I början av hajpen kallades Laleh för Laleh P. Men det berodde mest på att hennes efternamn Pourkarim inte fick plats i rubriken på hemsidan. Hon har tagit god tid på sig för att göra sin debutplatta och sett till att hon fått ett skivkontrakt där hon får bestämma i princip allting, till och med att en viss procent av försäljningen ska gå till välgörenhet, typ Greenpeace eller Amnesty.

- De vågade inte säga till mig hur jag skulle vara. Jag behöver ingen flashig producent och vill inte gå in i studion i två veckor och tralla som en fjolla. Många i min omgivning sa att jag inte skulle klara av att göra allt själv.
Men nu har det gått ett par år och på skivkonvolutet står det: ”Skriven, framförd, inspelad och producerad av Laleh”. Hon ligger på listorna med låten Invisible (my song) och folk hajade till när hon sjöng Han tuggar kex på P3 Guldgalan, som sändes i SVT. På singelkonvolutet finns en bild där en fyraårig Laleh stirrar allvarligt.
- Jag var skeptisk redan då, haha.

Var fick du låten Han tuggar
kex ifrån där du sjunger ”Jag vill också vara med här, engagera dig i mig, jag vill också vara bredvid, vi kan mata duvor om du vill”?
- Jag såg någon som tuggade kex och spottade ut det framför duvorna. Det kändes som om han var tvungen att mata duvor för annars kanske dom dör.
Vi träffas i hennes hem och intervjutimmen går hysteriskt fort vilket beror på att hon inte är tyst en sekund.
- Jag är speedad hela tiden.
Eftersom skivan består av flera olika genrer kallar Laleh den för ”schizofren”.
- Man kan göra utfyllnadslåtar för att det ska låta likadant men jag vill inte kompromissa bort min integritet, trots att många sagt att ”det blir för komplicerat för skivköparna”. När jag är ute och spelar byter jag hela tiden och det funkar. Om plattan är bra eller dålig vet jag inte, men den är jag.

Ettåriga Laleh flydde med sina föräldrar från Iran till Minsk i Vitryssland. När hon var åtta år flyttade de till Östberlin och sedan blev det Tidaholm och Göteborg.
- Jag kunde ryska bättre än persiska och känner
mig delvis rysk. Min mamma har berättat hur hon sprang över gränsen och det var kaotiskt.
Laleh vill gärna bo i Iran när läget förändras. Plötsligt utbrister hon:
- Jag vill vara överallt, vara där jag vill vara. Det är som med musiken, jag vill göra vad jag vill. Jag hatar begränsningar och försöker hela tiden bygga upp en värld där alla håller med mig, att allting är bra och kärleken är viktigast - förstår du? - även om det inte funkar i verkligheten.
Laleh växte upp med sin mamma och skriver på konvolutet: ”All ära och tacksamhet till min mamma”.
- Hon har alltid jobbat och pluggat och varit borta medan jag tagit hand om henne. Vi har varit som en man och hustru som aldrig pratat med varandra, säger Laleh och storskrattar.
Hon började skriva låtar när hon var 14 år, lärde sig att spela piano, tenorsax och gitarr och ville bli lite duktig på allt. I Ryssland inspirerades hon mycket av klassisk musik, ryska vissångerskor och zigenarmusiken.

- Mitt första minne är att jag sitter på ett träbord och
bankar. Det gör jag fortfarande i mina inspelningar, slår på saker.
I låtar som Kom Tilda, Bostadsansökan, Han tuggar kex och Storebror knyter hon an till den svenska vistraditionen, särskilt till herr Vreeswijk.
- Jag brukar skoja om att Cornelis är min pappa. Det är helt sjukt att man kan ha så mycket känslor för någon som inte existerar. När han böjer sin röst hör man att det finns en hel värld där inne. Han är som fadersfigur och jag tror att han skulle tycka att jag är duktig. Jag fantiserar om att vi skulle skriva låtar ihop och bara dricka öl.
Laleh spelade Yasmine i den hyllade filmen Jalla! Jalla!, men tänker inte satsa på skådespeleriet.
- Jag tog rollen för att ha råd att köpa en saxofon och en gitarr. Det var som ett sommarjobb.