Hösten sjunger på sista versen och löven rasslar ned på vägen framför oss. Vi började vår bilresa i hamnstaden Duluth, vid sjön Lake Superior, och åker nu genom Minnesotas landskap. Vi åker igenom samhället Cherry, där USA:s berömde kommunistledare Gus Hall växte upp, och ser baren Thirsty Moose som ligger vid vägkanten.

Vi stannar till och tar varsin coca-cola. I taket är det fullt av dollarsedlar men varken bartendern eller någon av stamgästerna vid bardisken kan förklara varför sedlarna sitter där. Det bara är så. En spelmaskin rasslar till i ena hörnet. Det blir nog inte mer typiskt Amerika än Thirsty Moose.

Det här är den inre mellanvästern. På radion spelas countryhits och till den kanadensiska gränsen är det endast 14 mil. Det var till dessa nordamerikanska områden som mängder av svenskar utvandrade till i början av det förra seklet. Överallt syns spår av det skandinaviska arvet. Här i närheten finns flera stora dalahästar utposterade och en timmes bilresa söderöver finns den amerikanska orten Mora. Vårt slutmål är dock Hibbing, staden som sedan förra seklet har varit en av Amerikas viktigaste gruvorter och som marknadsför sig med sloganen: ”We’re ore and more” – ”vi är malm och mer”.

För hundra år sedan grundades Greyhound Bus i Hibbing men idag går inga bussar längre dit. Det finns ingen marknad för det. På huvudgatan Howard Street, som löper genom Hibbings centrum, gapar affärslokalerna tomma. Många restauranter och affärer fick stänga igen när den ekonomiska krisen nådde hit för några år sedan. Hibbing brukade vara en levande stad dit människor sökte sig för arbete. Idag vilar istället en öde känsla över allt. Här finns några matställen, ett gäng antikaffärer, några mackar och Frälsningsarméns second hand-affär.

Det sägs att det brukade finnas lika många kyrkor som barer i Hibbing men idag verkar de öppna kyrkorna vara betydligt fler. I vart och varenda kvarter finns andliga högkvarter för någon av de många trosriktningarna som följde med när människor anlände hit från olika ställen i världen. Då, under det tidiga 1900-talet, blomstrade staden. Här fanns gott om pengar och arbetstillfällen. Det var också till Hibbing som Abe och Beatty Zimmerman flyttade när sonen Robert – han som skulle bli känd över hela världen som musikern, artisten och poeten Bob Dylan – var sju år gammal.

1948 flyttade familjen Zimmerman in i det blå huset som ligger i hörnet på 2425 7th Avenue East, tre kvarter bort från Hibbing High School. Säg namnet Hibbing och många tänker på Bob Dylan. Men säg namnet Bob Dylan till invånarna i Hibbing och var beredd att få en suck till svar.

För trots att Dylan och Hibbing är en ofrånkomlig del av varandras historier verkar ingen av sidorna vara särskilt förtjusta i den andra. Nog hade Hibbing kunnat dra nytta av att en av världens mest hyllade rocksångare kommer härifrån. Det hade varit den perfekta uppgiften att välkomna besökare med.

Vid infarten till den lilla grannstaden Bovey sitter skyltar som berättar att orten är födelseplatsen för det berömda fotografiet ”Grace” – taget 1918 av fotografen Eric Enstrom. Grand Rapids, som ligger en bilutflykt från Hibbing, skäms heller inte över att vara födelseplatsen för Judy Garland. Men få i Hibbing vill slå mynt av Bob Dylan. Det finns en stolthet som verkar omöjlig att rubba.

Konflikten började för femtio år sedan, under tidigt 60-tal. Robert Zimmerman hade lämnat staden, börjat bli berömd som Bob Dylan och får i en tv-intervju frågan om var han kommer ifrån. Han svarar inte Hibbing. Han säger inte ens Minnesota. Bob Dylan svarar att han är från New Mexico.

–Människor här blev förolämpade över att han inte ville säga att han var från Hibbing, berättar Aaron Brown, lärare på stadens college, författare och en av arrangörerna till festivalen Dylan Days.

–Invånarna här ville inte kännas vid honom. När Dylan kom tillbaka för att fira tioårsjubileumet av sin high school-examen blev det katastrof. Det var 1969 och folk var fortfarande arga. De kallade honom för Mr Big Shot. Han blev inte långvarig på den festen och har aldrig mer varit på någon återträff.

