Det finns ett mejl jag får oftare än några andra. Det är det där en läsare ber mig om hotelltips i London.
De här mejlen formuleras olika men har undantagslöst en sak gemensamt: det ska vara ett mellanprishotell.
Det ska kosta lagom.
Det får gärna vara fint men i sådana fall lagom fint och det ska vara lagom dyrt. Tyvärr är det en typ av hotell som inte existerar i Storbritannien. Här är – av tradition i ett stenhårt klassamhälle – alternativen bara svindyrt eller superbilligt. Balmain eller Primark.
En svensk på besök i London vägrar beställa husets vin. Hon eller han tar ofelbart det näst eller tredje billigaste alternativet på menyn.
Det verkar ju mer världsvant och inte så snålt.
Ingen annan nationalitet skulle få för sig att tänka så.
Men vi har det i blodet. Det ska aldrig synas att det är första gången vi är i den här baren, restaurangen eller staden.
Medan vi med ansträngd nonchalans pekar på den näst billigaste flaskan rödvin mörkar vi att alla andra slår sig för pannan och undrar varför vi inte bara kör på det billigaste.
Det skulle förenkla våra liv avsevärt men vi kan inte, vet inte hur man gör.
Det är mycket därför Ikea och Hennes & Mauritz har lyckats erövra världen med ett sådant eftertryck – de släppte den trygga sargen och vågade vara billigast utan att skämmas.
I torsdags hade Acne invigningsfest av sin första butik i Storbritannien.
Deras välförtjänta internationella framgångar är förstås ingen nyhet och de har tilldelats samtliga svenska exportrådspriser som finns plus några som har uppfunnits bara för att passa just Acne.
Men det mest imponerande de gör för Sverige är att de i sin affärsidé vågar understryka vår kollektiva kärlek till allt som är lagom. I stället för att försöka verka världsvana exporterar de alla de bästa komponenterna av lagom utan att rucka på några av dess beståndsdelar.
Deras vackra fyrvåningsbutik på Dover Street utgör för ett brittiskt klientel själva sinnebilden av den svenska mellanmjölksutopi de själva aldrig har upplevt.
Plura berättade för mig för ett tag sedan att han hade uppnått en ålder där han bara passar i Acnekläder och i andra änden av spektrat resonerar alla de nykläckta modeassistenter, modeller och purunga fotografer som trängdes mellan barpianisten och Daisy Lowe precis likadant.
Det svenska folkhemmets ödmjuka jantelag och socialdemokratins (förhoppningsvis) eviga bieffekter synliggörs sällan så kristallklart som där på Dover Street i Mayfair. Per Albin Hanssons vision lever i varje karakteristisk pälskrage som täcker Acnes aviatorjackor, i varje nonchalant uttänjd t-shirt.
