Nu höjs kraven på svenska författare som vill bli en del av deckarframgångarna.
Foto: Staffan Löwstedt
Journalisten Lisbeth Bengtzon känner endorfinerna pumpa när hon joggar fram i Tantolunden. Eftersom hon inte kunde sova hade hon dragit på sig joggingskorna, och border collien Mellberg sa inte nej till en runda trots att solen knappt stigit upp på sommarhimlen. Plötsligt får Mellberg upp ett spår som leder rakt in i syrenbersåerna vid kolonistugorna...
Kommissarie Gunvald Winter väcks av Valkyrian i mobilen, klockan visar på 04.32. Han hade somnat i soffan i sin slitna kavaj. Whiskyflaskan var tom, konstaterade han, och Trollflöjten spelade ännu på repeat...
Nej, nej, stönar förläggarna. Kvoten är fylld. Förlagen har de deckarförfattare de behöver, de kriminalförfattare man tagit sig an behöver dessutom skötas om. Att satsa på ett nytt författarskap är ett stort åtagande för ett förlag, och man vill inte ha för många inom samma spänningsfält.
–Jag efterlyser kanske inte det totalt vildvuxna, men många stirrar sig blinda på genrekonventioner. Trots att man nog är medveten om de här klichéerna så hamnar man i alla fall för nära sina förebilder, säger Lotta Aquilonius på Bonniers.
Hon får medhåll av Håkan Bravinger på Norstedts som är trött på likriktningen i den svenska deckargenren.
–Det är samtid, socialrealism, livspusslet och luttrade kommissarier. Det kom en ny injektion med de kvinnliga huvudpersonerna, men nu är också det gjort. Det är en bransch i desperat behov av förnyelse.
Ungefär likadant låter det hos en rad andra förlag. Manusen som kommer in är oftast något de redan har läst. Och de som har givit ut många kriminalförfattare får ännu flera deckarmanus skickade till sig.
Av de obeställda manus som skickas in till förlagen är drygt en tredjedel spännings- och kriminalanstrukna, hos vissa förlag nästan hälften. Även om de senaste årtiondenas stora ökning har planat ut, så verkar deckardrömmen ha parkerat sig på en konstant och hög nivå.
Men deckarframgångarna har gjort att både förlag och läsare ställer högre krav.
–Ribban har definitivt höjts, säger Karin Linge Nordh på Forum. Många väljer deckare som första manus för att det känns tryggt, men tyvärr blir det för många formulär 1A.
För det räcker inte längre med en historia med driv, eller att utmana deckarklyschorna. Trenchcoatarna är redan avhängda, whiskyn urdrucken och konflikten mellan byråkratpolismästaren och den luttrade utredaren (som alltid får rätt till slut), är uttjatad. Motsättningen mellan den unga duktiga kvinnan och de sexistiska gubbsen på polisstationen har också blivit gammal.
Drömmen om den bästsäljande deckaren har förstås närts ur framgångssagor om antagna manus från ingenstans som blivit miljonsäljare.
–Folk läser om utländska förlag som köper rättigheterna till svenska deckarförfattare, ibland innan de ens kommit ut med sin debut. Det är ett märkligt fenomen som i vissa fall verkligen har gett väldigt stora pengar snabbt, säger Åsa Selling på Wahlström & Widstrand.
Men även de utländska förlagen har lugnat ner sig. Många har redan ”köpt in en svensk” och de måste se till att det författarskapet fortsätter att fungera.
–Då shoppar man inte en svensk till, säger Åse Selling.
Sören Bondeson, författare till diktsamlingar, kriminalromaner och en kokbok, är också skrivarlärare. När han fick idén 1996 att göra en kurs i deckarförfattande på Folkuniversitetet kom inte tillräckligt många anmälningar, först året därpå kunde kursen genomföras. Men de senaste tio åren har det varit kö till både dag- och kvällskurserna och lärarna har blivit fler.
–Visst har många en dröm om att slå igenom, men det måste man ju ta ur dem. De som verkligen gör det, för dem är lidelsen att berätta sin historia större än längtan att slå igenom, säger han när vi möts i de gamla universitetslokalerna vid Observatorielunden där Folkuniversitetet nu håller till.
Som skrivarlärare har han läst över 40000 texter. Med dem i ryggen och 18 års undervisning i berättarperspektiv, intriger, dialog, scener, språk och myter, har han i dagarna kommit med en bok om att skriva kriminallitteratur, Konsten att döda. Han håller helt med förlagen om att allt för mycket blir allt för lika.
–Man kanske tänker på Läckberg och Marklund, men deras första böcker hade aldrig kommit ut i dag, konkurrensen var inte så stor då. Sedan när en författare blivit ett varumärke sänks ofta ribban. Det är sorgligt att de som skulle ha råd att experimentera väljer att gå på i sina bekväma skor, säger Sören Bondesson.
