Häromdagen var jag i Lunds domkyrka, en av de vackraste och mäktigaste kyrkorna i Sverige. Jag och den fyraåriga lilla flickan som är med i vårt sällskap tänder ljus. Hon tänder ljus på ljus, bara för att det är så roligt, allt under sin mammas vakande öga. ”Vi har bara betalat för fem ljus”, manar mamman. ”Försiktigt nu så att du inte bränner dig”. Jag förklarar att man tänder ljusen i kyrkan för att man tänker på någon särskild, någon älskad som är borta. Flickan lyssnar med ett halvt öra, förstår inte riktigt vad jag menar. Hon är ju för liten för att ha förlorat någon. Hennes mamma föreslår att hon kan tända ett ljus för farfars katt, som dog i somras. Ritualen fylls plötsligt med innehåll även för henne.

Själv tänder jag numera två ljus när jag går in i en kyrka. Båda för ateister – mina föräldrar. Min far, född på 30-talet, var ateist på det där närmast fanatiska sättet som jag ofta har mött just hos människor i den generationen. Han läste bok på bok som ledde i bevis att Jesus aldrig har existerat. Han läste även otaliga böcker om religionshistoria, om påvarna, om Luther, om kyrkor och andra heliga platser. Givetvis läste han också Bibeln, ”på rent litterära grunder”.

Han var ett levande bevis på den ofta upprepade tesen om att inga människor är så intresserade av den kristna religionen som ateister. Nu är han borta, och kan således inte protestera över att jag tänder ett och annat ljus i olika kyrkor för honom. Han skulle tycka att det var ytterligt dumt av mig, men det bryr jag mig inte om. Ritualen är min, den är vacker och ger mig tröst.

Det har alldeles nyss varit jul, tiden då de kristna ritualerna manifesterar sig som mest, då även många av oss icke-troende beter oss misstänkt mycket som kristna. I mellandagarna läser jag en intervju med Björn Ulvaeus i Dagens Nyheter, om hur mycket de religiösa platserna och ritualerna betyder för honom. Han går gärna in i kyrkor för en stunds stillhet och möjlighet att fundera över tillvarons mysterier. Han är döpt och konfirmerad, han gillar psalmer och tycker att den kristna kulturen ger ”skimmer åt en grå vardag”.

Han tänder ljus till första advent och alltsammans är mycket sympatiskt för Björn Ulvaeus verkar vara en öppen och fridsam sorts ateist, en som inte alls är lika arg som min pappa var, men till sist undrar jag om det verkligen är möjligt att både äta kakan och ha den kvar. Det blir nästan lite komiskt. Om man anammar ett antal kristna traditioner, älskar kyrkor, betalar kyrkoskatt och går i kyrkan för att tänka på livet, döden och existensen, kan man då verkligen helt och fullt kalla sig ateist?

Jag vet inte hur många kristna ritualer jag har varit på i mitt liv för uttalat icke-troende vänner: bröllop, begravningar, barndop, julfiranden – traditioner som följs in i minsta detalj trots att de som iscensätter dem ofta svär sig fria från allt vad gudstro heter. Den religiösa tradition man fostrats i sitter i blodomloppet och får mig ibland att stilla undra över hur sekulariserat ”det sekulariserade Sverige” egentligen är.

Senaste kulturquizarna

Vilken var Portugals sista koloni?

Dick Harrison-quiz om Portugal.

När mördades Gustav III?

Testa vad du kan om viktiga svenska årtal.

Vad orsakade naturkatastrofen?

15 frågor om Italien av Dick Harrison.

Vem ville dö i "Jedins återkomst"?

Testa vad du kan om den tredje Star Wars-filmen.

Vilka var deras gangsternamn?

Vad minns du av The Sopranos?

Hur inleds "Den store Gatsby"?

Testa vad du kan om F Scott Fitzgeralds mästerverk.