Skrivbordet i Peter Bergtings lägenhet i Bromma är välstädat. En konsertupptagning med Depeche Mode strömmar ur datorn medan hemsidan till hans egen fantasyserie De dödas rike pryder en annan skärm.

–Jens kommer snart. Han är alltid en kvart sen, säger han och går in i köket för att sätta på kaffe.

Mycket riktigt ringer Jens Lapidus på dörren 15 minuter efter utsatt tid. Han hälsar hastigt och rusar sedan in i vardagsrummet och fram till skrivbordet, kollar imponerad in Peter Bergtings ritbräda och ber honom att genast ta fram de senaste versionerna av bilderna till deras kommande bok, som ges ut i maj.

–Fan vad coolt, alltså. Saab Sedanen här, kolla bara på detaljerna, de är ju exakta, utbrister han med ett barns entusiasm.

–Jag har faktiskt fuskat lite med baklysena för att det ska se snyggare ut, erkänner Peter Bergting.

–De här är sköna, fortsätter Jens Lapidus och tar fram en ny bild. Biljakten här, Hägerströms Audi… jag pratade med en civilare och han berättade att de har sådana sirener här fram på riktigt. Alltså, Peter, det är så snyggt att jag tippar av.

Med debutromanen Snabba cash introducerade Jens Lapidus den hårdkokta deckaren i Sverige. Han var den förste att utförligt skildra droghandeln kring Stureplan och hur den involverar såväl smågangstrar och wannabees som organiserade gäng. Prosan var driven och korthuggen, influerad av amerikanska författare som James Ellroy och Dennis Lehane.

Förra året kom uppföljaren Aldrig fucka upp, som gick i liknande stil. Böckerna har sålt i över 700000 exemplar och Jens Lapidus planerar ännu en roman i vad som kommer att bli en löst sammanhållen trilogi med samlingstiteln Stockholm noir.

Det senaste året har han istället tagit ett steg åt sidan och testat att arbeta på ett helt nytt sätt med sitt berättande. Eftersom han själv gillar serier och är ett stort fan av Frank Miller, som skapat Sin City och gjort flera Batmanalbum, ville han göra något i samma anda men i svensk miljö och utan superhjältar. Han frågade runt bland serieaffärerna kring Mariatorget vem han borde kontakta samtidigt som förläggaren hörde sig för bland olika illustratörer.

–Vi fick samma svar. ”Det här är killen ni ska ha”, sa de, berättar han och vänder sig mot Peter Bergting efter att vi slagit oss ner vid köksbordet.

Efter att ha förkastat den första idén, att göra en seriebok av Snabba cash, började de tillsammans att arbeta fram det projekt som ligger nästan helt färdigt när vi kommer på besök: seriealbumet Gängkrig 145. Historien är fristående från de andra Stockholm noir-böckerna men alla huvudpersoner finns med i Jens Lapidus tidigare romaner.

Som titeln antyder kretsar handlingen kring ett bråk som blossar upp mellan två gäng i Söderort – 145 är postnumret för Norsborg – och precis som tidigare hämtar Jens Lapidus inspiration från sitt arbete som brottsmålsadvokat.

–Allt som händer i boken skulle teoretiskt sätt kunna hända i Stockholm, eller så har det redan gjort det. Utmaningen med den här genren är att beskriva huvudpersonerna som gangsters men samtidigt göra dem till människor.

–När jag gör de här killarna blir de som min Batman. Jag måste gilla dem när jag ritar dem, de har ju sitt själsliv, de är sympatiska även om de är ganska läskiga egentligen, förklarar Peter Bergting.

En annan utmaning är förstås att få text och bild att locka in läsaren i berättelsen.

–Först skrev jag väldigt detaljerat men med tidens gång har jag lärt mig att anpassa skrivandet till serieformatet, säger Jens Lapidus.

Trots att Peter Bergting är en av Sveriges mest framgångsrika serieskapare internationellt är han en doldis här hemma, vilket har sin förklaring i att hans böcker kom i svensk översättning först häromåret. Den film noir-inspirerade estetiken i Gängkrig 145 skiljer sig en hel del från de fantasyalbum han gjort tidigare.

–Jag har mina rötter i franska serier från 80-talet och försöker att berätta så rakt som möjligt. Om man jämför den här boken med film ligger väl egentligen italiensk neorealism närmast tillhands, vi berättar detaljerat om hur det är, säger han.

Efter många bearbetningar är serierutorna i stort sett klara. Peter Bergting har gjort några utskrifter som får Jens Lapidus att då och då avbryta sig själv mitt i en mening och utbrista i lovord. Båda två poängterar hur viktiga detaljerna är när man jobbar med realistiska berättelser, både för trovärdighetens skull men också för att ge läsaren en förhöjd upplevelse, och de är inte ensamma om den vetskapen. Ett företag som säljer solglasögon ville bidra med sponsring mot att deras produkter syntes i serien.

–Jag tackade nej. Det kändes för kommersiellt, säger Jens Lapidus.

I ett seriealbum är detaljerna färre men desto mer framträdande än i en roman och Peter Bergting har gått grundligt tillväga för att få dem så korrekta som möjligt.

–Jag gick upp klockan fem en novembersöndag för att kunna fota Sveavägen när den var igensnöad, berättar han och går sedan för att hämta några små modellbilar han inhandlat i researchsyfte.

–Här har vi Audi R8:an och här är Babaks Merca. Och så 740:n, kolla, riktigt bra, säger Jens Lapidus och håller upp den framför ansiktet.

–Den fick jag betala 500 kronor för, konstaterar Peter Bergting.

Gängkrig 145 innehåller många nattscener, flera snabba bilar, vapen och även en hel del action. Svärtan, de mättade färgerna och Peter Bergtings rappa bildberättande passar som hand i handske med manuset, tycker Jens Lapidus.

–Actionscener blir ofta fjantiga och tendentiösa i litteraturen men här blir de starka. Det är både roligare och bättre att berätta om våldsamma konflikter i ett visuellt medium, säger han och förlorar sig återigen bland bilderna på bordet.