På möbelmässans entrétorg har den brittiske modedesignern skapat ett rum i fyra delar. I The Paul Smith lounge hymlas det inte med att hans möbelgärning är ringa. Ett rum är tapetserat med egna blomsterbilder, ett annat med interiörfotografier från de många butikerna. En del är en hyllning till den italienske arkitekten och designern Giò Ponti och den fjärde – och mest överraskande – består av saker Paul Smith fått sig tillskickade från en mystisk beundrare.

Redan 2002 kom italienska Cappellinis Mondo kollektion, signerad Paul Smith. Om den blev en succé eller inte låter vi vara osagt, men sannolikt var samarbetet ändå gynnsamt eftersom det främst handlade om att låna varandras goda renommé och inte om att skapa intressanta och funktionella alster för framtiden. Däremot finns ett 20-tal av Paul Smiths mattmönster fortsatt i produktion hos The Rug company.

Vi frågar rektorn för Beckmans designhögskola, Tom Hedqvist, om vad han tror är orsaken till att Paul Smith bjudits in till Stockholm furniture fair.

–Inte direkt för hans möbler, utan mer av gestaltningsmässiga skäl. Att han tidigt skapade egna butiksmiljöer med kläder och kuriösa tillägg. Där han kunde köpa en grej på en marknad för att sedan sälja i den egna affären. Han var först med att tillhandahålla det perfekta urvalet, även av saker han inte skapat själv.

På tisdag besöker Sir Paul, adlad av brittiska drottningen 2000, personligen Stockholmsmässan för att leda ett seminarium med titeln Observations and other stuff. En lagom opretentiös titel för ett möte med en man som skrivit en bok om hur man kan hitta inspiration i allting runtomkring en.

–Jag är ödmjuk och aningen ängslig inför uppgiften att engagera mig i en möbelmässa i Skandinavien eftersom så mycket fantastisk design kommer därifrån, säger företagsledaren, mångmiljonären och det levande varumärket vars namnteckning är logotyp på allt mellan herrdofter och mattor.

Paul Smith är en gänglig och karismatisk 63-åring med halvlångt grått hår, givetvis klädd i välsittande kläder av eget märke, gärna kostym, och ofta strumpor i lagom uppseendeväckande kulör. Han har lång vana att charma sig igenom alla sorters intervjuer med den klädsamma kombinationen av understatement och engelsk humor han så träffsäkert lyckas kanalisera in i sina produkter.

Han är också omvittnat busy, busy. Ständigt arbetande, ofta på resande fot. Ett porträtt av honom i The Observer tecknade en bild av en man som närmast fann nöje i att flyga till sin nya butik i Moskva, vidare till New York och sedan hem till London under ett drygt dygn. Men det är självfallet inte filantropi som för honom till vår snötäckta stad.

–Vi säljer på hela Skandinavien, det är en viktig marknad för oss, säger Sir Paul utan att lämna besked om den lilla, relativt nyöppnade, Paul Smith-butiken i varuhuset NK kan räkna med ett besök.

Att visa upp sig på möbelmässor kan tyckas vara en udda uppgift för någon som gjort sitt namn med välskräddade randiga skjortor, men steget därifrån till randiga handdukar är inte så långt.

–Alla stora designer utökar idag sin verksamhet bortom det rena klädskapandet, kommenterar Annamari Vänskä, forskare i modevetenskap på Stockholms universitet.

–Mode handlar inte om kläder, det är mer en fråga om att skapa en livsstil. Armani, Yves Saint Laurent och Calvin Klein erbjuder alla inte alltför dyrbara produkter som väskor och glasögon. Den pågående trenden är att expandera mot heminredning.

Paul Smith själv ser de olika verksamhetsområdena som i grund och botten oskiljaktiga från varandra.

–Jag tror att alla aspekter inom design löper parallellt. Tittar vi till exempel 25 år bakåt i tiden var nästan all tongivande inredningsdesign minimalistisk, ofta med vitt och svart som enda färger.

Samtidigt utövade japanska modeskapare stort inflytande i Europa; Comme des garçons och Issey Miyake för att bara nämna några. Deras arbeten var också minimalistiska och fanns bara i svart, marinblått eller vitt. Idag använder fler inredningsarkitekter färg, tapeter och mattor. De är mer benägna att mixa mönster och struktur, precis som inom modet.

Paul Smith har själv mixat och blandat in design, antikviteter och kuriosa med brittisk vintagekarriär från starten i första butiken 1970.

