Goda tv-serier behöver kontinuitet. Man vill ha senaste avsnittet levande i minnet, och helst förra säsongen. På den här punkten brister Sveriges Television. De har dragit ut på Six feet under, en av de bästa tv-serier som någonsin sänts i SVT, på ett sätt så att man misstänker ett sadistiskt drag hos någon ansvarig. Ett helt år går mellan säsongerna, det gör att många köper dvd-boxen eller laddar ner från nätet. SVT måste förhålla sig till att serier i dag går att hämta på annat håll. Sitter man på en pärla ska man sända den och inte martera tittarna med långa väntetider. Över påsken satte man oförhappandes in en annan serie på Six feet unders sändningstid och meddelade sorglöst att Six feet skulle återkomma söndagen därpå. Men vem har sagt att vi står ut med att vänta två veckor när vi nu äntligen har fått komma igång igen?

Samma okänslighet inför seriepsykologi visar man gentemot den norska miniserien En odödlig man om Henrik Ibsens liv, vars förs­ta avsnitt visades i måndags. Det har blott tre delar, det bästa vore därför om alla gick inom en vecka. Men icke. Nästa måndag är det valborg och då ska tv sjunga in våren. Så det blir att vänta fjorton dagar på del två, när den mal­träterade ynglingen ­ Ibsen ska ta sina första steg som författare. Inte bra – om en serie föder nyfikenhet och lust, vilket sannerligen inte alltid sker, ska denna sköra planta inte slitas upp av lång väntan på nästa möte. Six feet under tål faktiskt detta bättre än Ibsen, precis som en gammal rotad vänskap bättre tål uppehåll än en ny och trevande.

Serien om Ibsen var överraskande stark och fängslande. Första kvarten var 1800-talsmuseum med borgarklassens kostymer, kandelabrar och konkurser i standardformat, men snart tog det mänskliga dramat över och man trodde på det.

På måndagen när Lars Leijonborg avgick visade Aktuellts Anna Hedenmo och Mats Knutsson prov på den känslokyla och hänsynslöshet som gör journalistföraktet större än allt annat förakt. Leijonborg var böjd i ryggen, sannolikt förkrossad, kanske i chock. Han pressades på det mest irrelevanta vis av Hedenmo på vad han nu ska göra med sitt liv. Det har vi inte med att göra, han får göra vad han vill och behöver inte redovisa det. Inkvisitionen avslutas, Anna Hedenmo går hastigt över till Mats Knutsson för att tala om Lars Leijonborg i tredje person – medan han sitter kvar i studion! Det är misshandel. Denna människofientlighet så fort det handlar om politiker är inte ­acceptabel.