”Allt som jag äger bär jag på mig.

Eller: allt mitt bär jag med mig.

Jag släpade med mig allt jag hade. Mitt var det inte. Antingen var det tänkt för något annat ändamål eller var det någon annans. Svinlädersväskan var en grammofonlåda. Poplinrocken var min fars. Rocken för stadsbruk med sammetslinningen min farfars. Golfbyxorna min farbror Edwins. Damaskerna av läder tillhörde grannen, herr Carp. De gröna yllevantarna min tant Fini. Det var bara den vinröda sidenhalsduken och necessären som var mina egna, presenter från i julas.

Det var fortfarande krig i januari 1945. Av rädsla för att jag mitt i vintern skulle behöva ta mig över till ryssarna, vem visste vart, ville alla ge mig något som kanske kunde vara till nytta även om det inte kunde hjälpa. Eftersom ingenting i hela världen kunde hjälpa. Eftersom jag oåterkalleligt stod på ryssarnas lista hade var och en givit mig något och haft sina egna funderingar kring detta. Och jag tog emot det och tänkte med mina sjutton år att detta uppbrott kom vid rätt tid. Det hade inte behövt vara ryssarnas lista, men om det inte blev alltför hemskt, var det till och med bra för mig.

Jag ville bort från småstadens skyddande fingerborg, där alla stenar hade ögon. Istället för rädsla kände jag denna hemlighållna otålighet. Och ett dåligt samvete för att listan, som mina släktingar kände en sådan förtvivlan över, var en acceptabel situation för mig. De fruktade att något skulle hända mig i det okända. Jag ville komma till en plats där ingen kände mig.

Men något hade redan hänt mig. Något förbjudet. Det var egendomligt, smutsigt, skamligt och härligt. Det hände längst bort i Erlenpark, på andra sidan kullen med kort gräs. På hemvägen gick jag in i den runda paviljongen mitt i parken, där orkestrarna spelade under helgerna. Jag blev sittande där inne en stund. Ljuset sipprade in genom de smala springorna i trät. Jag såg rädslan i de tomma cirkel-, kvadrat- och trapetsformerna, sammanfogade av vita kloförsedda rankor. Det var mönstret av min förvillelse och mönstret av förskräckelsen i min mors ansikte. Inne i denna paviljong lovade jag mig själv: Jag kommer aldrig mer att gå till denna park.

Ju mer jag avhöll mig från detta desto fortare gick jag dit igen – redan efter två dagar. Till rendezvous, så hette det i parken. Jag gick till ett andra möte med samme man. Han hette Svalan. Nummer två var en nykomling, han hette Granen. Den tredje hette Örat. Därefter kom Tråden. Sedan Trasten och Mössan. Senare Haren, Katten, Måsen. Sedan Pärlan. Det var bara vi som visste vem som hade vilket namn. Det var korsande vilt i parken, jag blev en vandringspokal och lät mig skickas vidare. Och det var sommar och vit hud på björkarna, i jasmin- och flädersnåren växte den gröna väggen av ogenomträngligt lövverk.

Kärleken har sina årstider. Hösten gjorde slut med parken. Träden blev nakna. Våra rendezvous drog iväg med oss till Neptunbadet. Bredvid järngrinden hängde det ovala emblemet med svanen. Varje vecka träffade jag honom som var dubbelt så gammal som jag. Han var rumän. Han var gift. Jag säger inte vad han heter och jag sade inte vad jag hette. Vi kom med viss tidsförskjutning. Damen i kassan i sin blyinfattade glasbur, det spegelblanka marmorgolvet, den runda pelaren i mitten, kaklet med näckrosmönster på väggarna, de snidade trätrapporna fick inte komma på tanken att vi hade stämt möte. Vi gick och simmade i bassängen tillsammans med alla andra. Det var först i bastun som vi träffades.

På den tiden, kort före lägret och även efter min hemkomst och fram till 1968, när jag lämnade landet, skulle varje rendezvous lett till fängelse. Minst fem år om man hade kommit på mig. Somliga åkte dit. De kom direkt från parken eller badhuset efter brutala förhör till fängelset. Och därifrån till strafflägret vid kanalen. Idag vet jag att man aldrig kom tillbaka från kanalen. Den som trots allt kom tillbaka var ett vandrande lik. Åldrad och ruinerad och inte längre användbar för någon kärlek i världen.”