska texter, men hennes starka sociala engagemang finns överallt. Hon arbetar som musiklärare och låtskrivarcoach på ett behandlingshem för flickor med missbruk och kriminalitet, och driver tillsammans med artisten Maria Blom ett låtskrivarprojekt med en grupp på Mariefredsanstalten. Hon har arbetat med drogberoende och hemlösa och spelat mycket på fängelserna. Flera av sångerna på cd:n är sprungna ur de inlåsta människor hon mött.

–En tjej skrev fantastiska texter, hjärtskärande. Hon dog senare av en överdos, men hon lever kvar här på skivan. En annan visade mig på en text av Ruth Hillarp, den finns också med på skivan.

Lisen Elwin berättar också om interner som genom jobbet med text och musik utvecklas otroligt; kanske kan det hjälpa? Att hitta uttryck, ge konserter, alla de kickar som musiken kan ge kanske kan ge alternativ till en kriminell tillvaro, tänker hon.

Just det, samhällsengagemanget finns där, det är hon uppfödd på; hennes pappa var journalisten och samhällsdebattören Göran Elwin, som dog förra året.

–Jag stod på barrikaderna när jag var tre år, säger hon och skrattar. Han var ingen vanlig pappa på Djurgårdsskolan där jag gick, med sitt FNL-märke. Men jag var stolt över honom, han stod på de svagas sida.

Han var ett stort stöd. Hon berättar förtjust om när hon spelade med ett coverband i Ånge och plötsligt ser sin pappa dansa på golvet.

–Han hade åkt till Ånge och tagit in på hotellet där vi spelade!

Under inspelningen av I mitt akvarium dog först mormor – konstnären Kerstin Andræ som också inspirerade henne starkt – och sedan pappa. Sången Mörkret faller hann hon spela upp för honom, när han låg på dödsbädden. Hon trodde han sov – nu kommer tårarna – men han tittade upp och sa ”fint”. Veckan efter spelade hon upp den på hans begravning.

–Jag saknar honom så oerhört. Han skulle ha velat vara med på releasefesten, han har en stor del i min musik.