Johanna Adebäcks bidrag var en iscensättning av tiden: var tolfte minut steg hon upp för att göra ett och samma rörelseschema.
Pang. Ordet har lyst från S:t Jacobs kyrkas torn under ett par veckor i november. Vad är detta, har folk frågat. Har kyrkan så dålig ekonomi så att man måste hänga ljusreklam i tornet?
Nej, det är ett verk av Konstfackeleven Inger Wold Lund som handlar om oro, om känslan av förlust. Pang. Något som går sönder. Pang. Något som händer plötsligt.
Och pang i kyrkan. För utöver verkets innebörd händer det saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande.
För domprost Åke Bonnier i Stockholms domkyrkoförsamling, som S:t Jacobs kyrka hör till, handlar det om brottning, om att gå i kamp med icke-självklara bilder och föreställningar. Under året som gått har olika konstnärer, nu senast Konstfackelever, fått använda kyrkan till utställningar, installationer och iscensättningar på kyrkoårets olika teman.
–Vi måste våga brottas med vad som är viktigt i våra egna liv, säger Åke Bonnier och drar parallellen till en biblisk brottningsmatch mellan Jakob och en ängel, där ängeln ber ”släpp mig” men får svaret av Jakob ”inte förrän du välsignar mig”.
–Så kan den som tar upp kampen få något med sig. Eller komma fram till att det var ”inget för mig”.
När vi besöker S:t Jacobs kyrka, en vanlig dag i förra veckan, är det inget stillsamt kyrkorum vi möter. Förutom de vanliga aktiviteterna – några mediterar framme i koret, andra hänger i fikahörnet, några samtalar i fåtöljhörnan vid ingången – smäller det och står i. Vedhuggning pågår! Det väsnas och sprätter, tvärtemot den tystnad vi oftast är rädda att bryta. Och sedan staplas veden prydligt enligt alla konstens regler. Line Anda Dalmars verk Rutine står som symbol för vad den kaotiska sorgen gör med oss i livet, och vårt behov av struktur för att ta oss vidare.
Och framme vid altarringen står en brokig samling figurer – störande, udda, ofärdiga. Tidigare i år hängde Cecilia Edefalk sin jätteängelmålning ”Jag är” från taket. Och Nattpass, en installation av Linn Hilda Lamberg och Stefan Åkesson, har erbjudit sängar, filtar och varm mjölk under tre nätter: Vi vakar över dig.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. De allra flesta väldigt positiva, berättar konstkurator Eva Asp som arbetar i Domkyrkoförsamlingen. Flera enkäter har gjorts bland den strida strömmen av besökare i kyrkan som tronar vid Kungsträdgården bland bankpalats och modetempel.
–Toppen, äntligen, fortsätt, har folk tyckt. Det är väldigt få som varit kritiska, men några väldigt röststarka, säger Eva Asp som betonar att det mod som församlingen och dess chef Åke Bonnier visat är en förutsättning, att den öppenheten krävs för att attrahera människor som annars kanske inte kommit in i kyrkan. Och det var också uppdraget, att öppna kyrkan för alla dem som rör sig i city.
På söndag, Domsöndagen, öppnas den avslutande utställningen för det här konståret. Det är Per Hasselberg, som bland annat driver Konsthall C i Hökarängen, som fått i uppdrag att utvärdera konsthändelserna under året.
Vi möter honom när han lägger ut A4-papper på altarringen. Där finns den korrespondens som skedde kring det enda av verken under konståret som aldrig sattes upp. Det var Mats Hjelm som under pingsten ville byta hudfärg på Kristusgestalten på altartuppsättningen. Skulpturens hudpartier skulle täckas av ett tunt lager svartfärgad papier-maché.
–En oehört subtil och temporär förändring, tycker Per Hasselberg.
Han berättar att både konservator, länsantikvarie och jurister tillfrågades och gav klartecken. Men skulptörens efterlevande motsatte sig idén och församlingen valde då att avstå.
I sin utställning diskuterar Per Hasselberg problematiken kring en Kristusgestalt med mörkare hudfärg.
–Jag vill freda det demokratiska samtalet i kyrkan. Hur kan man ha upphovsrätt på bilden av Jesus? Men jag går emot kyrkans beslut, så om någon ska hängas är det jag, inte församlingen.
Den idébaserade utställningen Dom – som i ”en dom”, men också som i ”dom andra” tar upp en annan fråga som kyrkan just nu brottas med: homosexualitet. Per Hasselberg har bjudit in prästen och idéhistorikern Niklas Olaison, öppet homosexuell, att hålla gudstjänsten tillsammans med sångerskan Nina Ramsby.
–Frågan om homosexuella ska få ingå äktenskap riskerar att bli samma icke-beslut, samma kompromiss, som beslutet om kvinnopräster 1958, säger han och syftar på samvetsklausulen som kvinnoprästmotståndarna använder sig av.
Att samtida bildkonst kan provocera särskilt i kyrkliga sammanhang vet vi. När fotoutställningen Ecce homo invigdes 1998 sa det inte bara pang, det blev en riktig smäll. Allt sedan dess har många församlingar har fortsatt att låta konstnärer umana besökarna.
I september blev en besökare i S:t Jacob så arg att han slet ner Maria Boijs verk Boy. Den lilla porslinspojken som med blottat hjärta hängde rygg mot rygg med Kristus på korset, som en människans spegling i Jesus, återbördades senare.
Men provokation är inte syftet. Per Hasselberg tycker att prata om provokation är att förminska konstnärens ärende, att det ”bara” är konst. Provokationen ligger i mötet med rummet.
–Men den andlighet som finns i alla konstnärliga uttryck upplevs på ett helt annat sätt när den finns i kyrkorummet, säger Eva Asp, som är den som valt samtliga konstnärer under året.
–Explosionsrisken är hög när konstnärerna lämnar galleriet och kommer in i kyrkan, ett allkonstverk i sig och så laddat av betydelser och berättelser. Jag kan inte tänka mig en större utmaning egentligen, säger Per Hasselberg.
Konstetablissemanget har dock inte reagerat. Men i kyrkan har det både jublats och bråkats. Åke Bonnier försvarar konstnärernas uppdrag.
–Det är oerhört viktigt att kyrkan inte enbart blir en historisk eller ceremoniell institution. Kyrkans budskap är livstolkande och livsbärande, säger han. Vi är så ordtrötta, konsten kan nå till det som vi inte kan sätta ord på.
