Mircea Cartarescu är dyrkad i litterära kretsar världen över, och nämns inte sällan i Nobelprissammanhang.
Mircea Cartarescu är en lågmäld man. Hans framtoning är vänlig och ödmjuk. Det är svårt att föreställa sig att denne stillsamme person är upphovsman till böcker med högre anspråk än de flesta.
Mircea Cartarescus romaner är stora. Något rakare sätt finns inte att beskriva dem. De är ständigt pågående skapelseberättelser, helt egna universum där författaren själv gör sig till allsmäktig skapare. I ett outsinligt flöde av bilder väver han samman olika medvetandeplan, glider omärkligt mellan dröm och verklighet, mellan realism och surrealism. Hans prosa är storslagen och samtidigt skimrande av stilla melankoli.
Cartarescu är en romantiker i postmoderna kläder och Rumäniens mest kände nu levande författare. Tack vare översättaren Inger Johansson har vi de senaste åren kunnat läsa tre av hans böcker på svenska: Nostalgia och de två första delarna i den självbiografiska romantrilogin Orbitór: Vänster vinge och Kroppen. Cartarescu har just avslutat den tredje delen, Höger vinge.
Hans dragning åt det stora, åt helheten, grundlades i en tidig vurm för romantikens poeter.
– Min första inspiration var de romantiska poeterna och deras tro på själens förening med universum. Men jag har alltid velat kombinera romantikens världsuppfattning med en modern romanstruktur.
Bland de mer moderna inspirationskällorna kan man pricka av modernismens och postmodernismens stora; Cartarescu nämner Musil, Kafka, Pynchon och Calvino som viktiga för hans utveckling. Och Marcel Proust, vars stora fascination för minnets mekanismer Cartarescu delar.
– Att kombinera Kafkas mörker med Prousts färgrikedom framstår för mig som det idealiska sättet att skriva. Givetvis utan att jämföra mig själv med dessa giganter i övrigt…
Cartarescu upptäckte sin förmåga att berätta historier redan vid tre års ålder, då han brukade fabulera för sina jämnåriga lekkamrater. Han debuterade som poet då han var 24, men efter fyra diktsamlingar övergav han helt poesin.
– Precis som när en orm ömsar skinn hade mitt poesiskal blivit för trångt. Jag behövde mer utrymme för att kunna göra det jag ville.
På frågan vad han kan åstadkomma i prosan som inte är möjligt i poesin får jag ännu en liknelse till svar:
– Jag brukar likna mitt arbete vid en stor truck. Det är lättare att köra en liten poesibil än att vända en stor prosatruck. Vissa saker behöver man helt enkelt prosa till.
Cartarescu inledde sitt författarskap när det ännu var diktatur i Rumänien.
– Under diktaturen isolerade vi författare oss i små grupper där vi läste våra verk för varandra. Vi la oss inte i den offentliga kulturen och var inte så intresserade av att publicera våra verk. Vi överlevde regimen genom att odla vår vänskap och kärlek till litteraturen.
Livet under diktaturen och en tillvaro präglad av säkerhetstjänsten Securitates hot präglar delvis den självbiografiska romantrilogin Orbitór. Den tredje och sista delen kretsar mycket kring den rumänska revolutionen 1989. Orbitór (som på rumänska betyder ”bländande”) är en självbiografi som inte liknar någon annan. Varje dels undertitel: ”Vänster Vinge”, ”Höger vinge” och ”Kroppen” anspelar på en fjäril; två vingar och en kropp. Den som läser Cartarescu upptäcker snart att fjärilen är en viktig del av hans mytologi.
– Jag är fascinerad av insekter och hobbyentomologist. För mig är fjärilen entomologins ängel. Med hela sin utveckling från larv till fjäril är den ju predestinerad att bli en symbol för födelse, död och återuppståndelse. Fjärilskroppen är den främsta bilden för universell symmetri, och vi bär alla en dubbel symmetri inom oss.
Den dubbla symmetrin återkommer hela tiden i Cartarescus böcker. Ondskan och godheten, skönheten och det groteska lever tätt intill varandra. Fixeringen vid symmetri och dubbelhet bottnar delvis i en traumatisk upplevelse från hans egen barndom:
– Jag hade en tvillingbror som försvann när han var ett år. Han låg på sjukhus och en dag var han bara borta. De sa att han var död, men min mamma fick aldrig se någon kropp. Vi fick aldrig veta vad som hade hänt honom och kunde inte sluta hoppas på att återfinna honom. Traumat startade en minnesprocess hos mig. Jag försökte återskapa min barndom, och det jag inte kunde minnas uppfann jag helt enkelt.
Att uppfinna det förflutna snarare än att återuppfinna det är en av postmodernismens grunder och en viktig komponent i Cartarescus svindlande romanvärld. Den som ger sig på att läsa hans böcker kommer att finna det krävande men omtumlande och vackert.
Själv tror Mircea Cartarescu att kapitulationen är det bästa sättet att närma sig hans böcker.
– Det finns två sätt att läsa, och det ena är att överlämna sig själv helt i bokens våld. Det andra sättet är att försöka dechiffrera och positionera sig gentemot boken. Det sättet är nödvändigt om man läser till exempel Gombrowicz, men det fungerar inte med mina böcker. Av någon anledning tror jag att kapitulation är ett mer feminint sätt att läsa, och jag föreställer mig också alltid min läsare som kvinnlig.
