Natascha Kampusch. Ett namn. En ung kvinna. En projektionsyta för andras känslor och fantasier. Nu ”Natascha Kampusch”, pjäs av Ulrika Kärnborg på Stockholms stadsteater.

Sören Brunes har skapat ett scenrum, där golvet påminner om en testbild på tv med skarpa färger och tysk text. Där finns kistor och luckor och en digital underjord. Tecknen överflödar. Detsamma gäller Hugo Hanséns regi av en text som saknar tydligt fokus.

Natascha Kampusch satt fången i en källare i åtta år tills hon var arton. När hon rymde tog fångvaktaren livet av sig. Vilken historia! Men vilken historia är det, egentligen? Kanske hade det behövts en Sofokles (han med Kung Oidipus) för att göra teater av det omfattande och näraliggande materialet.

Här hamnar vi som publik i ungefär samma läge som förut, då vi kunde ta del av Nataschas egen utgivna berättelse, ”3096 dagar”, intervjuer (Skavlan) och ett otal påståenden och gissningar från alla slags medier. Vad är sanning? Finns det över huvud taget en sanning om människors förhållande till varandra?

Klokt nog har Kärnborg helt avstått från att skildra livet i källaren. Allt utspelar sig efteråt, men källaren finns kvar som fysisk verklighet och psykisk realitet hos Natascha. Liv Mjönes, genomgående i enkelt fängelsegrått, gestaltar henne både som undflyende gåta och behövande och arg liten flicka. Hon är kall när hon måste vara det, och bryter ut i vrede bara en gång. Det är så bra som det kan bli.

Övriga roller är än mer skissartade: Kajsa Reingardt får göra en klassisk, lätt inskränkt psykiater, Etienne Glaser en fascistoid professor, Emil Almén en snokande journalist och Niklas Falk en vek och mestadels frånvarande pappa. Störst roll har mamman, ett riktigt modersmonster i Marika Lindströms händer. Hon är sanslöst självupptagen och det antyds att hon förgripit sig på dottern och sålt henne till kidnapparen.

I texten och uppsättningen finns kritik av mediebevakningen och spår av ett österrikiskt trauma, inklusive Hitler, Fritzl och jordmånen som närde dem. Undangömt skräp faller ner och sopas bort. Ändå blir det mycket av faktaredovisning blandad med spänningsinslag: vad var det som egentligen hände?

Det som verkligen förmedlas är hur oerhört svårt det är att bli fri från fångenskap; den är inte bara grym begränsning utan också visshet och trygghet. Nataschas längtan tillbaka till sin håla, till sin älskade torterare är oerhört provocerande för omgivningen, men blir helt begriplig här.