SvD träffar Aaron Brown på restaurangen Zimmys som ligger mitt på Howard Street och som är det enda stället i Hibbing där Dylan-fans kan känna sig riktigt hemma.

Här hålls Dylan Days varje år i maj – i anslutning till Bob Dylans födelsedag den 24. Elva festivaler har det hittills blivit och under fyra dagar kretsar allt på Zimmys – ännu mer – kring Dylan.

Aaron Brown säger att han och de andra arrangörerna har blivit som ambassadörer för Dylan-turister som kommer till Hibbing för att få se platsen där deras idol växte upp och formades. Det är fortfarande mest tillresta som intresserar sig för Bob Dylan och festivalen.

–Det är väldigt frustrerande för oss att det är så få i lokalbefolkningen som engagerar sig i Dylan Days, säger Aaron Brown. Vi har ett hundratal stammisar utifrån som kommer varje år för festivalen. Vissa som kommer hit får en nästan religiös upplevelse. Vi brukar kalla dem för pilgrimer. För dem är Bob Dylan inte bara en musiker – han är ett helgon.

Har ni hört något från Bob Dylan?

–Nej, men han vet att vi finns. Han har ju haft möjligheten att stämma oss men har inte gjort det. Så det är nog det närmaste en välsignelse som vi kommer att få från honom.

Det är Linda Stroback Hocking som äger Zimmys. Hon är ursprungligen från Philadelphia men hamnade i Hibbing när hon gifte sig med sin man Bob – han som skämtsamt brukar kallas för ”den andre Bob” i Zimmys-sammanhang.

Zimmys öppnade 1990 och är det närmaste man kommer ett Bob Dylan-museum i Hibbing. Här finns Bob Dylans historia utställd. Väggarna är fyllda av fotografier, i diner-avdelningen står den vägskylt som brukade stå utanför Bob Dylans barndomshus och på väggen hänger en klocka från Zimmerman Furniture & Electric, familjeföretaget där en ung Bob Dylan jobbade extra.

Linda Stroback Hocking började som anställd på restaurangen och satte sig ned med ägarna för att förklara för dem hur stor Bob Dylan faktiskt var ute i världen. De lyssnade och bestämde sig för att döpa restauranten till Zimmys – ett smeknamn för Zimmerman. Sedermera skulle Linda Stroback Hocking ta över som ägare. Idag har hon har blivit en nyckelfigur i Hibbings Dylan-kultur.

–Min drivkraft är besökarna. Att de som reser hit för att se på Bobs barndomshem har någonstans att gå efteråt. När vi först öppnade Zimmys hade vi inga Dylan-bilder på väggarna. Vi var rädda för att hans föräldrar, som ju bodde kvar här, skulle ta illa upp. Den förra ägaren ville inte riskera att röra upp några känslor.

Har han någonsin varit här själv?

–Jag vet inte. Hans mamma kom hit med några släktingar en gång. Hon presenterade sig som Bob Dylans mamma och när jag frågade vad hon tyckte svarade hon: ”Lilla hjärtat, det är dags att någon i Hibbing gör någonting snällt för min son”. Hon förstod inte varför ingen här ville erkänna honom. Hon sa att hon skulle skicka några kort på honom men jag fick aldrig några. Hennes son hade väl strypt henne om hon hade gjort det.

Vi sätter oss i bilen för att tillsammans med Aaron Brown åka till Hibbing High School där Bob Dylan tog studenten 1959.

Bilradion, som är inställd på radiostationen där Brown sänder ett radioprogram, spelar svenske Tallest Man on Earths ”1904”: ett passande soundtrack eftersom den vanligaste beskrivningen av Tallest Man On Earth är just att han låter som en ung Dylan.

Det var i Hibbing High Schools aula som Bob Dylan gjorde sina första uppträdanden.

”Han som aldrig brydde sig om staden som han kom ifrån” muttrar rektorn när han får höra varför vi kommit för att titta på aulan. Hibbing High School byggdes 1920 och har en aula så unik att turister kommer hit för att få se den med egna ögon.

Det var ortens gruvföretag som bekostade både skolan och stadshuset för att vinna poäng hos stadens befolkning. Företaget hade gjort stora järnmalmsfyndigheter under staden och för att kunna utvinna dem behövde de flytta hela Hibbing tre kilometer söderut. En påkostad skola skulle vara en del av ersättningen för besväret.

