Det går undan nu. Nästan dagligen rapporteras om nätets inbrytningar i den icke-virtuella världen. Område efter område hackas upp och etablerade värden – upphovsrätt, yttrandefrihet, skyddande lagar – plockas isär och förvrids. Det har pågått ganska länge men fram till för ett år sedan mer som droppar som urholkar stenen. Nu hinner man knappt slå på datorn förrän något nytt har hänt inom fildelningen, i bloggosfären, på Google, i Facebook, Twitter och alla andra så kallade sociala medier.
Och håller man inte fingret rätt på tangenten är risken för bloggbävning överhängande – i stort som i smått.
Och, kära vänner, kolla språket. Detta är inte bara en teknisk revolution, utan också en språklig. För även i medvetandet sker en successiv och skrämmande urholkning. Vem var det som – och i vilket syfte – hittade på beteckningen gammelmedier? Ja, inte var det vi som tror på nyhetsförmedling som en professionell process där en text bedöms och rannsakas efter värde, etiska regler och ansvar.
Det går undan nu. För någon vecka sedan antog Sveriges riksdag den så kallade Ipred-lagen (den träder i kraft 1 april), som till viss del skall skydda mot upphovsrättsbrott och möjliggöra att fildelare kan spåras och ställas till svars. Men i torsdagens SvD läser jag att ett universitet i USA utvecklat en fildelningstjänst som är anonym (det går inte att se ip-adressen) vilket skulle göra Ipred-lagen verkningslös. Agerandet och diskussionerna kring rättegången mot Pirate Bay bekräftar såväl svårigheterna att försvara upphovsrätten som många aktörers banalisering av frågan.
Det är som om vi levde i en programvarans diktatur – lagbrytarna ligger alltid steget före dem som vill upprätthålla lagen.
I Tony Ernsts ”6 miljoner sätt att jaga en älg på”, en bok om musikindustrin och fildelning, intervjuas bland andra Horace Engdahl. Kraftfullt tillbakavisar han all flirt med fildelarna: ”Det finns bara en realistisk lösning: det är att se till att alla följer lagen.”
Men är det verkligen så enkelt? Vet verkligen lagstiftarna hur dessa känsliga frågor skall behandlas idag? Hanteringen av FRA-lagen är ju knappast ett mönsterexempel.
Svenska Akademien är en viktig röst i sammanhanget. Mot den bakgrunden är det lite förvånande att Akademien inte valde en kvalificerad jurist till ny ledamot, en person som i detalj kan tolka och analysera frågor inom bland annat områdena upphovsrätt, tryck- och yttrandefrihet. Det tycks mig viktigare än någonsin.
Det går inte längre att enbart luta sig mot gammal lagstiftning. Lika lite som det är fruktbart att utan förbehåll bejaka utvecklingen. Det behövs balans och en motståndsrörelse mot motståndsrörelsen, organisationer och individer som på ett innovativt sätt – med nätets alla möjligheter – kan ta tillbaka initiativet.
