Att hitta ett überödsligt 60- eller 70-talscentrum någonstans i Sverige är ingen konst. Men att få det att se så existentiellt vemodigt ut att tankarna går till verk av den amerikanske konstnären Edward Hopper är det. Och ingen kan som Lars Tunbjörk få ett svenskt småhus att likna något överjordiskt klipp ur David Lynchs legendariska tv-serie Twin Peaks.

Genom hans kamera ser vi på en grusig halvsmält snögubbe, en vision av den mörka årstiden som stöpt i koagulerat snor. Vi blickar in bland interiörer av svullna skinnsoffor och plastblommor. Folkhem, inte Sköna hem. Vardag,inte drömmar. Och ändå ser hans bilder inte ut som något annat – även fast han bildat skola.

Att förfrämliga det alldagliga, att se det som finns runt hörnet som objekt från yttre rymden, är hans metod. Eller möjligen hans blick, det är så han ser på världen, helt enkelt. För att förstärka den uppfann han Tunbjörkblixten, känd bland fotografer. En riktig gör det själv-innovation som bestod i att han köpte en badrumslampa, ett vitt plastklot, klippte av det och tejpade den ovanpå kamerablixten. Effekten är ett platt och jämnt ljus. Tunbjörk förfular sina motiv säger kritiker som menar att hans blick är kall och utan empati.

”Mina nya bilder blev till under en ovanligt lång vinterdepression”, sa Lars Tunbjörk inför utställningen Vinter på Moderna museet i fjol. Men titta noga, i bilderna skymtar också kärv humor och en sammanbiten glädje. Något de flesta av oss som liksom Scanpix prisjury just nu genomgår våra breddgraders mörkaste dagar kan känna med i.