Han får medhåll av några självkritiska förläggare. Etablerade författare öser ofta på med en bok om året i sitt eget framgångskoncept, vilket gör det ännu svårare för debutanterna.
–Så sneglar man på de varumärkena och skriver samma sak, säger Sören Bondeson.
Pelle Andersson på Ordfront är en av flera förläggare som bekräftar detta, att man kan se skov i manushögarna efter varje framgångssaga.
–Det är samma med relationsromaner, det är ett oerhört tryck just nu på människor som vill berätta om sina liv i lätt förtäckt romanform. Men allt är ju inte intressant, säger han med en suck.
En stor del av dem som skickar in manus har gått på skrivkurser, allt från kvällskurser till regelrätta skrivarlinjer. När det började bli vanligt talades det ofta surmulet bland ”riktiga” författare och kritiker att de riskerade att likrikta litteraturen.
Men det tycker inte förläggarna att de ser några tydliga bevis för, likriktningen finns mest inom vissa genrer, där kriminal- och spänningsgenren är tydligast. Vad däremot flera förläggare spontant säger är att lägstanivån har blivit högre, att högen av prydliga och hyfsade manus som ser ut som ett bokmanus ska se ut är fler. Men innehållet gör det ändå väldigt lätt för förlagen att tacka nej.
De flesta som kommer till Sören Bondesons kurser är energiska och välutbildade, men få har en aning om det hårda arbete som krävs för att få ihop en kriminalhistoria, där inte bara ”gåtan” ska lösas, utan där också sidoberättelser och bra villospår behövs. Det krävs envishet, tålamod och planering. Inte heller är folk medvetna om den långa resan för det ”färdiga” manuset. Eller refuseringsbreven.
Själv kunde Sören Bondeson tapetsera en mindre toalett med alla refuseringsbrev han fick i början av sin karriär. Vartenda ett var resultatet av ett riktigt beslut, påstår han i dag, och menar att man måste stå ut med att ens hårda arbete kan avfärdas med fyra rader. Det hör till. Och blir man sedan utgiven, skriver han i Konsten att döda, ”väntar mer pisk”.
Så vad krävs då för att komma genom nålsögat? Sören Bondeson har flera framgångsförfattare bland sina före detta elever. Tre av dem medverkar i Konsten att döda. Deras träning i hantverket har självklart bidragit till att manusen blev antagna, menar han. De är alla tre jurister, men framför allt så kom de med något nytt; Jens Lapidus med de kriminellas perspektiv, Åsa Larsson med den norrländska miljön och Tove Klackenberg med rättsväsendet från insidan.
–Kriminalförfattarna har klarat sig länge på att kunna dra en bra historia, men det duger inte längre, genren behöver utvecklas. Det är också ett av skälen till att jag skrivit Konsten att döda. Det finns många nya områden att utforska, oskriven brottslig verksamhet, nya miljöer. Författarna måste bli bättre på det litterära som gestaltning och perspektiv, säger Sören Bondeson.
Att skriva en roman är att umgås med en historia väldigt länge, ibland ganska hårdhänt. Det måste den stå pall för. Den ska hålla hela vägen ut, tåla granskning, tåla frågor, tåla att skrivas om, skrivas om, skrivas om.
Henrik Eriksson vet. Han har skrivit om sin debutroman Kum åtta gånger, tror han. Han är en av dem som lyckats få in foten i den dörr som förlagen försöker stänga, och boken kommer ut nästa vår. Så vad var det som avgjorde?
–Att den utspelar sig i Sydostasien. Och att den handlar om trafficking, som han lyckas skriva om så att man allvarligt funderar över sina egna värderingar, säger Ordfronts Pelle Andersson, som inte hade tänkt sig en manlig deckarförfattare till, men som inte kunde låta bli den här.
Själv blev Henrik Eriksson förvånad när han först blev refuserad och fick skriva om.
–Jag var helt säker på att det skulle gå vägen, säger han och berättar att han skrivit på olika sätt hela sitt liv.
Historien kom till honom när han bodde i Sydostasien i fyra år och blev medveten om sexhandeln där. I boken undersöker han hur olika vi tänker om en fattig kambodjansk bondfamilj som tvingas till att sälja sitt barn och en svensk familj vars barn försvinner spårlöst.
Henrik Eriksson arbetar på reklambyrå och tror att han kanske haft hjälp av sin erfarenhet av idéarbete. Men ändå har vägen varit lång. Svårast tycker han är att veta hur mycket man måste berätta för att läsaren ska hänga med, och hur lite för att spänningen ska hållas uppe.
–Första versionen var det jobbiga, att sedan skriva om är bara roligt, säger han och berättar att han kommit ungefär 150 sidor i sin nästa bok.
Och Kum?
–Det är ett kambodjanskt begrepp som människor där har i ryggmärgen som ungefär kan översättas med oproportionerlig hämnd. Om jag blir slagen så ligger min hämnd och gror tills den en dag briserar och jag ger igen med att döda.