–I en provinsstad kommer samma publik tillbaka regelbundet. Min idé var att hålla dess intresse vid liv genom att alltid kunna visa upp något nytt intressant att titta på och prata om. På grund av butikens litenhet var direktkontakt oundviklig och föremålen hjälpte besökarna att slappna av.

–Dessutom har jag lärt mig att man underskattar sina kunder om man tror att de enbart är intresserade av splitternya och designade varor. Jag tror att vi genom att blanda gammalt och nytt ligger närmare vad folk uppskattar innerst inne.

Idag driver Paul Smith en möbel-, design- och kuriosabutik i stadsdelen Mayfair och fastän han inte ritat några av möblerna kläs en del av dem om och förses på så vis med en tydlig – och dyr – Paul Smith identitet. Men det som ger pengar är klädbutiker i 75 länder, bland annat 200 butiker i Japan.

Fast det var charmigare förr. För vårt inre öga frammanar vi minnesbilder från Londonbesök under tidigt 80-tal. De relativt nyöppnade Paul Smith-butikerna var då givna mål för designointresserade, inte så mycket för att shoppa som för att ta in den anglofila atmosfären och scenografin; ett gammalt cricketracket här, en affisch för ångtåget till stranden och havet där, skolslipsar och en nostalgisk stämning ur Enid Blytons Vi fem-böcker omkalibrerad till målgrupp vuxna med vurm för vintage.

–1980-talet var Paul Smiths stora decennium, då var utbudet inte lika stort, berättar Tom Hedqvist.

Som designer är han Paul Smiths like som rändernas mästare. Medan denne har mutat in skjortor för sina streck syns Tom Hedqvists på Tio-gruppens produkter och på Arlas mjölkpaket.

–Paul Smith skapade en stil med kostymer som var en blandning av arbetarnas krympta kläder med byxor som flaggade på halv stång, men som var skräddade enligt Savile Rows kriterier. Det unika var enkelheten, en klassisk skjorta fulländat genomförd. Ett mönstrat kavajfoder, ett knapphål i avvikande färg. Det gav honom en plattform som han byggt vidare på i alla år, konstaterar Tom Hedqvist.

–Jag ser honom mer som en habil mönsterskapare, säger konst- och designkritikern Dennis Dahlqvist.

–Ränderna har Paul Smith hämtat från colour field painting, fortsätter han med en referens till en av den konstälskande Paul Smiths stora inspirationskällor, 50-talets så kallade färgfältsmåleri företrätt av konstnärer som Kenneth Noland och Barnett Newman.

Ränder som medfört att modehuset Paul Smiths högkvarter i London idag sysselsätter ett 180-mannateam som levererar dussinet kollektioner per år. År 2008 var omsättningen omkring fyra miljarder kronor.

–Han föddes inte in i en kreativ värld, Paul Smiths historia handlar om arbetarkillen som blev adlad. Det är en historia som är värd att berättas, även för sådana som oss som annars är allergiska mot storytelling, säger Tom Hedqvist med tanke på alla de stora företag som medvetet skapar marknadsföringsmytologier om grundarens enkla ursprung eller liknande.

Paul Smith föddes 1946 i Nottingham, då ett centrum för brittisk textilindustri på nedgång. Som pojke drömde han om att bli tävlingscyklist men råkade illa ut under ett träningspass och låg sex månader på sjukhus. Han kom in i klädbranschen genom att hans far tvingade honom att ta jobb på ett textillager.

–Jag har inte någon formell utbildning utan lärde mig allt jag kan genom min hustru som blev modedesigner på Royal college of art i London. Jag insåg från start att jag skulle luta mig mot och ta stöd av brittisk tradition och hantverk.

Men Paul Smith skulle knappast skördat sina framgångar om inte hans design erbjudit en charmig lek med just traditionen, med det brittiska klassamhällets rigida modekoder.

–Jag tror att jag alltid lekt med idéer från olika delar av klassystemet. Nuförtiden existerar ju inte alls i samma utsträckning som i början av min karriär. Då, för 40 år sedan, var många engelska dandys överklass, men de lekte med sitt ursprung på ett nytt sätt. Visst blev de som sina fäder före dem kunder hos skräddare på Savile Row, men de kunde få för sig att till exempel beställa kavajer i gardintyger. Väldigt rock’n’roll, väldigt inspirerande.

–Jag har alltid försökt låta humor vara en del av mitt vardagsliv. Min personlighet har jag fått från min far som hade skämtlynne. Humorn har helt naturligt letat sig in i mitt arbete. Jag tror att folk tycker om mina kläder för att de oftast är lätta att bära i alla sammanhang och alltid har någon liten hemlighet som lockar till leende.