–I am a country boy, säger Les Murray och ler stolt – och talar sedan om den långa exilen i staden Sydney. Så fort han hade råd köpte han tillbaka sitt barndomshem, en liten gård ute på landet i New South Wales.

Vi äter indiskt, och han vet vad han vill ha, efter flera uppläsningsturnéer i Indien.

Närmast kommer han från Malmö, och Tyskland, där han har framträtt på tio olika platser. I Stockholm är tidskriften Ars Interpres hans värd, och har ordnat med två läsningar. Därefter drar han vidare till Köpenhamn och London – och sedan hem igen, efter att ha kuskat runt i en månad.

–Jag måste turnera, för det går inte att enbart leva på bokförsäljningen. Men jag gillar det också. Och tycker synd om alla rockstjärnor. Har du varit på konsert någon gång? Folk skriker, sjunger med, skrattar och rör sig. När jag läser är det tyst och stilla. Publiken lyssnar bara på mig, säger han och ler stolt igen.

Fast så här dags är han trött på alla uppläsningar. Nu vill han hem och skriva. Det kliar och pirrar, förklarar han.

Dikternas tillblivelse sker i ett slags trance, ”där kroppen deltar, och mitt vanliga jag, och mitt drömjag”.

–Alla delar av mig fyrar av samtidigt, och i samklang. Det är underbart, och aldrig känner jag mig mer levande.

Vid förrätten förklarar han att det råder en sorts kolonialism i de australiska städerna, för där ser man bara mot Europa och USA. Med andra ord, det egna har lågt värde.

–Fast det har förändrats på sistone. Det började vända på 70-talet, då den aboriginska konsten fick ett internationellt erkännande. Och det är den värd. Deras målningar är vår jazz.

I Australien betraktas Murray som en besvärlig outsider, en egensinnig lantis som vågar bråka med vänsterfolk, liberaler och feminister – och som vägrar tillhöra något som helst kollektiv.

–Att ha gått i skolan räcker mer än väl.

En enda gång har han marscherat, och då för aboriginerna. Han blev tidigt intresserad av ur­invånarnas traditioner – ”tänk dig själv, ett samhälle utan såväl städer som kungar” – och har vävt in några av deras myter och sånger i egna verk.

–Men det är inte mode längre. Förr var jag pionjären som tog deras kultur på allvar. Idag anklagar liberalerna mig för att stjäla.

–Se som jag håller skålen med soppan, säger han plötsligt, ända uppe vid hakan. Så gör japaner och kineser; det är därifrån jag har fått det.

Och så beskriver han hur mycket de andra asiatiska kulturerna har betytt för Australien.

–Fast vårt land är fortfarande ganska homogent. Och vi har svårt för individualister. Det finns till och med ett talesätt som säger: Växer du dig högre än oss hugger vi av ditt huvud.

Själv blev han illa åtgången i skolan, där han mobbades hårt och under lång tid, framför allt av flickorna i klassen.

–En av dem, den värsta, sökte jag upp 30 år senare, innan hon dog i cancer. Men vi pratade aldrig om vad som hade hänt, förutom två meningar. Hon sa: ”Men, Les, vi var ju bara 16”. Och jag svarade: ”Just det, Barbara, jag var ju bara 16”.

Vid huvudrätten förklarar han att det nog var oundvikligt, att han skulle dra på sig extra uppmärksamhet.

–Allt talade för det. Jag var från landet, alla andra från staden, jag var stor och tjock och socialt nästan helt inkompetent.

Det senare för att han var ensambarn och hade levt isolerat – ”men också för att jag har en släng autism i mig”.

–Och det har jag förstått långt efteråt, för jag har en son som också är autistisk, mycket mer än jag. Han är vuxen nu och bor själv, cirka 40 minuter från oss.

Så här står det i början av ett poem i Dikter från den efterblivna landsbygden, som kom förra året – och ”den” är alltså Alexanders handikapp:

”Han har ett lätt ‘marsianskt‘ uttal från åren då han bara talade med enkla fraser./Han omfamnar inte längre för att avväpna. Den tillåter långsamt att han känner tillgivenhet./Den tillåter inte att saker får rätt proportioner. Bedrövelsen är total, högljudd och driver honom att i rasande fart springa genom smällande dörrar...”

–Jodå, han har läst dikten, och tycker om den. Det blev inte så laddat, för den handlar om honom som 15-åring. Nu är han dubbelt så gammal. Och vet. På det hela taget går det bra, även om handikappet har försvårat för honom i yrkeslivet.

Hur har din egen karriär påverkats av det autistiska?

–Hm. Ibland på ett positivt sätt, märkligt nog. Jag klarar inte av att vara så mycket med andra människor. Så jag drar mig undan. Och därmed uppstår tid att skriva. Dessutom har jag ett oerhört minne, och bär hela tiden med mig ett omfattande material.

–Till sist har jag nog lättare att få kontakt med mitt drömjag. Det autistiska hjälper mig att komma förbi det rationella.

Lammgrytan är uppäten, och min timme över. Murray sätter på sig sin ”jordbrukarkeps”, och tar taxi till S:ta Eugeniakyrkan för det första av två framträdanden.