Det började efter första världskriget, i en tid när alla blickar vändes mot USA. Arkitekter och fastighetsägare ville att Stockholm skulle få skyskrapor precis som städerna på andra sidan Atlanten.

–Det fanns en idé om att gestalta Stockholm som storstad. På 1920-talet presenterades en mängd höghusförslag, men alla var inte så genomtänkta som Kungstornen, säger arkitekten och forskaren Anders Bergström, som skrivit en avhandling om arkitekten Ivar Tengbom.

Anders Bergström fick vissa dèja vu-upplevelser när han såg Stockholms stads planer på en skyskrapa mitt emot Centralstationen. Redan i slutet av 1920-talet ritade Ivar Tengbom ett höghus här.

Och även då menade kritikerna att det var olämpligt att bygga högt invid Klara kyrka.

Tengboms omdebatterade höghus uppfördes aldrig.

–Jag vet inte riktigt varför. Men beställaren kanske inte ville genomföra det för att det var oekonomiskt. Det är ju tveksamt om de här husen lönar sig, markpriserna är inte tillräckligt höga i Stockholm, säger Anders Bergström och konstaterar att höghus, som ställer speciella krav på tekniska installationer, är dyra att bygga.

1920-talets skyskrapevurm tog slut när de höga husen dömdes ut som kostsamma byggen som skuggade omgivningen.

–Man uppfattade inte höghusen som effektiva, utan mer som ett sätt att manifestera sig.

Efter andra världskriget lanserades nya höghusprojekt i Stockholm, och åter igen kom influenserna från USA. Samtidigt har höghusplanerna ständigt mött kritik.

Stockholms innerstad har länge präglats av en restriktiv hållning till höghus; en hållning som även gällde när förändringens vindar blåste med full kraft genom Klara under 50-, 60- och 70-talen.

–I Cityomvandlingen var man väldigt försiktig med höghus, säger Anders Bergström och konstaterar att beslutsfattarna nöjde sig med de fem Hötorgsskraporna. Han tror att förklaringen var en kombination av omsorg om Citys silhuett och krass ekonomi.

–Jag tror inte att det fanns tillräckligt mycket kapital. Det tog ju 15 år att få upp Hötorgsskraporna, konstaterar han.

”De fem trumpetstötarna” vid Hötorget började planeras på 1940-talet. Men skraporna ritades inte högre än 62 meter, för att Klara kyrkas torn även i fortsättningen skulle få behärska stadsdelens silhuett.

Idag planeras betydligt högre höjder i Stockholms stadskärna. Skyskrapan på Vasagatan kan bli 100 meter hög.

Varför har höghusbyggande ett sådant symbolvärde?

–Det är väl så starkt förknippat med det man uppfattar som starka citymiljöer, som New York och London, säger Anders Bergström som också tror att de senaste decenniernas stadsomvandlingar i Kina, där skyskrapor används som manifestationer för ekonomisk framgång, får effekter på stadsbyggandet i Sverige.

Idag, precis som under 1900-talet, handlar invändningarna bland annat om att skryskraporna är oekonomiska byggen som ger kastvindar och skuggar sin omgivning. Kritikerna menar också att Stockholms stad saknar en genomtänkt strategi för innerstadens silhuett, och att höghusen därför riskerar att ploppa upp här och var och förstöra innerstadens stadsbild.

Men diskussionerna om hur höghus påverkar innerstadens silhuett har samtidigt fått nya dimensioner. I en tid av city branding, där stadsbilder är något att marknadsföra, kan skyskrapemotståndare även tala om höghus som ett hot mot Stockholms varumärke.

–Idag kan en låg silhuett också knytas till kommersiella värden, säger Anders Bergström.