Det som driver honom, säger Curt Furberg på sin fortfarande obrutna norrländska, är att han vill betala tillbaka något av det fantastiska han fått under sitt livs resa från lilla Skellefteå till den internationella forskningsscenen.
Han har blivit känd som läkemedelsindustrins fiende nummer ett som med stor envishet och pondus vågar ta upp kampen med mäktiga intressen. Men själv ser han sin egen insats som en rättvisefråga och pekar på att många andra börjar tycka som han.
Det är trettio år sedan den 67-årige världsledande hjärtforskaren och epidemiologen lämnade den svenska arenan för USA:s betydligt tuffare akademiska klimat. Nu har han hamnat mitt i en av de mera spektakulära internationella forskarstriderna. Han utmanar hela det inflytelserika och väl cementerade nätverket av samverkan mellan läkemedelsindustrin och läkare-sjukvård-forskning, det som ibland kallas det medicinindustriella komplexet.
I kampen ingår många fula knep som ryktesspridning, baktaleri och personliga påhopp mot den som
kommer med den oönskade informationen. Vissa inslag i detta spel på den högre nivån visades till exempel i tisdagens Uppdrag Granskning i SVT1.

Men det är ändå en situation som tycks roa honom och som han tacklar med stoiskt lugn i kombination med orubblig envishet. För att jag vet att jag har rätt, skulle han förmodligen säga själv.
Särskilt lättskrämd är han inte heller:
- Det är en märklig upplevelse att till exempel få framföra sin kritik i en stort uppslagen intervju i New York Times och inse vilken makt och frihet det ger. Effekten av den publiciteten går inte att motverka eller eliminera, inte för någon, säger han.
Hans största provokation i föreläsningarna brukar vara att deklarera att läkarkåren härhemma och överallt, inte minst i USA, måste tänka om:
- Det är inte längre enbart läkarens klassiska traditionella hippokratiska uppdrag att verka för patientens bästa som gäller. Han eller hon har också ett ansvar för samhället, för att tackla de expanderande kostnaderna och för att välja den bevisligen bästa och billigaste vården och stå emot de kommersiella marknadsföringskrafterna.
I realiteten, påstår han, är läkarkåren ett stort hinder för att kunna få till vettiga läkemedelsrutiner. Läkarnas agerande går hand i hand med läkemedelsindustrins insatser.
- Visst kan kravet på att ha skyldigheter inför andra än patienterna vara utmanande för vissa i läkarkåren, kommenterar han. Men det är egentligen väldigt självklart och det är absolut nödvändigt nu i den radikalt nya situationen inom sjukvården.
Det han menar är läkemedelsutvecklingen de senaste två decennierna.
- För 15-20 år sedan fanns inte några särskilt bra mediciner eller behandlingar mot flera olika sjukdomar, säger han. På den tiden var varje medicinskt framsteg en fantastisk upplevelse.
Och - det är han noga med att påpeka säkerligen till många överraskning - läkemedelsindustrin har frambringat många viktiga livräddande läkemedel, vilket man har all anledning att vara glad och tacksam över.

Men nu, menar Curt Furberg, finns
alldeles för många alldeles för lika medel. Problemet är att flera av de nyare preparaten sällan eller aldrig har bevisat sitt mervärde, det vill säga att de är bättre än de äldre eller att de tillför något nytt till behandlingsarsenalen. Däremot är de alltid dyrare, ofta väldigt mycket dyrare, och marknadsförs intensivt av läkemedelsindustrin gentemot läkarna.
Denna situation har lett till de starkt ökande läkemedelskostnaderna och till ett groteskt slöseri enligt Curt Furbergs synsätt plus åtminstone i vissa fall kanske till och med sämre behandling av de sjuka eftersom mervärdet för de nya preparaten sällan är bevisat.
Sitt paradexempel hämtar han från sitt eget forskningsområde där han var en av pionjärerna när det började växa fram under 60- och 70-talen: epidemiologi, biostatistik, stora befolkningsundersökningar av riskfaktorer för hjärtsjukdomar och likaså stora patientstudier av olika behandlingar framför allt läkemedel till exempel mot hjärtinfarkt, slaganfall och högt blodtryck. Det är ett av
de mest livaktiga forskningsfälten och dessutom osedvanligt starkt kommersiellt influerat. Det har avsatt en uppsjö av preparat med starkt varierande priser och med exakt den problematik som Curt Furberg talar om.
I december förra året släppte han den bomb som fortfarande upprör känslor men som samtidigt gav honom den bästa ammunitionen hittills i det korståg han inledde för snart tio år sedan.
Studien Allhat var den största undersökningen av de vanligaste läkemedlen mot högt blodtryck och deras effekter på allvarliga komplikationer. Över 33 000 patienter vid 600 USA-kliniker deltog och det var första gången de olika preparatvarianterna jämfördes med varandra (studier som läkemedelsföretagen själva inte gärna gör eller stöder). Curt Furberg var ordförande i det som kallas styrkommittén och studien initierades och bekostades till stor del av USA:s regerings stora forskningsinstitut NIH (National Institutes of Health) men också av två läkemedelsföretag.
Slutresultatet efter fem år (som SvD redovisade i SvD
Vetenskap 2003-03-09) var synnerligen överraskande. Diuretika, de billigaste och tidigast utvecklade medlen mot högt blodtryck, visade sig vara bäst och ”slå” de senare framtagna och dyrare preparaten. Det var en upptäckt som knappast tilltalade läkemedelsföretagen, som vill sälja de senaste och dyraste medlen. Forskare, speciellt de med industrikontakter, ryckte ut och började skjuta på budbäraren för att förringa och ifrågasätta resultaten.
I maj i år återkom samma forskargrupp och publicerade en rapport där de ingående analyserat samtliga 42 gjorda studier av medicinbehandling mot högt blodtryck omfattande över 190 000 patienter. Slutsatsen blev densamma: de tidiga, billiga diuretikapreparaten fungerade bäst.