Det är en magnifik aula: I taket hänger kristallkronor som är gjorda i Tjeckoslovakien och som är så dyrbara att de har ett försäkringsvärde på 250000 dollar var. Allting här inne är handmålat och alla detaljer karvade för hand. På scenen står en Steinway-flygel. Hit kom berömdheter som Amelia Earhart för att hålla föredrag på 30-talet och på lördagar brukade biofilmer visas för Hibbingborna.

Det var på aulans scen som Bob Zimmerman uppträdde på skolans talangjakter. Första gången, 1958, spelade han en Little Richard-låt, andra gången – ett år senare – spelade han gitarr. En av dem som satt i publiken under båda talangjakterna var Ed Beckers. Hans bror var klasskamrat med Dylan och Ed Beckers själv gick två klasser under.

–Jag minns att han den andra gången spelade högt på sin gitarr. Jättehögt. Det lät hemskt. Han var ostrukturerad och vi hade heller aldrig hört något liknande förut. Det var nästan som en parodi. Till slut drog rektorn ur sladden.

Var Bob Dylan långt före Hibbing?

–Ja. Hibbing var en konservativ stad. De flesta ungdomarna här gjorde sig lustiga över honom. Han stod ut och var för originell. Resten av staden kom kanske ikapp honom när rock’n’rollen blev stor. Han spelade en roll här som ingen annan gjorde. Han passade inte in här uppe. Det var lite sorgligt.

Det blåser snålt och det piskande regnet kommer snart att förvandlas till snö när LeRoy Hoikkala möter oss utanför Zimmys. Avgångsklassen Class of 59 – där både Hoikkala och Dylan ingår – brukar träffas på Zimmys en gång i månaden för att umgås; Bob Dylan har aldrig dykt upp på någon träff.

LeRoy Hoikkala spelade med Dylan i hans första band The Golden Chords. De två brukade umgås efter skolan: lyssna på musik, titta på motorcykelboots, tjuvläsa tidningar och se James Dean-filmer på biografen Lybba där Dylan kom in gratis för att hans morbror ägde den.

På söndagarna brukade de åka upp och nedför Howard Street med sina Harley Davidson-motorcyklar. LeRoy Hoikkala har inte haft någon kontakt med sin barndomsvän sedan denne lämnade Hibbing i början av 60-talet.

–Det är bara folk utifrån som vill prata om Dylan med mig. Jag låter Linda göra ett urval och så ringer hon mig och säger när jag ska komma ner hit. Hibbing är en mix av människor från hela världen: Italienare, kroater, finnar, svenskar – alla har sina gäng. Här är man bara en person och Bob var också bara en person. Under många år pratade jag aldrig om Bob Dylan.

Varför inte?

–Om jag hade nämnt honom hade folk här bara sagt ”vem?”. Folk i Hibbing saknade inte Bob Dylan när han flyttade och han saknade inte dem. Det var ömsesidigt. Folk här kunde inte brytt sig mindre om Bob Dylan. Det är fortfarande så.

I årets upplaga av Dylan Days kom 19-åriga Iris Kolodji tvåa i singer-songwriter-tävlingen. Hon har blivit en lokal kändis, är uppvuxen i Hibbing men har nu flyttat till Minneapolis för att plugga musik på college.

Iris Kolodji har kommit hem över dagen för att träffa SvD och tillsammans med oss ta en promenad till Bob Dylans barndomshem. Vi går uppför 7th Avenue som numera också kallas för ”Bob Dylan Drive”. Iris Kolodji såg för några veckor sedan sin första Dylan-konsert, i Fargo i North Dakota – ”en fantastisk upplevelse”, säger hon. Kolodji tycker att Hibbing High School skulle börja uppmärksamma att Bob Dylan är en av skolans gamla elever.

–Jag önskade att de använde Bob Dylans musik i musikundervisningen här. Någon gång då och då kanske vi spelade ”Blowin’ in the wind” men det var aldrig mer än så.

–Jag uppträdde med ”Don’t think twice it’s alright” i talangjakten i år men ingen av eleverna visste att det var Dylan som skrivit den. Vi läste aldrig om honom i skolan heller. Jag önskar att vi hade fått göra det. Då hade jag kommit längre i mitt artistiska uttryck.

Zimmys är det självklara navet för Hibbings Bob Dylan-vänliga invånare. Det är också där som vi stämmer träff med Bill Pagel. Han driver websidan boblinks.com och slutade räkna antalet Dylan-konserter som han varit på efter att de passerat siffran 500.

