”Följaktligen… döm inte. Beskriv bara dina egna reaktioner. Skriv aldrig om författaren eller om verket – bara om dig själv och din konfrontation med verket eller med författaren. Om dig själv har du lov att skriva.” (Gombrowicz, Dagbok 1953–1956, min övers.)
Den store kverulanten och polemikern Witold Gombrowicz måste ha tänkt sig en bokanmälares möte med ett litterärt verk och dess författare som ett chevalereskt gräl på tremanhand. Men hur man kan redogöra för sitt intryck av en bok utan att tala om själva boken, dess struktur, dess intentioner, dess skönhet och skönhetsfläckar, det är svårt att begripa. Här går det ju knappast att separera orsak och verkan från varandra. Men för att lyda den retlige polacken skall jag försöka att inte döma utan bara relatera mina intryck av mötet med ”Siri”.
Fast om någon under pistolhot skulle tvinga mig att döma Lena Einhorn för hennes senaste bok, skulle domen bli friande på alla punkter, med ett enda undantag: ordet ”roman” på omslaget. (Här är det nog förlaget som syndat).
Lena Einhorns gebit är sakprosa. Hon är en för medveten, för djupt och smärtsamt i sin samtid rotad människa, för att vilja skriva romaner.
Einhorns ”Siri” är alltså ingen egentlig roman utan en lätt fiktionaliserad samling kända fakta som blivit till ett nytt ”En dåres försvarstal”, där dåren heter Siri von Essen. Hon är en väluppfostrad adelsfröken, vilket innebär att hon aldrig har rätt (betänk, Siri von Essen var född 1850). Gud har rätt, föräldrarna har rätt, mest far förstås, men också mor när hon inte vill höra talas om sin dotters längtan till teatern. Den första maken, löjtnant Carl Wrangel, har rätt, trots att han bedrar hustrun med hennes kusin. Mest rätt, fast inte hur länge som helst, har den geniale, outhärdligt bråkige August Strindberg, när han sträcker ut sina armar mot Siri för att lyfta henne över rampen, upp på scenen. Det i ord aldrig uttryckta, men gnagande, stilla saboterande självförakt som varje alltför väluppfostrat objekt drabbas av, löses upp på tiljorna. Siri Strindberg känner sig fri, gör succé, är lycklig. Och läsaren gläds med henne.
Siri blir en dåre när hon i dåraktigt trots bryter med konvenansen, det vill säga det rätta, och äntligen gör som hon vill. Einhorn redogör lugnt gillande för hennes förvandling från objekt till subjekt. Och läsaren gläds igen.
Också maken är glad, men ser samtidigt till att makans succé inte överskuggar hans. Detta sker med hjälp av de små barnen. Att älska är att skapa, och författaren älskar sin skådespelande maka passionerat. Därför skapar han raskt tre barn, trots löfte om försiktighet under det ömmaste av ögonblick. När hon för tredje gången på kort tid blir havande avskedas hon från Dramaten.
Äktenskapet havererar. Efter skilsmässan arbetar Strindberg på heltid för att förstöra sin exmakas liv och beröva henne vårdnaden om barnen. Trots helhjärtade ansträngningar – han anklagar henne för äktenskapsbrott, oredigt leverne, lesbiska förbindelser, böjelse för starka drycker, vanvård av barnens intellektuella fostran – lyckas han inte få exmakan på knä. Hon behåller barnen, de barn han säger sig älska så högt men till vilkas underhåll han bidrar ytterst sporadiskt, hon lever sitt liv – nu som fru von Essen – hon har funnit sig själv, hon växer och läsaren växer med henne, förundrad över denna en gång så grundligt väluppfostrade kvinnas strålande dåraktighet och den geniale författarens väldiga småaktighet.
Så vill jag ändå, på trots mot Gombrowicz anvisningar, spela domare och påstå att: som roman är Lena Einhorns ”Siri” ett välartat stycke prosa, men betraktad som en feministisk stridsskrift, som ett nytt ”En dåres försvarstal” – är den lysande.