För Curt Furberg betydde de två rapporterna att han definitivt fått bekräftelse på det han hävdat så länge. Nu fylls en stor del av hans liv av att i sin tur marknadsföra Allhats budskap.
- Vi har med stöd av NIH startat det vi kallar en akademisk marknadsföring i USA, säger han och medger att kampanjen bygger på samma professionella kommersiella strategier som läkemedelsföretagen och deras PR-byråer alltid tillämpat.
- Våra insatser handlar till exempel om att påverka opinionsledarna inom medicinen, de läkare som läkarna själva har förtroende för, att informera och samtala i små grupper, att ge olika typer av uppmuntran och ekonomiska incitament för läkare, kliniker, vårdcentraler som byter utskrivningsrutiner, säger han.
Läkarna vid de 600 kliniker som deltog i Allhat har specialutbildats för att kunna informera om studien.
Och inte minst föreläser Curt Furberg själv om Allhat. Inbjudningarna från flera länder har blivit många. Hans namn är ännu mer känt nu än tidigare. Än mer attraktiv blir konferensen om någon känd antagonist finns med och publiken förväntar sig konfrontationer och hårda ord. Men i sådana situationer håller Curt Furberg en distanserad attityd och låter sig inte provoceras.
Curt Furberg är alltså pionjär inom den internationella epidemiologin och forskningen inriktad på
att förebygga hjärtsjukdomar. Inspirationen kom en gång från en svensk forskargrupp i Göteborg under ledning av legendariske Gösta Tibblin.

Fast alltsammans började i Skellefteå i Västerbotten hemma hos mamma sjuksköterskan och pappa affärsmannen.
- Det var nog mamma som påverkade mig att bli läkare, säger han. Men det tog sin tid. Kanske för att revoltera tänkte jag faktiskt först läsa ekonomi och juridik. Men till sist sökte jag ändå till medicinutbildningen 1956, studerade först i Uppsala och flyttade därefter till Umeå när universitetet startade.
Efter examen valde han mellan patientvård-klinikarbete och forskning och for till Boden för att bli överläkare i klinisk fysiologi. Intresset för forskning och det som kallas folkhälsa, det vill säga förebyggande insatser för att förhindra att sjukdom uppstår, höll dock i sig och 1973 valde han ett forskningsår vid universitet i Minneapolis.
Då var ”public health” ett nytt spännande och hett ämne och året därpå rekryterades han till USA:s ledande mäktiga forskningsinstitut NIH i Bethesda utanför Washington just för att ägna sig åt hjärtprevention. Betablockerarnas eventuella skydd efter en hjärtinfarkt var en av hans första forskningsuppgifter.
Han hade arbetat tolv år på NIH när han och familjen i mitten av 80-talet flyttade till Winston-Salem i North Carolina, en medelstor stad dominerad av universitetet Wake Forest och på den tiden en omfattande tobaksindustri.
Curt Furbergs uppgift var att bygga upp en folkhälsoavdelning som nu vuxit från bara honom själv till i dag 250 anställda och en årlig budget på 200 miljoner kronor. För tre år sedan lämnade han chefskapet och är nu rådgivare åt dekanus på universitetet plus att han undervisar två dagar i veckan, sitter med i ledningen för flera studier och arbetar med satsningen på det som kallas TRIP - Translating Research Into Practice - där Allhat-arbetet är en förebild.
Efter tre decennier har Curt Furberg och likaså norrlandsfödda hustrun Birgitta acklimatiserat sig i sitt nya hemland.
- Vi blir kvar här, säger han. Banden har blivit starkare med USA än med Sverige.
Men de har skaffat ett hus i bergen i västra North Carolina för där är ”naturen nästan som i Västerbotten”.