Bill Pagel är ursprungligen från Chicago och jobbar som farmaceut i Hibbing. Han flyttade till Minnesota efter att ha köpt Bob Dylans födelsehem på 519 North, 3rd Avenue East i Duluth. Huset, som tidigare ägdes av ett annat Dylan-fan, lades år 2001 ut till försäljning på Ebay. Bill Pagel budade upp till 94000 dollar men fick till slut erkänna sig slagen.

När köparna efter en månad ännu inte betalat fick Pagel dock erbjudande att köpa det. Han betalade 82000 dollar för huset och tillbringar nu sina lediga stunder med att restaurera det. Planerna är att göra ett museum. Förutom över 20000 fotografier har han under åren också samlat på sig affischer och memorabilia.

Vi får följa med honom hem – han har köpt huset som ligger bredvid Dylans barndomshem i Hibbing – för att titta på samlingarna. Längs med ena väggen i ett rum står ett gigantiskt arkivskåp. Där har Pagel samlat information om alla spelningar som Dylan någonsin har gjort. Han har en mapp för varje konsert.

Bill Pagel säger att han ska visa oss något speciellt. Han kommer ut med en barnstol – det är Bob Dylans barnstol. Den köpte han av en kvinna som fått den av Dylans mamma Beatty.

–Jag har ett brev från Beatty som intygar att den är äkta. Jag har också fått en lampa från Dylans barndomshem och ett fönster.

Vad ska du göra med fönstret?

–Förhoppningsvis sätta tillbaka det i huset en dag.

Än så länge har Bill Pagel inte fått köpa Dylans blåmålade barndomshem men han verkar ha siktet inställt på det. Just när vi ska resa oss från vårt bord från Zimmys kommer en kvinna fram för att prata med Bill. Hon heter Laurette Maillet och är en ”Dylan-follower”. Hon har stannat till på Zimmys på väg till Winnipeg där Dylan har turnépremiär kvällen därpå.

–Jag vet inte om jag har något jobb när jag kommer tillbaka, säger Laurette Maillet som arbetar på en skola i Paris.

–Jag tog ledigt i tre veckor för att följa efter Bob på hans turné. Vi får se om mitt jobb är kvar när jag kommer hem. Annars får jag söka ett nytt. Det gör inget om jag inte har det kvar. Bob är viktigare. Jag har varit ett fan i fyrtio år.

Förutom Zimmys och Bob Dylan Drive finns få spår av den världserkände artisten i Hibbing. I ett litet rum på källarvåningen på stadens bibliotek har man byggt upp en utställning över honom. Mitten av rummet tas upp av ett stort konferensbord med stolar men på väggarna finns bland annat en fotostatkopia på Dylans födelsebevis och ett lapptäcke med Dylan-bilder. I ett hörn står en papier maché-docka av Bob Dylan i mänsklig storlek.

Vi går tillbaka till Zimmys där vi träffar David och Virginia Furin i baren. Precis som alla vi möter i Hibbing har de en Dylan-historia att berätta. De bor grannar med Bob Dylans barndomshem och är goda vänner med paret som köpte huset av familjen Zimmerman.

–Våra vänner köpte huset när de var nygifta, berättar David Furin. Detta var ett halvår innan Bob Dylan släppte sin debutskiva och blev berömd. Den nya frun i huset städade vinden och hittade lådor med poesi och texter. För henne var det inget mer än skräp som de förra husägarnas son – Bobby Zimmerman – hade lämnat kvar. Hon slängde allt i soptunnan!

Det är en historia som kan få Dylan-älskare världen över att falla i gråt. Den ultimata detaljen i historien om det musikaliska geniet som aldrig blev profet i sin hemstad.

I vykortsstället på Zimmys hittar jag ett nytryckt kort med ett citat hämtat från musiktidningen Rolling Stones. Bob Dylan intervjuas om sin hemstad och säger ”Min ungdom tillbringade jag mitt ibland de snöiga bergen och de himmelsblå sjöarna, fälten med pilträden och de öppna gruvorna. Tvärtemot vad ryktet säger så är jag väldigt stolt över vart jag kommer ifrån”.

Det är två meningar som för en oinsatt kanske inte verkar vara så fulla av betydelse. Men kanske är det så att en fredsförklaring har skickats ut av Bob Dylan? Har han blivit redo att komma hem? Kanske är det just nu som ett nytt kapitel i Hibbings historia börjar formulera sig.